Skaffa andra barnet själv

Hej! Tack för era svar. Tyvärr kan jag inte någonsin tänka mig ingå i en relation med en man igen efter hur mina tre senaste relationer varit. Att däremot skaffa ett till barn vore en oerhörd glädje för mig. Även om barn växer upp i familjer med två föräldrar så betyder det ju inte att: Båda föräldrarna är närvarande eller vettiga föräldrar, en förälder kanske lider av sjukdom/har missbruk, det kanske pågår konstanta konflikter mellan mor och far vilket stressar barnen. Personligen hade jag mer än gärna vuxit upp utan min egen mor. Jag tror inte att det går att se allt som svart/vitt. Att däremot förbereda sig ekonomiskt, granska sina relationer osv är ju viktigt inför att välkomna ett barn som ensamstående. 

Mina funderingar går kring att ev. Frysa in ägg och samtidigt spara undan mer pengar inför att välkomna ett till barn inom några år eller att nästa år se över mina äggreserver för att känna mig lite lugnare.

När jag googlat runt om barns mående till ensamstående föräldrar är det lite olika vad forskning visar, verkar lite oklart vad de kommit fram till än så länge. Och om jag skulle få ett barn med en ny pappa så är det ju inget som garanterar att han inte kommer avlida eller finnas där 100% för sitt barn ändå.

Men precis, det var exakt det jag råkade ut för. En egoistisk mansbebis. Fick ta alla nätter/morgonen/förmiddagen/dagen själv med barnet i 1,5 år för att mansbebisen skulle sitta uppe och spela datorspel, sen sova till 12-14-tiden (även när han var föräldraledig en hel sommar och jag studerade). Jag fick springa för att duscha i 2-3 min medan bebisen sov (vakna typ så fort jag la ner honom) medan den vuxna mansbebisen skulle duscha ostört i 1 h/per dag för han behövde en "lugn start på dagen" och sen skulle vi äta och sen skulle den vuxna mansbebisen vila middag för att orka med nattjobb 30 h i veckan. Själv sov jag 3 h per natt i flera månader medan han fick sova ostört 6-8 h. Blev dränerad av den vuxna mansbebisen och hans familj, inte av vårt gemensamma barn. 

Och tack till övriga som svarade. Ska fundera något år till och sedan ta ett beslut. 

Håller självklart med om att barn utan syskon också såklart får fantastiskt givande liv. Det jag känner är att jag har mycket kärlek att ge och har alltid drömt om en stor familj.

Något jag ev funderat på är även att ta fosterbarn men jag vet inte riktigt hur matchningen går till med dessa barn. Vet inte om jag känner för att ge tid av mitt liv på att typ jaga drogmissbrukande ungdomar eller hur det ser ut. Jag vet en som tagit emot ett fosterbarn som hon hade i flera år men sedan fick barnet åka tillbaka till sin biologiska mor (som hade ordnat upp sitt liv) och fostermamman knäcktes totalt för barnet hade liksom blivit "hennes".

Det undrar jag med. Såg tyvärr inte den sidan hos honom innan barnet var fött.