Anonym (Desperat)

Tue 8 Aug 2023 23:58

38 svar

Hur undviker jag att vara otrogen?

Det kanske låter enkelt; bara gör det inte. Tyvärr är det inte så enkelt för mig.

Jag älskar min man, våra barn och det liv vi byggt, men sexlivet lämnar mycket att sakna. Jag har flera gånger blivit frustrerad och försökt prata med honom om det, vilket ofta resulterar i att jag får trösta honom för att han mår dåligt över att han inte tillfredställer mig. Han har många gånger sagt att han ska försöka tänka på vad jag vill ha, men det har inte blivit bättre. När vi pratar resulterar det antingen i att han inte vill alls på ett tag pga dåligt självförtroende (vilket gör mig rädd för att ta upp ämnet igen) eller att han gör ett halvhjärtat försök någon gång för att sedan återgå till det normala.

Detta har pågått i många år. Jag har nämnt parterapi, men han tror inte det kommer hjälpa. Jag har tagit hänsyn till att han inte hade många partners innan mig och gav honom tillåtelse att vara med andra. Detta då tanken inte störde mig alls och jag tänkte att han kanske skulle kunna bygga upp självförtroende och få mer erfarenhet. Detta har han dock inte utnyttjat.

Till sist sa jag att om det inte blev en ändring så behövde jag hitta tillfredställelse någon annanstans, jag öppnade för diskussionen och hoppades att han antingen skulle skärpa sig eller vara villig att tala alternativ. Detta var ett par år sedan. Jag har nämnt det ett par gånger sedan dess, och jag orkar inte längre trösta honom. Inget har hänt, och jag har funnit mig själv att flörta med andra online och med en risktagande diagnos känns det bara som en tidsfråga innan jag gör övertrampet.

Att skilja mig är inte ett bra alternativ, vi har byggt ett liv, och en familj tillsammans, så jag vet inte hur vi skulle klara oss utan varandra, eller om jag skulle kunna ha hand om barnen ordentligt när de var hos mig. Att vara utan dom skulle jag inte heller klara av. Han har varit väldigt tydlig med att han inte vill att jag är med någon annan, i så fall är det slut.

så snälla, hjälp mig, hur stoppar jag mig själv från att vara otrogen? Och hur ska jag kommunicera med min man för att han ska lyssna och förstå?

Anonym (Märkligt resonemang)

Wed 9 Aug 2023 05:12

#1

Har inte alla som gift sig byggt upp ett liv och de flesta har familj? Varför skulle andra kunna skilja sig men inte ni?

Anonym (Engelska)

Wed 9 Aug 2023 08:04

#2

Ni har pratat, och som jag läser blir den samtal liten tråkig.
jag själv man, som har varit där din man är.
Det jag rekommenderar är liten tålamod från dig. Älskar du honom, vill du det.
Ta bort sex och orgasme jakten. Kom nära varandra, mysa, smeka bygga upp. Börja med oralt sex. Händerna.

Berätta det som bra, det du tycker är härligt.

Det din mans problem är att han vill dig för mycket. Göra alt för att du ska vara nöjd. Du ska lära honom att han gör det för sig själva. Över en tid byggs upp hans förtroende på sig själva, och du vill märka att det blir bättra.

Att han blir ledsen, gör bara alt värre.
Det kan ta liten tid, men det ÄR möjligt.
Förstår helt klart hur du känner dig. Men ta inte risken om vi fortfarande vill vara tillsammans.

Lycka till.
PS: Har idag ett härligt och utmanande sexliv Själva med min underbara fru.

Anonym (Kimchi)

Wed 9 Aug 2023 08:10

#3

Det är helt och hållet ditt val att vara otrogen. Vad hindrar dig? Du vill att något eller någon ska hindra dig från att vara otrogen. Det är att totalt ducka för ditt ansvar. Du verkar otroligt osmidig när du berättar om vad du tycker dig ha gjort och tillfört förhållandet i förbättringssyfte. Inte särskilt empatisk och kärleksfull. Tämligen egoistiskt.

Vad är det du ska trösta? Har ni öht pratat, visat eller lekt fram vad som ger er båda njutning. Du klagar på att han inte tillfredsställer dig och att han är oerfaren. Det är väl ändå upp till dig att visa och hjälpa honom att klura ut vad du tycker är skönt. Hur tillfredställer du honom? Hur tar du hand om och vårdar samlivet? Ni är faktiskt två. Du kan inte hålla på att fjanta runt som du gör.

Finns inget som hindrar att ni skiljer er. Varför skulle du inte kunna ta hand om barnen ordentligt om ni skiljer er? Dysfunktionell eller?

