Min fru dog

Här kan du skriva precis vad du vill, vad du behöver få ur dig. T.o.m tankar om skuld och ilska och annat som man inte vill dela med folk man känner. Du är anonym här och vi är många som vill lyssna och trösta.

Det kanske kan vara bra att prata med en psykolog i alla fall några gånger? Det finns psykologer på vårdcentraler och det ingår i högkostnadsskyddet.

Ja, det var nog det jag hade som liten förhoppning med att skriva på ett forum, att det ibland kan vara enklare att prata eller skriva med människor som man ej känner. Och att jag också kan ge uttryck för tankar som familj och vänner har svårt att ta till sig, de har ju sin egen sorg.
Jag har fått kontakt med en kurator så det är iaf ett steg åt någon riktning.

Beklagar sorgen.

Berätta vad som hände?

Jag beklagar sorgen, jag förlorade min man förra året så jag känner igen
det du går igenom. 
Det går att ta sig igenom det, eller iallafall att fortsätta - men sorgen finns
fortfarande där och kan dyka upp väldigt plötsligt.

Kom ihåg att tänka på dig själv i allt det här, jag stressade igenom allt
pappersarbete och allt annat praktiskt för jag ville ha det avklarat.
Jag "ignorerade" min sorg väldigt länge för att fokusera på allt runtomkring
(framför allt på barnen) men sorgen kommer alltid ikapp och man måste ge
sig själv tid att sörja.

Ta hjälp av en jurist med bouppteckningen, det kostar en slant men det
är väldigt skönt att slippa fokusera på.

Ta hand om dig! 

Beklagar sorgen. Du vet ju hur det känns.
Min hjärna och tank letar efter ett sätt och lust att fortsätta. 
Jag har nog kommit till insikt att det inte finns en väg ur det här, det är något som alltid kommer att finnas med mig en klaustrofobisk tomhet och tystnad.
Jag tackar för rådet om jurist, första gången jag läste ditt inlägg var jag helt upp i allt pappersarbete och tänkte göra allt själv. Men nu har jag bestämt att ta hjälp med det så jag kan fokusera på mitt mående.

Jag har tack och lov aldrig förlorat en partner men när min älskade mamma gick bort var de första 4 månaderna ett töcken. Jag bara grät och hade svårt att sköta jobbet. Kunde inte känna glädje för något. Sedan blev det långsamt lättare. Det kunde gå någon dag utan att jag tänkte på det. Jag kunde skratta igen och låmgsamt kommer livet tillbaka.

Jag har hört att första året är det värsta och jag tyckte det stämde på min sorgeprocess. Alla speciella datum blir den första utan NN. Första julen, födelsedagen, bröllopsdagen osv. Men sedan kommer det att blekna bit för bit och efter några år är det inte så laddat längre. Nu sex år senare missade jag t.o.m att särskilt tänka på dagen hon dog, otroligt nog. Det känns inte så just nu jag vet, men livet kommer att komma tillbaka. Ge dig själv tid att sörja, det är en process och den här tunga första perioden kommer inte att vara för evigt. Jag lovar.

Har du en hobby som kan hjälpa dig skingra tankarna? Eller är det kanske ett bra tillfälle att börja med ett nytt fritidsintresse så småningom? En början på ett lite annorlunda, nytt liv. Kanske också gör så du lär känna nya människor.

Har du vänner och familj runt dig? Det är ju inte ovanligt att frun är den som håller i sociala kontakter så jag kan tänka mig att en änkling blir extra sårbar när frun går bort. Räck ut till dem, ta stöd av dem du har omkring dig. Eller skaffa nya vänner om du inte känner att de du har är nog. Livet fortsätter, du är inte död.
Kram

Beklagar verkligen. Det måste vara bland det värsta som kan hända. Hur gammal är du? Har du barn? Jag frågar bara för att det ju gör lite skillnad. Har man barn, så har man ändå någon som står en mycket nära, och åldern kan ju också göra skillnad. Är man yngre så finns det mer anledning att försöka komma tillbaka till livet så att säga, medans de äldre kanske väljer att mest leva med sina minnen. 

Beklagar.
Jag vet, det är jättejobbigt. En dag i taget, det kommer att lätta och det kommer lyckliga stunder igen i livet. Saknaden består förstås men med tiden kommer det att kännas bättre.

Jag beklagar, jag har förlorat min sambo, gått en vecka idag , fattar inte hur livet kan bli lyckligt igen 
❤️

Du finns. Du är någon. Du är. Nöj dig med detta för stunden, kämpa inte emot utan åk med i strömmen som ett löv på vattnet. Du kommer att veta när det är dags att börja simma igen.
 

Hoppas allt har blivet till det bästa för dig i din förlust & sorg❣️