Det stora stigmat: att ta avstånd från föräldrar

Min man hade ett antal år då han brutit med sina föräldrar. Precis när han och jag hade träffats, hade han sakta börjat ha kontakt med dem igen. Jag som inte funnits med i bilden under den tid de inte hade kontakt, har fått höra om orsaken, men föräldrarna tror jag knappt förstod varför han bröt med dem (han förklarade det förstås för dem). 
De är sådana att de inte pratar om svåra saker utan bara tittar framåt, så när han valde att ta upp kontakten igen så var det så. De verkar låtsas som att den där brytningen inte har existerat. Varken han eller jag försöker ha någon djupare kontakt, det funkar inte. De är trevliga, vi är trevliga, barnbarnen tycker det är väldigt kul att träffa dem så det funkar. Vi ses och fikar, äter mat emellanåt, och ibland är det större släktsammankomster och allt funkar. 

Min egen pappa bröt med sina föräldrar när jag var barn (pga alkoholism och att de gjorde sån stor skillnad på sina barnbarn. Vi var inte vatten värda medan andra barnbarn fick julklappar tex, men det var alkoholismen som var allvarligast). Däremot var det alltid min pappa som ändå fick rycka in när det blev problem för föräldrarna. Syskon fanns men det var min pappa som var äldst och kanske bäst på att prata med myndigheter, så allt sånt fick han ta hand om. När farfar dött började mina föräldrar umgås med farmor igen.