Skaffa andra barnet själv

Förstår det där med att man verkligen vill ge ett syskon och få ett till barn. Jag förstår också att du tänker på detta med åldern. Du kan träffa en ny om 1 år eller om 10 år eller inte alls. Det vet man ju inte. Alternativen jag kommer på är att du antingen pratar med ditt barns pappa, kanske vill han också och ni kan göra detta ihop?

Eller så fryser du ner ägg så har du lite mer tid på dig utan att vara orolig över ägg, så kanske du hittar en man att skaffa barn med då kanske du blir gravid "naturligt" eller också landar du i spermadonator, eller så kör du på spermadonator direkt med dina frysta ägg. Hur går dina egna tankar i första hand?

Träffar du någon ny (om det nu blir) så kanske man inte skaffar barn det första man gör (om man ens gör det) och då tickar klockan ännu mer så förstår "stressen" du kanske känner. Låt säga att det blir när du är 38, kanske inte är så farligt ändå, eller det är det inte men det är ju det där att man aldrig vet hur lång tid det tar eller om det går osv. Sen vill man kanske inte att det ska vara alltför många år mellan barnen heller. Men mitt första svar är nog det jag kan komma på 🤔

Krogen?

Jag skulle inte skaffa ett barn helt själv. Pappan är viktig. Alla som sett bekanta göra det förstår att det är väldigt tufft utan avlastning.

Jag känner flera i min närhet som är ensambarn och det är helt okej. De mår bra.

Vem.vem.- antingen kommer du träffa en ny och få barn eller ditt barns pappa. Men jag tycker du ska vara glad för det barn du har och satsa på livet som enbarnsmamma.

Att ge ett syskon till existerande barnet är inte rätt anledning att skaffa ett till barn. Stackarn ska ju få vara efterlängtad för sin egen skull, inte som en krycka till sitt syskon i livet. Dessutom beröva henne/honom på en pappa direkt. Inte alls rättvist.

Stanna vid ett barn.

Hej! Tack för era svar. Tyvärr kan jag inte någonsin tänka mig ingå i en relation med en man igen efter hur mina tre senaste relationer varit. Att däremot skaffa ett till barn vore en oerhörd glädje för mig. Även om barn växer upp i familjer med två föräldrar så betyder det ju inte att: Båda föräldrarna är närvarande eller vettiga föräldrar, en förälder kanske lider av sjukdom/har missbruk, det kanske pågår konstanta konflikter mellan mor och far vilket stressar barnen. Personligen hade jag mer än gärna vuxit upp utan min egen mor. Jag tror inte att det går att se allt som svart/vitt. Att däremot förbereda sig ekonomiskt, granska sina relationer osv är ju viktigt inför att välkomna ett barn som ensamstående. 

Mina funderingar går kring att ev. Frysa in ägg och samtidigt spara undan mer pengar inför att välkomna ett till barn inom några år eller att nästa år se över mina äggreserver för att känna mig lite lugnare.

När jag googlat runt om barns mående till ensamstående föräldrar är det lite olika vad forskning visar, verkar lite oklart vad de kommit fram till än så länge. Och om jag skulle få ett barn med en ny pappa så är det ju inget som garanterar att han inte kommer avlida eller finnas där 100% för sitt barn ändå.

Du glömmer bort dig själv här. Du ska orka eller klara ta hand om 1 barn till i åtminstone 18 år. Varje dag år ut och år in utan avlastning. 2 barn är fler än 1. 2 barn är också dyrare än 1.

Det jag sett är att det blir extremt tufft. Jag dkulle stanna vid 1 barn, det barn du har, och ta hand om det ordentligt. Göra roliga saker tillsammans. 

Ja, den offentliga vården bekostar bara första barnet vid fertilitetsproblem. Syskon bekostar man själv. 

Oavsett vad du gör, så kanske det är en idé att träffa en klinik och se vilka möjligheter som finns? En bra äggreserv är ju ingen garanti för att äggen är av bra kvalitet och tvärtom. Insemination kan också kräva väldigt många försök om man har otur. Allt beror på vilka förutsättningar man har. 

Huruvida du ska försöka få barn på egen hand eller ej kan bara du själv svara på. Hur ser din ekonomi ut? Hur lätt kan du få avlastning från familj/andra? Kan du komma i kontakt med kvinnor som har genomgått en sådan resa och som faktiskt vet vad det innebär? Här får du mest rådet att stanna vid ett barn - men det är människors personlig åsikt och tycke utifrån deras egna situation. Det behöver inte vara rätt för dig.

