Han vågar inte

Obeskrivligt trött 

Jadu.. läxan är lärd.
Sökte inte, återigen. Och ja, det var fel att agera. Men jag trodde på honom. 
Tänker inte göra om det.

Det jag menar är att jag vill verkligen inte ha någon annan. Jag vill aldrig mer vara i en relation och jag kommer aldrig mer våga prova om jag nu skulle råka stöta på någon som jag gillar och som gillar mig tillbaka, vilket känns oerhört otroligt med tanke på hur bortkastad jag känner mig.

Här finns det mycket att jobba med. Han var toppen på isberget, den utlösande faktorn. 
Jag är inte galen egentligen, men det är mycket som har blivit undantryckt. 

Nädu, här blev det ingen vila. Sjukt djur så det blir att vara vaken halva natten istället 🥴

Jodå, jag förstod dig mycket väl. 
Jag bara raljerade på om mina känslor. 
Och nej, det är inte alls säkert att jag kommer få känslor för någon annan, som sagt var det här första gången jag agerade och tillät mig få känslor hela vägen. Och det blev ju inte så bra av det. 
Ja, jag vet att jag är sårad nu och inte tänker helt klart men jag vet faktiskt inte om det är värt det.
Jag kände mig så otroligt levande och glad när jag träffade honom och det var så skönt att ha någon som hörde av sig, som frågade om min dag och hur jag hade det.

Och nej jag ska inte vara så dramatisk, men i den här tråden har jag tillåtelse att prata om mina känslor utan att någon tar dem ifrån mig. Visst kan ni säga att jag överreagerar men jag har i alla fall möjlighet att uttrycka dem. Jag behöver inte vara tyst för er skull. 

Kan jag få vara lite ledsen en liten stund?
Jag vet att jag ältar, jag är ledsen för det. Ni kan ju sluta läsa när helst ni vill.

Varför var han tvungen att ta upp kontakten igen?
Vi hade inte hörts på så länge, jag var jätteduktig och skrev inget. Och så hörde han av sig igen, och han VET vad jag känner för honom. Jag försökte verkligen bara hålla det ytligt men han tog det längre. Och så tvärvänder han och vill inte ha kontakt mer. 
Och jag kämpar varje dag med att inte höra av mig, säga hur mycket jag saknar honom.
Varför lekte han med mig? Varför måste han bryta ner mig för att få bekräftelse själv?

Nej, han kommer inte bli upprörd och desperat. Han kommer hålla det inom sig och bli tyst. Ledsen är troligt, ja.
Men vi kommer inte veta för jag är helt säker på att han inte kommer höra av sig om inte jag gör det först. 

Det är klart jag vill att han ska höra av sig.
Men kontakten kommer inte fortsätta om inte jag tar upp den. Förra gången han försvann (det har han ju inte gjort nu,  nu sa han ju till och det är ett ok sätt att avsluta det på) så svarade ju han på mina kontaktförsök tillslut. På mitt tjat. Och gör jag inte likadant igen så kommer det här att vara slutet. Vilket ju är det bästa, vad vi egentligen vill.

Vad jag ältar är varför han var tvungen  att börja prata om framtiden igen för att sedan ändra sig. Jag försökte ju verkligen säga att det är okej att avsluta, känslorna får dö. Så länge man är ärlig. Och jag tycker att han lekte med mig igen, utnyttjade att jag är för kär för att säga nej. 

Jag fattar det. Jag pratar om mina känslor. Jag har dem fast jag vet det här. 

Ja visst är det så. Han har  ju gång på gång bevisat att han inte är förmögen att förstå hur jag känner.

Men jag förstår det inte, om han nu kan ljuga om annat; varför kan han då inte ljuga om det här med? Säga jag förstår din sorg, jag är ledsen att jag gjorde dig illa. Det är ju inte en jättesvår mening ens för en manipulatör.