Du kanske behöver lyssna och förstå vad han säger också. Det är ju ett givande och tagande. Sätt er ner och prata. Berätta vad du önskar och vill ha. Inget anklagande eller påstående vad han inte gör. Sedan måste du lyssna på vad HAN säger. Respektera varandra.

Anonym (Desperat) Trådstartaren

Wed 9 Aug 2023 08:49

#4

Angående skiljsmässa: Först och främst vill jag inte skilja mig, jag vill få det att funka. För det andra så ändrades våran livssituation sig ganska dramatiskt under pandemin, så nu är vi ekonomiskt beroende av varandra, att kunna få en ny bostad eller två som vi båda har råd med skulle idag mycket väl kunna vara omöjligt, och det skulle påverka barnen väldigt mycket. Att jag är orolig för att jag inte kan ta barnen själv är just för att jag har en diagnos som jag fick efter att barnen föddes som gör mig osäker på om jag skulle kunna ta hand om dom och mig själv ordentligt. Kalla det dysfunktionell om du vill.

ang sexlivet: ni verkar anta att jag inte pratat med honom? Jag har pratat, jag har lyssnat, jag har tröstat när han gråter, jag har försökt ge förslag och ofta föreslagit att vi får testa oss fram när jag inte vet exakt vad jag vill. Jag har visat vad jag tycker om och han har testat det men bara någon gån, sen återgår det till det normala. Själv överraskar jag honom med sexiga utstyrslar jag vet att han gillar (flera som han köpt), jag använder händer, jag går ner, jag låter honom ta mig analt då jag vet han gillar det och jag gillar också det ibland. Jag myser med honom, då det är det bästa förspelet för honom, enligt honom själv. Men jag blir inte tillfredställd, jag har bett om att det inte alltid ska vara fokus på penetration, jag har gett specifika tankar kring vad jag vill testa, men ibland känns det som att han vill hålla det bekvämt så han inte behöver anstränga sig. Jag vill prata, jag vill lyssna, jag vill få det att funka, vilket är varför jag även nämnt parterapi men även detta förslag slogs det ner på.

jag har gett honom tid, senast jag pratade med honom om det var över ett år sedan och innan dess var det i genomsnitt 2 ggr/år just för att ge honom tid att sluta vara ledsen och göra något åt det. Problemet är att nu har det gått så lång tid att jag börjat bli apatisk med det hela och det skrämmer mig lika mycket som möjligheten att jag tar steget och är otrogen. Mitt egna val, ja, ett val styrt av känslor och kemi i hjärnan som påverkas negativt av både min diagnos och min frustration som förvärrar den i perioder. Jag vill inte ta valet, men jag är inte stabil nog att veta att jag inte kommer göra det.

jag har pratat med psykolog, jag har läst på, jag har skickat länkar med förslag jag tyckt verkar spännande, jag har försök initiera idéer jag gillar och försökt hålla mig lugn när han styrt in det på det gamla vanliga igen i hopp om att han ändå fann någon typ av inspiration. Så snälla, säg inte att jag inte försökt.

Anonym (Engelska)

Wed 9 Aug 2023 09:15

#5

Anonym (Desperat) skrev 2023-08-09 08:49:24 följande:

Angående skiljsmässa: Först och främst vill jag inte skilja mig, jag vill få det att funka. För det andra så ändrades våran livssituation sig ganska dramatiskt under pandemin, så nu är vi ekonomiskt beroende av varandra, att kunna få en ny bostad eller två som vi båda har råd med skulle idag mycket väl kunna vara omöjligt, och det skulle påverka barnen väldigt mycket. Att jag är orolig för att jag inte kan ta barnen själv är just för att jag har en diagnos som jag fick efter att barnen föddes som gör mig osäker på om jag skulle kunna ta hand om dom och mig själv ordentligt. Kalla det dysfunktionell om du vill.

ang sexlivet: ni verkar anta att jag inte pratat med honom? Jag har pratat, jag har lyssnat, jag har tröstat när han gråter, jag har försökt ge förslag och ofta föreslagit att vi får testa oss fram när jag inte vet exakt vad jag vill. Jag har visat vad jag tycker om och han har testat det men bara någon gån, sen återgår det till det normala. Själv överraskar jag honom med sexiga utstyrslar jag vet att han gillar (flera som han köpt), jag använder händer, jag går ner, jag låter honom ta mig analt då jag vet han gillar det och jag gillar också det ibland. Jag myser med honom, då det är det bästa förspelet för honom, enligt honom själv. Men jag blir inte tillfredställd, jag har bett om att det inte alltid ska vara fokus på penetration, jag har gett specifika tankar kring vad jag vill testa, men ibland känns det som att han vill hålla det bekvämt så han inte behöver anstränga sig. Jag vill prata, jag vill lyssna, jag vill få det att funka, vilket är varför jag även nämnt parterapi men även detta förslag slogs det ner på.

