Han vågar inte

Ok, ja jag var ju inte helt säker men jag tycker mig känna igen tankegångarna lite, det är som att på ett sätt läsa om mig själv hur jag varit i så kallade relationer där jag bara gett och gett och får knappt någonting. Tycker mig känna så väl igen att gå och vänta och hoppas och tro att man kanske kanske missar något om man inte verkligen ger honom chansen, han måste ha möjligheten att kunna lösa detta med mig först, så det går inte att släppa. Och samtidigt är man själv så full av välvilja och månar om honom så man vill inte pressa något så att det blir fel eller få honom att må dåligt på nåt sätt eller att jag ska framstå som skurken mot honom i hans ögon. Han ska ju verkligen tycka om mig och tycka att jag ger och tillför mycket för honom och inte skadar honom. Men till slut så inser man att det går inte att vara i limbo och vänta i evighet på att det ska bli som man önskade, man kastar pärlor för svin så att säga. Man får ta hand om sig själv istället för han gör det ju inte. Jag tänker inte ge av mig själv gratis längre så nu bli det nej tack när han vill ses. Det han visat att han erbjuder mig räcker inte, jag är inte intresserad av det. Och här får man acceptera att det blir inte bättre än så här, det blir ingenting mer, jag kommer inte få det jag behöver från den här mannen. Det jag säger till honom är Nej jag vill inte det här känns inte bra för mig längre. Inga anklagelser, inget aggressivt utan bara ett besked i all enkelhet och välvilja. Och där -det hjälper mig också att veta inför mig själv-  där HAR han faktiskt möjligheten att följa upp det om han är intresserad, men jag räknar inte med någonting mer - man får lägga ner alla sådana förväntningar/förhoppningar - och är beredd att om han bara accepterar det, tillägga kanske - men tack för det som var, önskar dig allt gott, eller liknande, beroende på vad eller om han svarar. Då vet jag inför mig själv att jag har nu gjort mitt bästa och kan gå vidare