Att inte kunna träffa sina barnbarn

Jag tror att det är ganska vanligt att barnbarnen träffar morföräldrar oftare än farföräldrar. I mitt fall har det dock inte varit så, utan i mitt fall har det varit tvärt om. 

Men oftast tror jag att föräldrar har en närmare kontakt med sina döttrar, än med sina söner. När dottern flyttar hemifrån fortsätter mor och dotter att ha tät och nära kontakt med varandra och man berättar för varandra om sin vardag och om sina känslor. När sönerna flyttar så stoppar liksom informationsflödet upp på något sätt. Kanske man rings regelbundet men med sönerna så blir samtalen mer ytliga. 

Därför tror jag att morföräldrar har lättare tillgång till barnbarn. Den nära relationen till dotterns gör att en nära relation till barnbarn lättare utvecklas. 

Med en son krävs ofta att frun tar ansvar för familjerelationen. Om inte frun och mannens mamma tar ansvar förfamiljens relation till farföräldrar och ser till att det blir regelbundna middagar och fikor, så blir relationen svag. Och dagens fruar tar inte det ansvaret lika självklart som förr i tiden. 

Min egen man är heller inte lika nära knuten sin mor, som jag är nära min mor. Han älskar henne men har inte den känslomässiga och  kommunikativa förmågan för att vårda nära relationer per telefon. Han kan visa i vardagen att han verkligen bryr sig, men han är inte intresserad av att prata, det är bara jobbigt.

Det är hans mor som sett till att relationen blivit nära och det är den geografiska närheten som har gjort att hon lyckats så bra som hon har gjort. Hon har kunnat hämta barnen på förskolan när de var små och hon har varit hemma hos oss minst en gång i veckan sedan spädbarnstiden, och bjudit på bullar, pratat med mig om hur jag har det i vardagen och varit allmänt hjälpsam. Och vi har ätit middagar och haft miljoner fikor. Jag känner mig nästan lika nära min svärmor som min egen mor och definitivt känner jag henne bättre än min egen far. 

Jag har två söner och jag har gjort allt för lära dem tala om känslor, våga öppna upp sig, visa sina mjuka sidor och jag har framför allt försökt lära dem att det är trevligt att prata tillsammans. Men de tycker jag är sjukt jobbigt med allt mitt pratande... De är inte vuxna ännu, men jag är beredd på att jag får se till att lära känna deras sambos snabbt, och se till att bo ganska nära om jag kan. För det kommer nog vara upp till mig om jag ska få en nära relation med barnbarnen.