Förälder som aldrig tagit kontakt

Beklagar din uppväxt. Med en mamma med den där typen av problem kan det ju vara svårt att klandra pappan. 

Sedan kanske inte din biologiska pappa är världens bästa person heller. 

Så kan det absolut vara. 
Jag har nog tänkt mer att han borde undrat om min mamma kunde ta hand om mig, om han nu kände henne så noga. Jag tror ju ändå att med min mamma ser man direkt att här är något som inte är som det ska. Han verkar ändå ha en familj, ordentligt boende och arbete. 

Jag själv är helt olik min mamma. 
Jag har skaffat utbildning, har allt ordnat. Det sociala livet är viktigt för mig. Jag har eget barn som är mitt allt. Ingen utom min partner vet om min uppväxt. Han känner ju dessutom min mamma och förstår att det jag berättar är sant. 

Så din mamma kunde inte ens ta hand om dig? Låter ju som att det är din mamma som är det största problemet.

Kan du prata med din mammas syskon och med dina morföräldrar? Din mamma kan ju inte gärna bara klivit innanför dörren hux flux med ett barn - någon i familjen borde väl ha uppfattat omständigheterna.

Sen tycker även jag att du ska kontakta din far. Om du aldrig frågar kommer du aldrig få svar.

Ingen har pratat om det. Mina morföräldrar sa när jag var barn att de undrade men att de aldrig frågade för hon är som hon är. Sedan har ingen pratat om det, det är en sådan där sak som försvunnit i tystnad. Jag har varit en duktig flicka som alltid fått klara mig själv. 
Nu har jag levt mitt liv utan dem i många år så idag är det inte läge att prata om det. 

Har du ingen kontakt med din mammas familj alltså? 

Oavsett det. Vill du ha svar angående din far så får du fråga, frågar du inte så får du inga svar. Om ingen i din familj vet något eller ens vill prata om det får du fråga din far. Vill han inte svara så har du i alla fall försökt.

Kontakten är mycket sporadisk. Det har den alltid varit i jämförelse med de flesta andra människors liv.

Har du till att börja med frågat din mamma? Hon kanske inte ville ha din biologiska pappa inblandad i ditt och hennes liv, och de kan ha gjort en överenskommelse om att han inte ska höra av sig. Kanske i utbyte mot att han slapp betala underhåll. 

Eller så hade han redan en fru/flickvän, du var resultatet av otrohet, och han ville inte berätta detta för frun/flickvännen av rädsla för att såra henne och kanske rentav förlora henne? Det är mänskligt i så fall.

Eller så ville han bara inte ha barn av någon anledning, och hade gjort detta klart för din mamma - men hon lurade till sig en graviditet ändå. Och då drog han i rena ilskan.

Det är även lättare för en man att förtränga att han har ett barn därute, än det skulle vara för oss kvinnor som är gravida och föder - om vi sedan skulle dumpa barnet på pappan, eller någon annan. Vi kan ju aldrig glömma, men män sår ofta sin säd lite här och var när de är unga, och börjar inte fundera över eventuella barn som de aldrig träffat... förrän de är äldre. Då kan tanken komma. Din pappa kanske är mogen för dig nu - du förlorar inget på att göra ett försök att ta kontakt!

Jag har läst på många släktforskarforum där folk i olika fall söker föräldrar och syskon som de inte vet om/har kontakt med osv. 

Det vanligaste svaret där är samma som jag ska ge dig.

Sätt dig ner och skriv ett personligt brev till din pappa. Berätta vem du är, lite om ditt liv idag. Berätta att du inte vet något om honom, men gärna vill träffa honom - om han vill. 

Typ. Inte för kort men inte för långt heller. Sedan skriver du under med adress, mail och telefonnummer (eller bara det du känner dig mest bekväm med. Svarar du inte på okända mobilnummer så kanske det är lättare med bara mailadress). 

Då har du gjort det du kan. Sedan är det upp till honom att ta det vidare. Kanske han inte har vågat ta kontakt med tanke på att din mamma är speciell. Eftersom hon aldrig velat prata om det så vet du ju inget om deras kommunikation heller.

Förhoppningsvis uppskattar han brevet och livstecknet mycket och kontaktar dig. Du har med brevet i alla fall tagit ditt steg och kastat tärningen. Jag håller alla tummarna för dig! 

Stor kram och lycka till! 

Näe fy!  Det är ju ännu värre än TS.
Hoppas du har kommit fram till att hon är värdelös för dig.

Även när man är vuxen är det vanligt att man känner en längtan efter att bli erkänd av sina föräldrar. Har man ett stolpskott till förälder blir livet enklare och roligare om man släpper den längtan. Se henne som en random tant, utan betydelse för dig och ditt liv.

Försöker tänka så. Men jag är så otroligt besviken, måste jag säga. Min pappa är väldigt sjuk mitt uppe i allt också. Honom struntade hon ju också i efter 40 år. Så jag ser honom bara bli sämre och sämre på ålderdomshemmet nu. Han är bara runt 70. 

Det gör ont. Som om båda föräldrarna nödran bara försvunnit på samma gång. 

Tack för din omtanke. Ska försöka tänka så som du skrev. Tycker bara det är ofattbart, hur man kan strunta i  barnen och andra runt en på det viset. 

Det är så svårt för män att hantera känslor redan i grunden.

Min man har t.ex. telefonfobi bara han ska ringa sin egen far, och kan dra ut på det i tre månader.

Att ens tänka sig att han skulle lyfta luren och ringa ett vilt främmande vuxet barn som han har lyckats få till, det säger sig självt att det aldrig hade hänt.

Jag har sparkat på min man i fem hela år att han behöver tala med psykolog om sina föräldrars död och sin barndom. Det var inte förrän jag släpade honom till parterapeuten och den människan sa åt honom att han skulle göra det som det äntligen hände nåt.

Förmodligen för att det kostar 1200 spänn i timmen att ens vara där och parterapeuten sa att vi inte kan lösa våra problem som par innan han har avslutat kring sina föräldrar.

Tycker det är ett jävla svin.