Att inte kunna träffa sina barnbarn

Ja jättesorgligt när bara mammans släkt får träffa barnbarnet. 
farmor och farfar behandlas som de var smittade av pesten

Varför tror du att det skulle handla om konkurrens? Varför skulle barnbarnets förälder känna konkurrens med dig? Det låter snarare som att du känner konkurrens med din svärdotter eller svärson, och det är nog större sannolikhet att det beror på att du inte beter dig schysst mot svärdottern eller svärsonen som gör att hen håller sig och barnbarnen ifrån dig. En självrannsakan vore kanske på sin plats?

Jag kanske är ute och cyklar, men kan det vara så att många kvinnor tycker att eftersom det är dom som föder barnen, att de har mer rätt att bestämma vilka som får träffa barnen? Fast det blir ju också jättekonstigt?
Farmödrar har ju också fött barn och deras svärdöttrar hade ju inte haft dom barn de har, om de inte fått barn med sina svärmödrars söner. Follow??
Barnbarnen har precis lika stor rätt att få träffa både sina far- och morföräldrar. Svärdottern eller svärsonen hade inte haft  dessa barn utan far- eller morföräldrar. 
Sen finns det tyvärr kvinnor som ?lurar? män att bli pappor för sin egen skull. Kanske ljuger de om att de tar p-piller eller har spiral etc.
Fast mitt råd till alla män är att om NI vill vara säkra på att inte göra någon med barn om ni har sex -  använd skydd eller sterilisera er, eller avstå från sex med kvinnor. 

Curlinggenerationen får barn.
Man tar inget ansvar för släktgemenskapen
Mamman vill bara umgås med sina egna föräldrar för det är bekvämast.

Barn är något helt fantastiskt. Livets största mirakel - i alla fall för mig. Vi har alla varit barn och barn bör väl kunna få all den kärlek de kan få från nära och kära vilka genuint bryr sig om dom. Om vuxna inte har en hundraprocentig personkemi sinsemellan, ska det inte gå ut över barnen. Det absolut viktigaste är att barnen får all den kärlek och trygghet de förtjänar. Jag skulle aldrig drömma om att få mina barnbarn att må dåligt och skulle aldrig prata illa om deras föräldrar inför dom. Det viktigaste är att barnen kan må bra. 

Jag tror att det är ganska vanligt att barnbarnen träffar morföräldrar oftare än farföräldrar. I mitt fall har det dock inte varit så, utan i mitt fall har det varit tvärt om. 

Men oftast tror jag att föräldrar har en närmare kontakt med sina döttrar, än med sina söner. När dottern flyttar hemifrån fortsätter mor och dotter att ha tät och nära kontakt med varandra och man berättar för varandra om sin vardag och om sina känslor. När sönerna flyttar så stoppar liksom informationsflödet upp på något sätt. Kanske man rings regelbundet men med sönerna så blir samtalen mer ytliga. 

Därför tror jag att morföräldrar har lättare tillgång till barnbarn. Den nära relationen till dotterns gör att en nära relation till barnbarn lättare utvecklas. 

Med en son krävs ofta att frun tar ansvar för familjerelationen. Om inte frun och mannens mamma tar ansvar förfamiljens relation till farföräldrar och ser till att det blir regelbundna middagar och fikor, så blir relationen svag. Och dagens fruar tar inte det ansvaret lika självklart som förr i tiden. 

Många trådar på samma tema nu? Vilka familjerelationer och hur nära kontakt man har mellan barn /barnbarn och föräldrar tror jag beror mycket på hur nära man umgåtts i familjen under barnens uppväxt och tonår.

Har man nära och tät kontakt med sina barn under tonåren och ung vuxen åren så tror jag man behåller det när barnen i sin tur får barn. Så tror jag i alla fall utifrån egna erfarenheter.

Min och makens familj är relationsmässigt helt olika. Min familj har umgåtts nära och tätt, firat högtider och bemärkelsedagar tillsammans. Vi åkte även på semester ibland allihop när alla vi barn var vuxna. Vi hade väldigt tät och nära kontakt under deras ålderdom när de blev gamla och skröpliga och till sist gick bort.

Makens föräldrar valde att flytta långt bort när de  blev pensionärer. De har tillbringat jul/nyår utomlands på långsemester i många år. Kontakten med barnbarnen har i snitt varit säg 3-4 ggr/år och jag tror dom varit nöjda så.

Mestadels har kontakten mellan barn och föräldrar hanterats per telefon. Dom har varit upptagna med sitt med resor och fritidsintressen. Kontakten har varit så att säga distanserad och opersonlig på något sätt jämfört med vad jag är van vid hemifrån. 

Makens familj var väl inte överdrivet familjeorienterad när barnen växte upp heller. Båda föräldrarna jobbade mycket och de hade barnflicka hemma som tog hand om barnen. Ena barnet valde att flytta hemifrån redan vid 16 och båda barnen valde att flytta iväg för högskolestudier.

Fenonenet att svärdottern skulle hindra farmor och farfar från att umgås tror jag sådär på. Är sonen uppväxt med nära, bra och tät kontakt med sina föräldrar och vill träffa dom med barnen så kommer han göra det.