jag har gett honom tid, senast jag pratade med honom om det var över ett år sedan och innan dess var det i genomsnitt 2 ggr/år just för att ge honom tid att sluta vara ledsen och göra något åt det. Problemet är att nu har det gått så lång tid att jag börjat bli apatisk med det hela och det skrämmer mig lika mycket som möjligheten att jag tar steget och är otrogen. Mitt egna val, ja, ett val styrt av känslor och kemi i hjärnan som påverkas negativt av både min diagnos och min frustration som förvärrar den i perioder. Jag vill inte ta valet, men jag är inte stabil nog att veta att jag inte kommer göra det.

jag har pratat med psykolog, jag har läst på, jag har skickat länkar med förslag jag tyckt verkar spännande, jag har försök initiera idéer jag gillar och försökt hålla mig lugn när han styrt in det på det gamla vanliga igen i hopp om att han ändå fann någon typ av inspiration. Så snälla, säg inte att jag inte försökt.

Ser det. Och förstår dig med dessa nya information.
som jag ser. Ni må ha hjälp. Vet du nämnd att han inte vill. Men ni behöver det.

Anonym (Noterar)

Wed 9 Aug 2023 09:39

#6

Anonym (Desperat) skrev 2023-08-09 08:49:24 följande:

Angående skiljsmässa: Först och främst vill jag inte skilja mig, jag vill få det att funka. För det andra så ändrades våran livssituation sig ganska dramatiskt under pandemin, så nu är vi ekonomiskt beroende av varandra, att kunna få en ny bostad eller två som vi båda har råd med skulle idag mycket väl kunna vara omöjligt, och det skulle påverka barnen väldigt mycket. Att jag är orolig för att jag inte kan ta barnen själv är just för att jag har en diagnos som jag fick efter att barnen föddes som gör mig osäker på om jag skulle kunna ta hand om dom och mig själv ordentligt. Kalla det dysfunktionell om du vill.

ang sexlivet: ni verkar anta att jag inte pratat med honom? Jag har pratat, jag har lyssnat, jag har tröstat när han gråter, jag har försökt ge förslag och ofta föreslagit att vi får testa oss fram när jag inte vet exakt vad jag vill. Jag har visat vad jag tycker om och han har testat det men bara någon gån, sen återgår det till det normala. Själv överraskar jag honom med sexiga utstyrslar jag vet att han gillar (flera som han köpt), jag använder händer, jag går ner, jag låter honom ta mig analt då jag vet han gillar det och jag gillar också det ibland. Jag myser med honom, då det är det bästa förspelet för honom, enligt honom själv. Men jag blir inte tillfredställd, jag har bett om att det inte alltid ska vara fokus på penetration, jag har gett specifika tankar kring vad jag vill testa, men ibland känns det som att han vill hålla det bekvämt så han inte behöver anstränga sig. Jag vill prata, jag vill lyssna, jag vill få det att funka, vilket är varför jag även nämnt parterapi men även detta förslag slogs det ner på.

jag har gett honom tid, senast jag pratade med honom om det var över ett år sedan och innan dess var det i genomsnitt 2 ggr/år just för att ge honom tid att sluta vara ledsen och göra något åt det. Problemet är att nu har det gått så lång tid att jag börjat bli apatisk med det hela och det skrämmer mig lika mycket som möjligheten att jag tar steget och är otrogen. Mitt egna val, ja, ett val styrt av känslor och kemi i hjärnan som påverkas negativt av både min diagnos och min frustration som förvärrar den i perioder. Jag vill inte ta valet, men jag är inte stabil nog att veta att jag inte kommer göra det.

jag har pratat med psykolog, jag har läst på, jag har skickat länkar med förslag jag tyckt verkar spännande, jag har försök initiera idéer jag gillar och försökt hålla mig lugn när han styrt in det på det gamla vanliga igen i hopp om att han ändå fann någon typ av inspiration. Så snälla, säg inte att jag inte försökt.

Du verkar vara en fantastisk människa. Noterar att du gjort allt du kan men för att vara objektiv är din man helt enkelt ett hopplöst fall. Det går inte att reparera. Jag har varit i din situation och till slut 5 år senare gick jag ut genom dörren trots barn och milt sagt en stretchad ekonomi. Det var mkt tufft men nu har jag träffat en ny partner och vi har makalöst sex i alla dess former. Utan sex dör man sakta. Man slocknar.

