Han vågar inte

Det är just det som också bör räknas in. Tiden att komma över. Det gör det extra angeläget att bryta så fort man kan.

Jag tror att han har blockat mig nu. Har inte försökt, och kommer inte försöka, kontakta honom men såg av en slump att hans profilbild på vårt kontaktsätt har försvunnit.  Han har ALLTID en profilbild.
Och trots att jag inte tänkt på honom så mycket den senaste tiden (såg det verkligen bara av en slump) kändes det ändå olustigt. Magen knöt sig och jag fick svårt att andras. 
Jag begriper inte vad jag gjort honom? Jag förstår verkligen om han vill avsluta men varför är han elak mot mig. Hur många gånger har han inte försökt bryta med mig, tryckt ner mig mentalt och sen plockat upp kontakten med mig igen. Jag förtjänar inte det här. Jag vill bara ha lugn och ro. 

Nu går det ju inte, och jag hade nog ändå inte tagit mig för men det jag skulle vilja säga till honom är fan ta dig, fan ta ditt jävla hora/madonnakomplex och stick upp det nånstans, fan ta dig för hur du har sårat mig. Jag har inte förtjänat att bli lekt med. Jag är ingen sak. 

Jag skriver här för att jag är ledsen. För att jag skulle vilja prata med någon, jag känner mig så otroligt tillintetgjord och bortkastad och här kan jag vara helt ärlig och öppen med mina känslor.

Han vill väl försäkra sig om att det verkligen är över nu.
Sorgligt hur som helst 😕

Jag är inte kär längre. Bara uppgiven.
Måste väl få känna mig sorgsen över att det skulle sluta på det här sättet?

Så klart jag inte känner noll. Jag känner sorg och det är fortfarande en människa jag håller av.

Man behöver inte känna kärlek för att man känner sorg för hur det slutade. Jag känner också sorg men också besvikelse hur min förra relation slutade. Det beror på att jag känner empati då jag lämnade en människa som jag levt med en människa som inte ville gå isär

Jag förstår absolut vad du menar. 
Men jag känner sorg att det blev så här. Sorg över att vi inte skiljdes som vänner, och från min sida hade det alla gånger kunnat bli så. Jag respekterar hans beslut att stanna med sin familj, självklart. Men ett hej då och lycka till hade gjort processen att komma vidare lättare. 

Det finns inget enkelt svar, jag vet ju vad som är rätt. Jag hoppades att det skulle sluta annorlunda, att allt inte varit förgäves.  Att jag hade kunnat göra något. 
Att det inte blev "vi" har jag helt accepterat, men att behandla mig som att det är jag som gjort fel förstår jag inte.
Vi hade det helt fantastiskt och han fick mig att känna mig så uppskattad som ingen annan lyckats. 
Det är klart jag är ledsen, han gjorde mig sårbar och det gjorde att ont att upptäcka det.

Och anledningen till att jag inte sätter ner foten är för att jag inte ville vara den som förstörde. Att det skulle vara mitt fel att det blev som det blev.

Precis så. Tack.
De bra minnena kommer säkert blekna med tiden och ersättas av något annat. Men jag skulle vilja ha dem kvar, jag vill hellre ha ett lyckligt minne av hur det kändes att vara uppskattad och kär. Jag är rädd att förlora dem och aldrig känna så igen.