Det stora stigmat: att ta avstånd från föräldrar

Jag "bröt" med min mamma för en period för några år sen. Hon har alltid varit konstig men där gick topplocket! Hon har alltid satt mitt syskon, som jag inte alls kommer överens med i och med att jag vägrar behandla denn* med samma högaktiningsfulla vördnad som resten av familjen, i främsta rummet, och en dag blev det för mycket! Jag hade frågat min mamma en hel sommar om vi inte skulle hitta på något, åka till stan och äta, ta ett glas vin, lyssna på nån trubadur! Men det var 1000 problem! Det var dyrt, svårt med transporter, ingen mat som passade etc. Så skulle mitt syskon komma "hem" över helgen, bor ca 25 mil bort och då bestämde mamma att vi alla skulle åka till stan, äta, dricka, lyssna på en trubadur vi känner.... Då fanns det inga problem i världen! Jag sa att jag inte hade tid och jag hade faktiskt annat planerat då! Och morsan blev rasande, hotade med att ha ihjäl mina husdjur och jag var inte välkommen till dem mer och allt vad det var!
Så jag "drog". Umgicks med pappa men inte med henne.
Idag umgås jag med min mamma igen och hon beter sig faktiskt som att mitt syskon inte existerar. Lever i två helt olika världar! Jag är inte helt säkert på att hon förstod vad som hände den där gången. Eller så fattade hon det men inte att det var hon som var problemet, utan mitt syskon. Så nu beter hon sig som vi hatar varandra. Och det är ju rätt nära sanningen.