Ta tag i ditt liv. Skaffa extern hjälp. Du kommer klara det!

Man i norr

Wed 9 Aug 2023 09:51

#7

Anonym (Desperat) skrev 2023-08-09 08:49:24 följande:

Angående skiljsmässa: Först och främst vill jag inte skilja mig, jag vill få det att funka. För det andra så ändrades våran livssituation sig ganska dramatiskt under pandemin, så nu är vi ekonomiskt beroende av varandra, att kunna få en ny bostad eller två som vi båda har råd med skulle idag mycket väl kunna vara omöjligt, och det skulle påverka barnen väldigt mycket. Att jag är orolig för att jag inte kan ta barnen själv är just för att jag har en diagnos som jag fick efter att barnen föddes som gör mig osäker på om jag skulle kunna ta hand om dom och mig själv ordentligt. Kalla det dysfunktionell om du vill.

ang sexlivet: ni verkar anta att jag inte pratat med honom? Jag har pratat, jag har lyssnat, jag har tröstat när han gråter, jag har försökt ge förslag och ofta föreslagit att vi får testa oss fram när jag inte vet exakt vad jag vill. Jag har visat vad jag tycker om och han har testat det men bara någon gån, sen återgår det till det normala. Själv överraskar jag honom med sexiga utstyrslar jag vet att han gillar (flera som han köpt), jag använder händer, jag går ner, jag låter honom ta mig analt då jag vet han gillar det och jag gillar också det ibland. Jag myser med honom, då det är det bästa förspelet för honom, enligt honom själv. Men jag blir inte tillfredställd, jag har bett om att det inte alltid ska vara fokus på penetration, jag har gett specifika tankar kring vad jag vill testa, men ibland känns det som att han vill hålla det bekvämt så han inte behöver anstränga sig. Jag vill prata, jag vill lyssna, jag vill få det att funka, vilket är varför jag även nämnt parterapi men även detta förslag slogs det ner på.

jag har gett honom tid, senast jag pratade med honom om det var över ett år sedan och innan dess var det i genomsnitt 2 ggr/år just för att ge honom tid att sluta vara ledsen och göra något åt det. Problemet är att nu har det gått så lång tid att jag börjat bli apatisk med det hela och det skrämmer mig lika mycket som möjligheten att jag tar steget och är otrogen. Mitt egna val, ja, ett val styrt av känslor och kemi i hjärnan som påverkas negativt av både min diagnos och min frustration som förvärrar den i perioder. Jag vill inte ta valet, men jag är inte stabil nog att veta att jag inte kommer göra det.

jag har pratat med psykolog, jag har läst på, jag har skickat länkar med förslag jag tyckt verkar spännande, jag har försök initiera idéer jag gillar och försökt hålla mig lugn när han styrt in det på det gamla vanliga igen i hopp om att han ändå fann någon typ av inspiration. Så snälla, säg inte att jag inte försökt.

Vad är det du vill göra i sexlivet som inte han vill?

Anonym (Herren)

Wed 9 Aug 2023 11:08

#8

Sexlivet ÄR jätteviktigt och ibland är det jättesvårt. Om inte det fungerar men du vill absolut inte göra slut, du känner att onanera inte fungerar?

då finns bara otrohet kvar. Kör på det men tänk noga efter om du klarar hålla hemligheten så att det inte påverkar erat liv. Det låter troligen som att om du börjar så kommer du inse att du inte vill leva med han, upptäcker du andra alternativ som tillfredsställer dig. Bästa är nog att han godkänner det hela.
Kan det inte vara så att han får sitt någon annanstans? Kanske han inte tänder på dig längre?

ja, du har jobbiga val framför dig.

Lycka till!

Anonym (***)

Wed 9 Aug 2023 11:42

#9

Sluta att ge honom det han ill ha. Säg nej till sex o förklara att det kommer va nej tills han behandlar dig likvärdigt i sängen.
Klart han gråter, det funkar ju, du låter ju honom fortsätta i samma hjulspår.
Karlar förstår handlingar bättre än ord.
Ge honom inget fråns du får, det kommer att sätta fart på honom.

Anonym (matchtavla)

Wed 9 Aug 2023 15:17

#10

Sätt upp en tavla i sovrummet och notera orgasmer för er båda.
När det står 9-0 kanske han inser att det är läge att röra på sig...?

Hur undviker jag att vara otrogen?

INNEHÅLL