Anonym (Deppig) Trådstartaren

Tue 14 May 17:00

1273 svar

Han vågar inte

Löjlig kanske är bättre beskrivet. Som att någon skrattar bakom min rygg. "Trodde du på det, att det var på riktigt?"

Anonym (Deppig) skrev 2024-05-14 16:56:14 följande:

Tack, ska kolla upp mindler.

Det känns bara som att jag var så dum som trodde att det skulle vara även för mig. Att jag hade rätt att vara glad och kär. Borde förstått att det inte var sant.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Tue 14 May 18:00

#556

Anonym (o) skrev 2024-05-14 17:22:50 följande:

Det är ingenting som är uttänkt i förväg, vem som ska hitta någon eller inte.

Jag låter snart som kaffedraken. Ber om ursäkt för det.

Men jag ville så gärna. Träffa någon. Ha en egen familj. Egna barn. Älska dem mer än jag blivit älskad. Få tala om det så att de vet om det. Den enda som får lyssna på det nu är min hund, men hon är också gammal och kommer inte heller finnas för alltid.
Vara stolt över någon. Någon som kunde trösta mig och som jag kunde stötta i med och motgångar.

Jag vet att det inte blivit barn med den här mannen men jag är ändå för gammal för det nu så jag har accepterat det. Men att vara helt ensam resten av livet, jag ville inte det.
Och så slösade jag bort så många år med att leva med någon som jag inte ville vara med och när jag äntligen tog mig iväg så mår jag ännu sämre och ifrågasätter varför jag ens finns. För att en man krossade mitt hjärta (han är toppen på isberget men ändå den utlösande faktorn). Kan inte bli mer patetiskt än så.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Tue 14 May 18:31

#560

Björkenli skrev 2024-05-14 18:21:20 följande:

Hur gammal är du? Har du gjort en utredning så att du vet säkert att det är för sent att få barn?

I övrigt- många känner nog som du efter att en dålig relation tar slut (dvs en relation man inte mått bra i stor del av tiden. Förstår att det också hade bra stunder annars hade du ju inte fortsatt). Du kommer komma över det. Ja om du inte har vänner som stöttar dig i detta skulle jag absolut investera i några timmar med en bra terapeut.

Jag har ett par år kvar till 40 så det känns ju absolut som att det tåget har gått. Det gick inte med min förra sambo, vilket är hemskt tur eftersom jag egentligen inte ville ha barn med honom alls. Och även det där med att känna sig värd. Tänk om jag inte klarar av det, inte är bra nog. Vem är jag att sätta någon oskyldig till världen som inte har bett om det. För min skull.
Nej, någon utredning har jag inte gjort och nu är det inte längre tal om det eftersom jag dessutom är singel (och inte tänkte försöka hitta kärleken på nytt. Det gör alldeles för ont).

Den här relationen (om vi kan säga så, han sa det i alla fall - jag var hans flickvän) är den första gången som jag har varit kär. Och det kändes helt fantastiskt.

Mina vänner har fullt upp med sitt, jag vill inte störa dem med det här. De vet vad som har hänt och hur jag mår.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Tue 14 May 18:42

#561

Anonym (o) skrev 2024-05-14 18:28:19 följande:

Stannar du kvar och väntar och hoppas på den här mannen (för det vet jag att du gör därinne i dig någonstans, även om du säger att det är slut nu, eller kommer du säga nej om han hör av sig igen?) så ökar du oddsen för att det kommer bli som du säger, du kommer sluta ensam gammal och olycklig.

Det du behöver är att ägna dig och fokusera på annat som ger ett värde för dig, för att skapa ett avstånd till honom och lättare komma över honom. Fritidsintressen, hobbys, aktiviteter med hunden, kanske träffa andra som också har hundar? Vänner, resor.

Och ju fortare du kommer över honom desto fortare kan du eventuellt släppa in en annan till ditt hjärta.

Nej jag kommer förmodligen inte säga nej om han hör av sig. Patetiskt jag vet.
Men jag tror verkligen att risken att han skulle det är försvinnande liten. Verkligen verkligen. Det kommer inte hända. Och det är synd, för jag tror verkligen att jag hade kunnat hantera att ha honom som vän. Hellre det än inget liksom. Jag var nöjd att hålla det ytligt.

Jag är normalt den första att säga att man inte ska ha med gamla flammor att göra, var man inte vänner innan varför ska man vara det sen? inget gemensamt, inga intressen eller vänner. Men jag känner verkligen inte så med den här mannen. Tyckte om honom, inte bara kär utan även som en vän.
Och jag vill inte släppa in någon annan i hjärtat, för det första så är det så otroligt trasigt nu och att riskera den här smärtan en gång till? Aldrig i livet.

