Sonen och hans far

Om sonen är tonåring så skulle jag inte hålla på och prata så mycket med pappan. Lyssna in tonåringen och gör det bästa av det. 

Vill sonen ens träffa sin pappa mer? Har han rätt att säga tack, men nej tack, det räcker nu? Kan man i så fall tillgodose honom detta?

Det finns barn och vuxna som av olika anledningar väljer att bryta med pappan eller mamman. Pappan får stå sitt eget kast. Senare i livet kanske om sonen vill kan han då återta kontakt om pappan skulle vara öppen för det?

När jag var i en viss ålder (mina föräldrar var skilda) så hände det att jag bodde mer hos den ena föräldern än den andre för jag ville helt enkelt inte då ha kontakt med den andre föräldern. Vet att den ena föräldern ringde, skrev brev och att den andre föräldern sa i telefon till den andre att jag inte ville komma till telefonen. Nu löste vi det sedan, och det är inte samma situation som din son befinner sig i och har gjort under hela sitt liv.

Just tonåren minns jag var en tid när jag på ett annat sätt gick igenom mycket känslor och såg på vad som hänt med mina föräldrars relation, splittring med helt andra ögon än innan när jag bara funnit mig i det som barn gör. Jag behövde bli respekterad för vad jag gick igenom. 

Jag hoppas det inte behöver gå så långt som att sonen i desperation kanske tar till att hoppa av skolan, får någon lågavlönat jobb bara för att han ska få bo i egen lya och bli då äntligen respekterad för att han inte vill träffa fadern. Det ska inte behöva gå så långt, menar jag. Inte att du är den då som skulle pusha honom till det, men jag vet att jag själv tänkte att är det det jag behöver göra för att min röst (äntligen) ska räknas, för att jag ska bli sedd som vuxen? 

Tycker sonen får meddela sin pappan att han inte vill träffa honom och att han får respektera det. Om ifall du får skulden för det och ni måste gå via någon laglig instans så får ni göra det så får pappan den vägen få veta att oavsett bakgrunden till sonens beslut så får han respektera sonens beslut att inte vilja ha mer kontakt med honom. 

Finns de vuxna som är sena uppvakna syndare och ska då spela hjälten i sin egen historia och tycker att de då ska göra allting rätt i sin relation till sina barn, men det innebär också att man får respektera att kanske sonen inte vill bli övertalad till just det, kanske inte vill ha den där relationen. Att för många tåg har gått. 

Synd om kränkta män som har en elak ex.
Din son vill inte träffa honom, låt honom slippa, ditt exs fel det blivit så här, bry dig inte om vad exet säger om dig.

Du kan säga till pappan att sonen inte vill vara där pga att han känner att de inte har någon relation. Du informerar om läget helt enkelt. Börjar han anklaga dig så svara bara: "Tyvärr, det är så han känner. Nu vet du läget, vi får se hur det blir längre fram i höst."

Om sonen inte vill umgås med pappan så ska det alltid respekteras. Pappan får skylla sig själv.

Jag har sagt till pappan flera gånger att han kan träffa sonen efter jobbet, en vardag utan övernattning så de ändå upprätthåller en relation.

Jag har sagt att han får anstränga sig om han vill fortsätta ha en relation med sitt barn. Händer ingenting. 

Jag tänker för sonens skull att det är bra att ha en viss relation med sin pappa. Man behöver båda sina föräldrar.

Ja, men du kan inte tvinga fram en relation som ingen av dem vill ha. Sonen ville nog det en gång i tiden, han sörjer nog att hans pappa inte finns där som han borde, men du kan inte tvinga pappan att bete sig bättre, det vet du. Du kan leda en häst till vatten osv.

Sedan det där med att behöva, ja det svider att inte ha båda sina föräldrar men för din sons utveckling är ändå det viktiga att ha sunda manliga förebilder, måste inte vara just pappan. Kan vara bra att veta.

Jodå, är alltid bra att ha båda föräldrarna. Men en förälder som den pappan verkar vara är inget att ha. Och om sonen inte vill träffa honom eller ha en relation med son pappa så får du och pappan faktiskt acceptera det. 

Håller med. I en del fall är det värre att ha en dålig pappa än ingen alls.

Ursäkta men vad du (mamman) tycker är bra för honom här ska inte dominera. Sonen vet vad som är bäst för honom i det här läget och det ska ni båda respektera. Tvinga inte på honom den andre föräldern.

Tydligt att sonen vill ta till en annan taktik än den du vill, eller fadern vill. Ibland vet inte föräldrar bäst bara för de är vuxna och har sina egna motiv.

Ni riskerar båda att han tar distans till er båda om ni fortsätter så här. Som sagt jag tänkte hoppa av skolan, senare tänkte jag flytta hem till en betydligt äldre pojkvän bara för att. Jag hade väldigt bråttom att bli vuxen. Stötta honom istället fullt ut.

Om sonen längre fram vill ha kontakt så kan han sträcka ut handen då. Tror inte någon av er fullt ut förstår hur det är att vara i er sons sits. Även om ni inte förstår det så ska ni respektera hans beslut. Det är inte hans fel att ni inte förstår. Han ska inte behöva ödsla hans energi för att få er att fatta.

Vet hel del familjemedlemmar som sagt som valt att inte ha kontakt med varandra. Även om det hade gjort det smidigare för andra och tycker si och tycker så om det hela så är det inte andra det gäller. Viljan måste finnas där, den kan ni inte pracka på.

Hade jag varit din son så hade jag brutit all kontakt med pappan för allt som hänt och för att jag hade känt för det. Tycker det är fruktansvärt att andra ska tvinga på honom ett umgänge med en person som kallar sig hans pappa och som inte alls är en egentligen. Din son uppvisar stor integritet och håller själv på att bli en man. För honom att stänga dörren till den där är ett viktigt steg i hans utveckling. Han väljer att vara någon annan än du eller någon annan är. Det är hans val. 

Sen om pappan kanske skäms och är arg för det inför sin familj släkt och arbetskamrater eller vem som nu än får veta det och ger dig skulden för det så får det väl vara så, gå fan inte på tå för den. Låt nu din son ha den stake han har och blanda dig inte i hans beslut. Du hade valt en sån pappa att fortfarande ha kontakt med, det får stå för dig, det är ditt val. Han väljer annat. Kanske har du gått på tå för länge för den där karln så du är lite för rädd för att stå upp mot honom, men jag hoppas din son kan det, om han vill göra det ska du inte stå i hans väg. Han kommer må mycket bättre efter eller så får han testa hur han mår under tiden, om utifall han ångrar sig. 

Håller verkligen inte med.