Att nöja sig med ett barn, hur?

Ingenstans tycker jag att dina tankar är fel. 
Du känner som du gör och det är inte fel.

Jag levde länge med ett barn och det var inte så jag hade trott eller tänkt. Jag har själv syskon så för mig var det självklart. Det var så det skulle vara liksom.
Så situationen var inte helt jämförbar med din. Mitt barn hade heller inga styvsyskon så det fanns liksom "ingen". 

Eftersom det var som det var och jag inte kunde påverka det så försökte jag anamma sinnesrobönen.
Att acceptera det man inte kan förändra.
Ha mod att förändra det man kan och förstånd att inse skillnaden.

Om du vet att du inte kommer få fler barn så är det ett faktum. Du kan inte ändra det. Alltså behöver du landa i acceptans. 

Om du försöker skriva en lista över vad som är positivt. Stort som smått. Allt från att det bara är en som kan bli sjuk så att du måste vabba till att du kan lägga alla julklappspengar på ett barn. Och försök fokusera på dem. För den andra listan som skulle kunna finnas, som räknar upp allt du saknar eller allt som ditt barn inte får - den kommer ju aldrig att spela någon roll?
Det gagnar inte dig eller ditt psyke att sitta med en sån lista och bli ledsen över allt som aldrig kommer bli. Du behöver hjälpa och leda dig själv här.
Ibland kan det behövas terapi eller något slags rådgivning för att få praktiska verktyg att göra detta.

Ett annat alternativt om man inte kan släppa känslan av att få ta hand om fler barn i sitt liv är att bli familjehem eller kontaktfamilj. Som kontaktfamilj välkomnar man ett barn regelbundet i sitt hem. Hens föräldrar kan tex behöva avlastning varannan helg eller så.

Vi är många ensambarn som inte alls bryr oss om syskon som inte finns och har det bra! Glöm inte det. Låt inte DIN oro eller sorg spilla över på dottern bara. 

Min man är även han ensambarn. Vi är tajta med våra föräldrar och har två barn själva. De har inga kusiner då naturligtvis och det kan ju folk också tycka är synd. Men våra barn lider inte av det. Vi tycker att det är skönt att inte behöva bråka med någon om något efter föräldrarnas bortgång. Många tycker att det är så synd om oss som måste ta hand om allt själva medan jag ser det som att jag får ta besluten själv utan inblandning. 

Man kan inte sörja det man inte har. Man får glädjas åt det man har! 

Just det här håller jag inte med om. Man kan absolut sörja att det blev som det blev. Och det är en enorm sorg att inte få vara med om fler graviditeter, föda och amma fler barn, följa ett litet barn genom livet - OM det är vad man önskar. 
Den sorgen kan man behöva bearbeta så att man kan ta sig igenom den. 

Sen kan man försöka övergå till ett fokus på det man faktiskt har.

Jag tror att det är viktigt att för din egen skull ta tiden att sörja att det inte blir fler. Det blev inte som du tänkte och självklart har du rätt att känna sorg, saknad, ilska och annat. Att sörja är en del av att kunna acceptera att det är som det är . Att nå acceptans då är halva jobbet gjort. 
Sen får du börja fokusera på allt positivt med att bara ha ett barn. Ekonomiskt sett  gör ni jättevinst på att kunna lägga pengar på endast ett barn och kanske se möjligheter att barnet kan få chansen till något dyrare hobbys/intresseen just därför?  Ni har gott om tid att lägga på barnet utan att behöva känna dåligt samvete för att nån annan inte får samma tid. Enkelt med semester och resor då ni har lättare att kompromissa om vad ni ska göra . 
Framförallt kommer barnet själv känna av fördelarna av att vara ensam vartefter hon blir äldre och behöver mer privat utrymme och vill vara ifred.

Tack för fint svar :)
Jag är rätt duktig på att hjälpa mig/leda mig själv kring saker och ting. Här behöver jag höra lite andras tankar så kommer jag nog kunna gå vidare, släppa det och acceptera det.
tack för konkreta tips om att spalta upp en lista med positiva saker 👍

Jag har också ett barn och för gammal för fler. Hon är sju år. Ja när jag var ung tänkte jag väl att det skulle bli två barn. Men sen träffade jag inte rätt man förrän efter 30 och sen var det inte så lätt att bli gravid som jag trott. Till slut blev det ett barn och det är jag så oändligt tacksam över. Kanske är det därför jag aldrig sörjt att det om nte blev syskon, för jag har varit så tacksam för det barn jag till slut fick, det kunde blivit noll. Så tror jag det är med mycket i livet för att känna sig nöjd, att man måste flytta fokus från det man inte fick till det man har och vara tacksam över det istället. Självklart är du tacksam över ditt barn men försök lägga mer tyngd på den tacksamheten än på saknad över syskon. Tänk på alla som inte får barn, det kan lyfta perspektivet lite och hjälpa en i tankarna. Det kan också vara skönt ibland att bara ha ett barn, mycket tjafs man slipper, att ha med två barn på allt man ska göra kräver mer. Jag blir oftast inte så avundsjuk på familjer med flera barn, det verkar vara jobbigt för många. Så det finns fördelar, glöm inte det och försök hitta en acceptans.

Kram till dig!

Dina känslor är inte fel. Du har full rätt att känna som du gör! Kom ihåg det och skuldbelägg inte dig själv för det du känner.

Men det kan vara skönt, när känslorna river i en, att luta sig mot fakta och se till vad man faktiskt har. Visionen om två barn var, trots allt, bara just en vision. En fantasi. Inte verklighet - och vi kan omöjligt veta om ditt liv hade blivit bättre eller känts mer förverkligat av fler barn.

Barn är ingen garanti överhuvudtaget, och du har trots allt fått lyckan att få ett älskat, friskt barn som av allt att döma mår bra. 

Hon är inte ensam. Hon har sin storasyster, som du dock inte är mamma till, och de har en bra relation.

Även om du gärna hade velat ha ett barn till, så försök - för din egen skull - att påminna dig själv om:

a) lyckan över att ha fått bli mamma överhuvudtaget
b) att det också finns fördelar med att bara ha ett.

Du kan ge din dotter så mycket mer av din tid, energi och ekonomiska medel. Logistiken kommer att bli så mycket enklare. Du får mer tid för dig själv också. 

Man kan lätt bli galen om man lägger för mycket fokus på det man inte har. Men som sagt - det är inte verklighet. Det är fantasi och teorier, och det finns inget som säger att ditt liv hade blivit bättre med två barn.

Vad vi vet att du har är ett fantastiskt barn, en lika fantastisk man (hoppas jag) och att din dotter har lyckan av en fin storasyster.

Försök lägga ditt fokus på detta, och att varje dag känna tacksamhet för att du har detta i ditt liv.

Så om din dotter har en halvsyster HAR hon ju ett syskon? Hon är ju inte ensambarn utan hon har ju en syster? Du har ju fortfarande bara ett barn, men din dotter har ju oavsett det ett syskon. 

Tack för alla kloka tankar! 🙏🌸
Känns redan lite bättre 😄🙏