Och det här är så himla tråkigt att det behövde hända, jag var så på god väg att gå vidare och så tog han det för långt. Stannade inte vid småprat utan började blanda in framtiden. För att sen rycka undan mattan för mig igen. Jag lovar er, det känns precis som att få ett slag i magen. Man tappar luften.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Tue 14 May 20:29

#564

Anonym (Z) skrev 2024-05-14 19:31:47 följande:

Men du, nu är det dina negativa tankar som svämmar över. Försök bryta det mönstret. Du råkade dessvärre ut för en jävligt manipulativ kille, det är inte ditt fel!

Och det är absolut inte försent att skaffa barn! Du hinner fortfarande och det finns ju två vägar att gå. Du kan åka till Danmark och inseminera dig. Eller så hittar du en fin kille via dejting, dom finns därute, jag lovar.

Allt kommer att lösa sig, du är bara inne i en depression nu och tänker inte helt klart. Försök att landa och komma över honom. Du fixar det här! Du är en stark tjej och du har bara hamnat lite vilse nu, det kan hända vem som helst. Det är inte ditt fel. Jag tror på dig.

Nej, jag vill absolut inte bli en ensam mamma. Om jag skulle skaffa barn är det tillsammans med någon, och då måste jag träffa någon för det. Och det hänger så klart på hur snabbt jag kan ta mig vidare. Nu känns det som aldrig, jag ville verkligen vara med honom. Verkligen, verkligen.

Men tack, tack, tack ändå för dina ord ❤️ Jag är så vilse så du anar inte.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 15 May 10:50

#566

molly50 skrev 2024-05-14 19:16:52 följande:

Det har jag inte påstått. Men det kanske blir lättare för TS att gå vidare om han slutar höra av sig.
Så länge han fortsätter höra av sig så bygger TS upp nya luftslott och så fortsätter det så.
Och eftersom hon själv inte verkar klara av att avsluta det så är det kanske bättre att han gör det.

Jag vet inte, förmodligen är det dumt, men det kändes som att jag redan hade tagit mig så långt. Det kändes bra att ha en liten, liten kontakt. Jag hade inga förhoppningar att ta det vidare, jag var nöjd att bara hålla det till artighetsfraser. Och så tog han det vidare och det var så onödigt. För han visste vad jag ville och att jag inte skulle säga nej.
Det känns verkligen som att det för mig skulle vara lättare att ta mig vidare om vi kunnat ha en liten kontakt. Om vi skulle kunna springa på varandra någon gång.
För jag tyckte ju om honom, som person. Inte bara pga att jag var kär i honom utan också som en vän.
Och nu gör det bara ont och det känns som att jag hellre är ensam resten av livet än lever ett mediokert liv med någon annan. För jag kommer inte känna så här för någon igen,det känns verkligen så.

Det hade varit så skönt om han kunde säga förlåt, det är jobbigt för mig med. Men det måste bli så ändå.
Det skulle inte förändra något, men jag skulle veta att jnte är ensam i smärtan.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 15 May 12:17

#568

molly50 skrev 2024-05-15 11:47:36 följande:

Till att börja med så tror jag att du måste förstå att det inte gör lika ont för honom.
Hur hårt det än må kännas.
Men hade han brytt sig om dig och om det hade gjort ont för honom med så hade han visat det.

Jag vet hur det kan kännas. När det tog slut med mitt ex så gjorde det fruktansvärt ont.
Men han fortsatte trots detta att höra av sig till mig och ville fortsätta träffas.
Och jag byggde upp nya luftslott för varje gång han hörde av sig.
Men det visade sig att han bara vile ha en sak.
Och jag fick dessutom veta att han hade ett förhållande med en annan kvinna på sidan av.
En kvinna som dessutom var en av mina bästa vänner.
Det var som att få en kniv i ryggen och det gjorde fruktansvärt ont.
Men jag avslutade med honom dör och då och sen tog jag hjälp av vänner och familj för att få stöd.
Jag gick dessutom till en samtalsterapeut för att få prata av mig och för att få verktyg hur jag skulle hantera mina känslor.
Och det hjälpte mig. Även om det tog tid.
Men idag är jag lyckligt gift och har två barn.
De yngsta barnet kom när jag var 39 år. Och jag blev gravid snabbt med båda mina barn.
Så det är inte försent för dig heller. Det vågar jag lova.

