Han vågar inte

Nja, jag har ju skrivit mängder av inlägg när jag har gråtit ögonen ur mig för att vi inte har kontakt. Skillnaden nu är att jag är jättemycket lugnare än jag var då och har inte samma behov av att skriva av mig för att han är tyst. Det är ju när han hör av sig jag behöver hjälp nu, då var jag ju förtvivlad för att han inte gjorde det. 
Jag vill ju ha honom för att han vill ha mig. Nu vill han ju inte, på vilket sätt skulle det hjälpa mig att kontakta frun? Såra henne, och tvinga honom att välja mig. Knappast vad jag ville. Jag är ledsen för att jag känner mig bortkastad och ovärdig. Jag TRODDE han ville vara med mig och jag ville att han skulle VÄLJA mig, inte tvingas till det. 

Vilket är det djupare jag inte går? Jag förstår inte. 
Jag blottar min själ här och skriver så mycket detaljer jag vågar utan att avslöja vem jag är. 

Mycket troligt skulle jag få skit för det. Jag vill henne verkligen inget illa, hon är säkert fantastisk på så många sätt och det låter säkert helt absurt men jag vill verkligen verkligen inte berätta för henne för att på så vis vinna honom. Det strider ju helt mot vad jag skulle vilja. Att han hade valt mig för att han vill det - det skulle aldrig falla mig in att tjuva till mig honom på det sättet. Han ska vara med den han vill för att han gör det valet, väljer den han vill leva med för att det är den han älskar. Och det är ju bevisligen inte mig, så mycket förstår jag.
Jag är inte helt koko, jag är medveten om det och jag vet att han leker med mig och inte heller behandlar sin fru med respekt. Men jag har hållit (håller) mig fast vid känslan jag hade när vi började träffas. Jag trodde verkligen det skulle bli vi och nu är jag bara så vilsen. 

Det är verkligen mycket bättre jag är inte i närheten lika ledsen som jag har varit och det går ganska bra att sysselsätta mig med annat. Det är bara det här självhatet som gör sig påmint allt som oftast och då vill jag att han ska finnas där för han fick mig att glömma det.
Jag är så jävla trasig i själen så ni anar inte och så fick han mig att må bra och jag är så jävla rädd att aldrig göra det igen. Det är därför jag håller på så här, den här soppan är inte hans fel. Det är jag som inte är hel och har en hel del i bagaget att bearbeta.

Visst är det märkligt hur en människa som ändå fungerar rätt väl i samhället och egentligen inte har några större hinder kan ha såna djupa sår i själen att hon medvetet utsätter sig för självplågeri?

Det är ju det han inte gör. Han avslutar ju inte. Jag försökte avsluta (ja det gjorde jag faktiskt), sa att vi inte kunde fortsätta så här att det är okej att ändra sig men man måste vara ärlig. Men varför fortsätter han att kontakta mig hela tiden? Det jag ville ha var ett bättre avslut, ett förlåt till varför han en dag bara försvann. Och på ett sätt fick jag det men sen har han hållit sig kvar. Som en rutin kontaktar han mig, även när han inte kan ses. Det är inte bara för att jag ska stå utanför hans dörr för att han är sugen på att doppa just då. Han vet jubatt jag ställer upp så han behöver inte underhålla mig där emellan. 
Som jag ser det finns det fyra anledningar till det varav de två första är mer troliga än de andra. 1. Han vill ligga 2. Han behöver bekräftelse 3. Han har känslor men inte så starka att han vill göra det valet 4. Han vill aktivt göra mig ledsen. 

Jag vet att hjärtat kommer läka. Men hur ska jag våga öppna det igen?

Tro mig. Det är väl ungefär det enda jag funderar på. 

För att det är det tråden handlar om. För att det är det jag behöver skriva av mig om. Inte är ni beredda att läsa om eller ge råd om mina ätstörningar, perioder med överträning, om min toxiska relation med en familjemedlem eller att jag inte sover om nätterna? Rätta mig om jag har fel.

Jag sa inte att det var synd om mig. Jag utsätter mig för det här för att en del av mig vill bli glad igen (det jag kände då), en del tycker inte att jag är värd att vara glad och aktivt söker sig till det som gör ont. 
En del tycker inte att jag förtjänar att vara så ledsen som jag varit, en del tycker att det är precis det jag ska för jag är inte bättre än så. 

Visst kommer jag vara glad att det inte blev vi. Men att han är åtråvärd pga otillgängligheten är det inte. Jag blev kär i känslan, kär i kärleken, för att han lät mig uppleva sånt som jag aldrig gjort förr. Aldrig förut har jag fått känna mig uppskattad för den jag var, som berättade hur mycket han tyckte om mig, att han älskade mig och hur bra han fick mig att må. Och jag blev så förbannat jävla ledsen när han drog sig undan för jag hade aldrig tillåtit mig att känna så för någon annan och aldrig känt förtroendet att öppna mig och bli kär. Det var helt fruktansvärt och jag fick inte luft. Så ja, det är som en drog och jag försöker bita mig fast med näbbar och klor för att jag känner mig så jävla smutsig och bortkastad och för ett litet tag så slapp jag känna så. Jag vet att det bara är konstgjord andning och jag jobbar verkligen med att göra mig av med beroendet. 

Tack för ditt fina inlägg. 

Jag hör er och jag förstår er men att bryta ett tankemönster om att jag inte är värd att känna glädje är också ett beroende. Jag bäddar in mig i de här känslorna för att jag känner igen dem, jag är trygg med dem. De är som min snuttefilt på ett sätt. Du har säkert stött på deprimerade människor förr? Att ta sig ur det svarta träsket är inte gjort på en dag. Jag jobbar på det, och vissa dagar är bättre än andra. Och vissa dagar utsätter jag mig för smärtan mer, det är som att skära sig i armarna fast jag gör det på insidan istället. 

Jag uppdaterade tråden för att jag behövde skriva av mig. Att han har tagit kontakt igen, men jag är inte lika ledsen som när jag skapade den här tråden. 
Det här året har varit en känslomässig berg- och dalbana och att skriva om det hjälper mig att reda tankarna. 

Tack ❤️