Det stora stigmat: att ta avstånd från föräldrar

Jag tycker det är jobbigt när det är ena föräldern man vill ta mer avstånd från

Ja, det är lite synd att man ska behöva försvara att man väljer bort en giftig relation. Folk ropar lämna när någon beskriver en haltande parrelation, men verkar förvänta sig att man ska stå ut i en betydligt mer destruktiv relation om den är till en förälder.

Sedan jag blev änka efter 18 år med min man, och har börjat dejta, märker jag att en del blir rädda av det faktum att jag har brutit med mina föräldrar. Trots att jag alltså har haft en väldigt lång och fin kärleksrelation, och nära relationer till mina egna barn, får de fördomar som verkar handla om att jag lättvindigt skulle kunna klippa band, har höga krav på människor eller ser mig som överlägsen.

De som tydligast har visat sådana fördomar är människor som själva har trassliga relationer och affektiva svårigheter.

Känner till de som brutit helt och det har inte varit utan anledning. Man väljer inte sina föräldrar.
En äldre avlägsen släkting bröt med sina syskon för över 40 år sedan. De har inte haft kontakt en enda gång sen det hände.

Det är så livet kan bli.

Min man hade ett antal år då han brutit med sina föräldrar. Precis när han och jag hade träffats, hade han sakta börjat ha kontakt med dem igen. Jag som inte funnits med i bilden under den tid de inte hade kontakt, har fått höra om orsaken, men föräldrarna tror jag knappt förstod varför han bröt med dem (han förklarade det förstås för dem). 
De är sådana att de inte pratar om svåra saker utan bara tittar framåt, så när han valde att ta upp kontakten igen så var det så. De verkar låtsas som att den där brytningen inte har existerat. Varken han eller jag försöker ha någon djupare kontakt, det funkar inte. De är trevliga, vi är trevliga, barnbarnen tycker det är väldigt kul att träffa dem så det funkar. Vi ses och fikar, äter mat emellanåt, och ibland är det större släktsammankomster och allt funkar. 

Min egen pappa bröt med sina föräldrar när jag var barn (pga alkoholism och att de gjorde sån stor skillnad på sina barnbarn. Vi var inte vatten värda medan andra barnbarn fick julklappar tex, men det var alkoholismen som var allvarligast). Däremot var det alltid min pappa som ändå fick rycka in när det blev problem för föräldrarna. Syskon fanns men det var min pappa som var äldst och kanske bäst på att prata med myndigheter, så allt sånt fick han ta hand om. När farfar dött började mina föräldrar umgås med farmor igen. 

Jag skulle bryta med mamma om det inte vore så att jag då skulle förlora min syster på köpet. Så jag står ut. Det kommer bli en lättnad den dagen hon är borta. Pappa blev tyvärr bara 65 och honom saknar jag. Surt att han gick före...

Min bror bröt med vår mamma för 29 år sedan och jag förstår honom fullt ut. Vet också vad som tillslut orsakade anledningen. Men det är lättare för honom som bor 60 mil bort och inte har barn. Jag bor 500 m från henne och har barn. Tyvärr är hon ännu sämre  mormor än mamma. 
Jag umgås med henne av tvång och oftast med syrran. Något på tu man hand undviker jag. 
Att man är biologisk förälder  betyder inte att man är normalt funtad och har en betydande roll i barnens liv. En del är rent elaka och saknar förmåga till att ge kärlek/stöd/omtanke till barnen. Jag är dessutom resultatet att ett ons med en gift man och kanske är det anledning? Ingen aning. 

Jag "bröt" med min mamma för en period för några år sen. Hon har alltid varit konstig men där gick topplocket! Hon har alltid satt mitt syskon, som jag inte alls kommer överens med i och med att jag vägrar behandla denn* med samma högaktiningsfulla vördnad som resten av familjen, i främsta rummet, och en dag blev det för mycket! Jag hade frågat min mamma en hel sommar om vi inte skulle hitta på något, åka till stan och äta, ta ett glas vin, lyssna på nån trubadur! Men det var 1000 problem! Det var dyrt, svårt med transporter, ingen mat som passade etc. Så skulle mitt syskon komma "hem" över helgen, bor ca 25 mil bort och då bestämde mamma att vi alla skulle åka till stan, äta, dricka, lyssna på en trubadur vi känner.... Då fanns det inga problem i världen! Jag sa att jag inte hade tid och jag hade faktiskt annat planerat då! Och morsan blev rasande, hotade med att ha ihjäl mina husdjur och jag var inte välkommen till dem mer och allt vad det var!
Så jag "drog". Umgicks med pappa men inte med henne.
Idag umgås jag med min mamma igen och hon beter sig faktiskt som att mitt syskon inte existerar. Lever i två helt olika världar! Jag är inte helt säkert på att hon förstod vad som hände den där gången. Eller så fattade hon det men inte att det var hon som var problemet, utan mitt syskon. Så nu beter hon sig som vi hatar varandra. Och det är ju rätt nära sanningen.