Jag beklagar verkligen vad du har varit med om, jag vet att min historia inte är något i jämförelse med många andras, inklusive din. Jag visste ju hela tiden vad jag gav mig in på, och det har alltid funnits i bakhuvudet att han lika gärna skulle kunna säga "nej, jag vill inte mer. Jag vill försöka med min fru igen", vilket ju var precis vad som hände. Han kanske inte håller med mig men i mina ögon var jag den som tog den större risken, han hade ju hela tiden något att falla tillbaka på om det inte skulle fungera med mig medan jag spelade allt på ett kort.

Jag förstår mycket väl att det inte gör lika ont för honom, men jag hoppas verkligen att han känner nånting i alla fall. Att han åtminstone kommer ihåg mig som någon som faktiskt ville, som hade gjort allt för honom. Och att han tänker på mig med ett glatt hjärta. Vad som kunnat hända under en annan tid och en annan plats.

Och det hade varit så mycket lättare om jag kunde vända mig till någon med det här. Det är därför jag skriver så här flitigt i den här tråden - jag får lätta mig för någon i alla fall. Hade jag vetat att min familj hade stöttat mig så hade jag kanske pratat med dem, men jag har tidigare erfarenheter av att allt man sägs kan vändas mot en och bli riktigt riktigt elakt. Jag orkar inte ta det. Jag orkar inte bli sviken av de som står mig nära något mer.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 15 May 13:03

#570

molly50 skrev 2024-05-15 12:36:51 följande:

Jag menade absolut inte att mitt fall skulle vara värre än ditt.
Ber om ursäkt om du uppfattade det så.
Men kärlek kan göra lika ont oavsett på vilket sätt man blir sviken.

Jag förstår det. Men hade han brytt sig om dig på ett genuint sätt så hade han inte hållit dig på halster och sen bara avslutat allt rakt av.
Försök tänka så.

Sorgligt om du inte kan anförtro dig åt din familj. Men dina vänner då?
Och det är inte heller fel att söka professionell hjälp.
Det kan faktiskt vara skönt att prata med en utomstående också.
Precis som att skriva här.
Det är jättebra att du kan skriva av dig här med.
Men en professionell kan ge dig verktyg för hur du ska hantera allt det här.
På ett sätt som vi här kanske inte kan hjälpa dig med.

Nej jag menade inte att du hade framhävt dig själv, utan det var en reflektion av mig. Jag begriper ju att jag har tagit mitt fall för långt och jag förstår att i en annan tid i livet när jag varit lite mer stabil hade det heller inte blivit så här. Som jag har varit inne på, det var skönt att få känna sig omtyckt av någon. Och därför försöker jag hålla kvar den känslan med allt jag kan, trots att jag förstår jag förmodligen framstår som helt galen (framför allt inför honom).
Ja... mina vänner.. det är ett par som vet. Men jag vågar inte riktigt ta upp det, dels har min bästa vän själv mycket nu (glada saker visserligen men det här är hens tid - vill inte stjäla fokus med mitt). En till vet men den personen är lika trasig som jag och kan hålla fokus i ungefär två sekunder. Försökte ringa hen när jag hade sett den här mannen, det som jag trodde var det bra avslutet, och var på väg hem. Två veckor senare hör min vän av sig, oj jag har missat att du ringt. Trots att hen visste att jag skulle dit och att jag skulle behöva stöd på vägen hem.
De är jättefina men har fullt upp med sitt.
Nej min familj kommer jag inte öppna mig för någon mer gång, jag kan förlåta mycket men jag glömmer det inte. Och jag orkar inte bli ännu mer nedtryckt och skuldbelagd.

Jag har kollat in Mindler som jag blev tipsad om, det passar mig väldigt bra med att träffa någon över länk. Men jag hitta liksom ingen som ger mig förtroende där, ingen som jag vill prata med. Och mitt oflexibla jobb.. Ja, jag behöver vara flexibel men jobbet kan tyvärr inte vara det tillbaka.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 15 May 13:41

#572

Anonym (Ursäkter) skrev 2024-05-15 13:35:22 följande:

Bland över 200 legitimerade psykologer finns det INGEN som ger förtroende? Sorry, men det låter faktiskt som ytterligare en ursäkt. Vad bedömer du det ens på?

Lugn, jag ska. Har bara precis börjat scrolla.

Anonym (Deppig) Trådstartaren

Wed 15 May 15:08

#574

Anonym (Ursäkter) skrev 2024-05-15 15:02:35 följande:

Är hur lugn som helst, påpekar bara ditt mönster.

Nej faktiskt inte, men jag förstår vad du menar. Har velat prata med någon professionellt i evigheter och nu fick jag ju faktiskt ett jättebra tips om en app som skulle kunna funka för mig och med mitt liv. Så det här ska jag faktiskt göra, men visst är det svårt. Det ska jag inte säga emot.

Han vågar inte

INNEHÅLL