Min dotter lider så av att hon är introvert

Introvert är inte = blyg ;)

Hennes personlighet är inte att vara blyg, eftersom hon är utåtriktad med er där hemma. Hon ÄR inte heller blyg, utan hon känner sig antagligen blygsam inför nya kontakter :)  Du får förklara det som så att vissa, tex som hon, bara behöver mer tid på sig innan de känner sig bekväma runt andra. Det är även något som du kan lära henne att säga om någon kommenterat något i skolan. 

Är det däremot så att hon känner att detta gör henne leden och att hon har svårt att få kompisar kanske det är lättare att leka två och två hemma hos er (eller hos kompisen). Då kan hon knyta kontakter dör hon känner sig trygg och sedan utveckla vänskapen i skolan. 

Nej, har jag skrivit det? Jag anser att hon är introvert men hon själv säger att hon är så blyg

Försökte först det men hon?köpte? inte det:(

Hon får höra det ofta av omgivningen att hon är så blyg, så det är inte konstigt att hon säger det  om sig själv. 

hon har bara en vän och har jättesvårt för att hitta nya:(

Du beskriver henne som blyg men envisas med att inte hon är blyg.
Är du seriös?

Som jag förstår det är det dottern som säger hon är blyg medans mamman (?) aka TS menar dottern är introvert. 

Det förstår jag också det är därför jag har svårt att tro att det är seriöst.

Hemma är hon pratglad och kan vara sig själv, i skolan är hon som mest blyg och vågar inte säga ifrån. Omgivningen säger ofta att hon är så blyg.

TS tycker att hon är inte blyg, hon är så introvert att hon lider av det. TS kan ju vara dålig på svenska men lämnade oseriöst tråden innan h*n fick svar.

Jag är verkligen inte oseriös. Min dotter upplever jag som introvert det är som hon är som person. Blyg är hon klart också men det är ju inget personlighet det är en känsla.
Samtidigt får du kalla det vad du vill men problemet är ju att hon inte mår bra av det

Låt inte någon kalla henne blyg. Det är en jobbig stämpel att få på sig som lätt blir självuppfyllande vet jag av erfarenhet. Jag är introvert. Det betyder inte att jag inte är social för det är jag. Stora skillnaden är att jag laddar energi i ensamhet eller med folk jag är helt trygg med medan mingel i stora sammanhang tar energi. Det betyder inte att jag är osocial i stora sammanhang eller inte gillar det, men jag laddar inte av det utan blir trött. Sorry sidospår, men jag vet hur skitjobbigt det var som barn och tonåring när alla skulle berätta för en hur man var hela tiden. Ju mer folk sa till mig att jag var blyg och tyst desto större blev steget att prata. Jag behövde en flytt för att det skulle komma fram hur jag egentligen är. Jag önskar att jag blivit bemött med attityden ?alla är olika? istället. Och att min mamma hade sagt ifrån på skarpen när någon kallade mig blyg eller satte någon annan etikett på mig innan jag fick röst att göra dig själv. Men visst var det lättare att umgås med en i taget så kan du uppmuntra det utan att lägga på en ?för att lösa hennes problem attityd? (för då hade i a f jag satt mig helt på tvären och hellre varit ensam, men det är ju jag det)

Tyvärr verkar det vara försent. Spelar ingen roll att jag säger att hon inte är det, då proteserar hon bara att hon visst är det. Tyvärr är man ju inte alltid med henne i skola och dylikt så kan inte säga ifrån