Det kan också vara en idé att träffa en terapeut för att också prata om varför du är totalt less på män (samt din vilja att skaffa barn själv). Det är såklart helt okey att vilja leva själv, men låt inte några skitstövlar och dåliga val till män färga resten av ditt liv. 

Lycka till! 

Hej! Tycker att du ska göra som du vill! Vill du ha ett syskon så kan du ju försöka hitta en privat donator. :) det är endast du som vet om du kommer klara av det eller inte, ingen annan! 😃

Hur kan man säkert veta vad det kommer innebära och vad man klarar av ?

Alla som har barn och sett ensamstående föräldrar vet att det inte är någon enkel tillvaro. Det är ingen dans på rosor för ensamstående.

Det vet man aldrig, man vet inte om man orkar ta hand om 1 barn och en vuxenbebis heller när man börjar dejta en man...

TS undvik privata donatorer, du vet inte hur många syskon det blir då. vänd dig till vården och gå den vägen. Du löser det, självklart blir det tuffare än att ha ett barn, eller ha två barn med någon som också drar sin del av lasset, men det blir enklare än att ha 1 eller 2 barn med en mansbebis.

Det är märkligt att det ens finns någon form av oro hos vissa kring barn utan syskon, som att de skulle vara just ensamma (uttrycket ensambarn) och eländiga, att de skulle må dåligt av sin egen familjs konstellation.

Barn utan syskon är inte ensamma, de har i regel sina föräldrars sällskap och uppmärksamhet och ett socialt liv i form av grannbarn, kompisar, klasskamrater, kusiner osv. Det är garanterat fullt upp och livat även utan syskon (i nära ålder).

ENDABARN borde vara det allmänt vedertagna uttrycket, vilket är mycket mer korrekt. Man är familjens enda barn, inte ensamma barn, man är sina föräldrars enda barn, inte ensamma barn. Barn utan syskon är i regel INTE ensamma och kan ha det både bra och dåligt, må både bra och dåligt - precis som alla barn. 

Jag känner flera vuxna som vuxit upp med syskon i nära ålder som haft ett helvete med sitt/sina syskon och hellre hade velat vara endabarn.

Vänskapsrelationer är inte att underskatta. Bara för att man är syskon innebär inte det automatiskt en nära och fin relation livet ut.

Men precis, det var exakt det jag råkade ut för. En egoistisk mansbebis. Fick ta alla nätter/morgonen/förmiddagen/dagen själv med barnet i 1,5 år för att mansbebisen skulle sitta uppe och spela datorspel, sen sova till 12-14-tiden (även när han var föräldraledig en hel sommar och jag studerade). Jag fick springa för att duscha i 2-3 min medan bebisen sov (vakna typ så fort jag la ner honom) medan den vuxna mansbebisen skulle duscha ostört i 1 h/per dag för han behövde en "lugn start på dagen" och sen skulle vi äta och sen skulle den vuxna mansbebisen vila middag för att orka med nattjobb 30 h i veckan. Själv sov jag 3 h per natt i flera månader medan han fick sova ostört 6-8 h. Blev dränerad av den vuxna mansbebisen och hans familj, inte av vårt gemensamma barn. 

Och tack till övriga som svarade. Ska fundera något år till och sedan ta ett beslut. 

Håller självklart med om att barn utan syskon också såklart får fantastiskt givande liv. Det jag känner är att jag har mycket kärlek att ge och har alltid drömt om en stor familj.

Något jag ev funderat på är även att ta fosterbarn men jag vet inte riktigt hur matchningen går till med dessa barn. Vet inte om jag känner för att ge tid av mitt liv på att typ jaga drogmissbrukande ungdomar eller hur det ser ut. Jag vet en som tagit emot ett fosterbarn som hon hade i flera år men sedan fick barnet åka tillbaka till sin biologiska mor (som hade ordnat upp sitt liv) och fostermamman knäcktes totalt för barnet hade liksom blivit "hennes".

Varför skaffade du barn med en sådan person?

Väljer du en partner med dylika egenskaper förstår jag att du inte vill påbörja en ny relation.

Det undrar jag med. Såg tyvärr inte den sidan hos honom innan barnet var fött. 

Hej!

Har du gått i tankar att bli medförälder istället? Då har man ju medföräldraskap med någon som också har en barnlängtan men inte på jakt efter ett förhållande. Utan man skaffar barnet genom donation i kopp.

Mvh