Att nöja sig med ett barn, hur?
Ingenstans tycker jag att dina tankar är fel.
Du känner som du gör och det är inte fel.
Jag levde länge med ett barn och det var inte så jag hade trott eller tänkt. Jag har själv syskon så för mig var det självklart. Det var så det skulle vara liksom.
Så situationen var inte helt jämförbar med din. Mitt barn hade heller inga styvsyskon så det fanns liksom "ingen".
Eftersom det var som det var och jag inte kunde påverka det så försökte jag anamma sinnesrobönen.
Att acceptera det man inte kan förändra.
Ha mod att förändra det man kan och förstånd att inse skillnaden.
Om du vet att du inte kommer få fler barn så är det ett faktum. Du kan inte ändra det. Alltså behöver du landa i acceptans.
Om du försöker skriva en lista över vad som är positivt. Stort som smått. Allt från att det bara är en som kan bli sjuk så att du måste vabba till att du kan lägga alla julklappspengar på ett barn. Och försök fokusera på dem. För den andra listan som skulle kunna finnas, som räknar upp allt du saknar eller allt som ditt barn inte får - den kommer ju aldrig att spela någon roll?
Det gagnar inte dig eller ditt psyke att sitta med en sån lista och bli ledsen över allt som aldrig kommer bli. Du behöver hjälpa och leda dig själv här.
Ibland kan det behövas terapi eller något slags rådgivning för att få praktiska verktyg att göra detta.
Ett annat alternativt om man inte kan släppa känslan av att få ta hand om fler barn i sitt liv är att bli familjehem eller kontaktfamilj. Som kontaktfamilj välkomnar man ett barn regelbundet i sitt hem. Hens föräldrar kan tex behöva avlastning varannan helg eller så.