Hur undviker jag att vara otrogen?

Angående skiljsmässa: Först och främst vill jag inte skilja mig, jag vill få det att funka. För det andra så ändrades våran livssituation sig ganska dramatiskt under pandemin, så nu är vi ekonomiskt beroende av varandra, att kunna få en ny bostad eller två som vi båda har råd med skulle idag mycket väl kunna vara omöjligt, och det skulle påverka barnen väldigt mycket. Att jag är orolig för att jag inte kan ta barnen själv är just för att jag har en diagnos som jag fick efter att barnen föddes som gör mig osäker på om jag skulle kunna ta hand om dom och mig själv ordentligt. Kalla det dysfunktionell om du vill.

ang sexlivet: ni verkar anta att jag inte pratat med honom? Jag har pratat, jag har lyssnat, jag har tröstat när han gråter, jag har försökt ge förslag och ofta föreslagit att vi får testa oss fram när jag inte vet exakt vad jag vill. Jag har visat vad jag tycker om och han har testat det men bara någon gån, sen återgår det till det normala. Själv överraskar jag honom med sexiga utstyrslar jag vet att han gillar (flera som han köpt), jag använder händer, jag går ner, jag låter honom ta mig analt då jag vet han gillar det och jag gillar också det ibland. Jag myser med honom, då det är det bästa förspelet för honom, enligt honom själv. Men jag blir inte tillfredställd, jag har bett om att det inte alltid ska vara fokus på penetration, jag har gett specifika tankar kring vad jag vill testa, men ibland känns det som att han vill hålla det bekvämt så han inte behöver anstränga sig. Jag vill prata, jag vill lyssna, jag vill få det att funka, vilket är varför jag även nämnt parterapi men även detta förslag slogs det ner på.

jag har gett honom tid, senast jag pratade med honom om det var över ett år sedan och innan dess var det i genomsnitt 2 ggr/år just för att ge honom tid att sluta vara ledsen och göra något åt det. Problemet är att nu har det gått så lång tid att jag börjat bli apatisk med det hela och det skrämmer mig lika mycket som möjligheten att jag tar steget och är otrogen. Mitt egna val, ja, ett val styrt av känslor och kemi i hjärnan som påverkas negativt av både min diagnos och min frustration som förvärrar den i perioder. Jag vill inte ta valet, men jag är inte stabil nog att veta att jag inte kommer göra det.

jag har pratat med psykolog, jag har läst på, jag har skickat länkar med förslag jag tyckt verkar spännande, jag har försök initiera idéer jag gillar och försökt hålla mig lugn när han styrt in det på det gamla vanliga igen i hopp om att han ändå fann någon typ av inspiration. Så snälla, säg inte att jag inte försökt.