Är incel något man förtjänar att vara?

Det var snarare så att han blev kär och gav sig själv chansen.
Han vågade göra sånt han inte vågat tidigare, exempelvis sitta och prata och sedan ringa mig
Annars hade jag inte vetat att han var ett dugg intresserad.

Nä alla ofrivilliga singlar är verkligen inte offerkoftor.
Jag har dock träffat många som är just det. Som lägger allt utanför sig själva. De vill ha relationer men de vill inte förändra något i sig själva för att det ska ske.
En del pratar om kvinnor som en homogen grupp och att kvinnor har all makt, har det så lätt, att kvinnors rättigheter borde inskränkas etc etc. Hu då ryser jag.
Och jag önskar så att jag kunde skaka om dem så att de kunde se hur mycket detta mindset skadar deras möjligheter till lycka.

Ensamma mammor fick skylla sig själv i århundranden, långt upp på 1900-talet. De spottades på (på riktigt), kallades horor, stängdes helt ut från arbetsmarknad och äktenskapsmarknaden, barnet togs ifrån dem. Familjen tog avstånd från dem eller försökte tvångsgifta dem för att slippa skammen.
Barnet stämplades som oäkting och fick leva med stämpeln hela livet, och stängdes ofta ut från stora delar av samhället
Mannen, dvs pappan fick inte utstå någon bespottning, behövde inte ta ansvar för sitt barn utan kunde leva livet vidare.
Detta var en stor del av den tid som du lyfter fram som en golden age där hyfs regerade.

Bara det faktum att det fortfarande finns många ensamma mammor som får axla ansvaret för barnen trots att det i alla fall finns 2 föräldrar är ju skevt. Synen på mamman som huvudföräldern 

Och jag tycker faktiskt att det mer och mer börjar tas upp ensamhet (där unga män just nu är överrepresenterade), som ett samhällsproblem där det behövs strukturella insatser. 

www.gp.se/kultur/kultur/incels-inget-nytt-men-nu-%C3%A4r-det-m%C3%A4nnen-som-drabbas-1.55634003

www.gp.se/kultur/kultur/tinderm%C3%A4nnens-lidande-%C3%A4r-allas-ansvar-1.22356071

Men strukturella insatser i all ära, ansvaret att använda sig av insatser och förändra sitt liv kommer alltid vara individen.

Jag tycker det är så intressant.
Tidigare i tråden berättade jag om när jag och min man träffades, att han var blyg, att han var oerfaren både relationellt och sexuellt och en bit över 30 samt utan klassiskt statusjobb.
Du frågade då vad som gjorde att jag gav honom en chans som ingen gett honom förut. Du lade alltså tonvikten på mitt agerande, att det var det som avgjorde.
Där har du nämligen fel. Det var hans agerande som avgjorde, hade han inte ringt mig och vågat ta en chans hade vi mest troligtvis inte varit ett par. 

Detta skrev jag som svar till dig. Och det är här det blir riktigt intressant på riktigt. För här dör nämligen konversationen. Du ställer inga fler frågor. Inget om hur han vågade, inget om vad i hans agerande som avgjorde. Inget som kan ge dig viktiga ledtrådar om vad som gjorde att en incel blev en lyckligt gift 2 barnspappa.
Inga sådana frågor till den andra kvinnan som betättade liknande historia heller.
Varför?

Oj, det var mycket.
Han är en otroligt fin människa, trygg i sig själv med en genomgående fin människosyn och sunda värderingar.
Vi lärde känna varandra via ett gemensamt intresse och då var jag upptagen i ett annat förhållande. 
Efter det hade tagit slut så hörde han av sig och bjöd ut mig.

Det faktum att han vågade ta första steget och visa sitt intresse, imponerade på mig väldigt mycket. Jag visste att han var väldigt blyg.
Jag tycker det är väldigt attraktivt när någon vågar gå utanför sin komfortzone och visa sig både modig och sårbar på samma gång.

Tycker nog att du förenklar en hel del och din önskekultur riskerar att bli en onödigt tung skam/skuldkultur.

En del faktorer kan man aldrig påverka/förändra.
Eller menar du att bilolyckan som krossade min rygg var mitt fel? Min bästa väns medfödda hjärtfel var det också hans fel? Som gjort att han aldrig kunnat jobba och på det sätt både lider av fattigdom och ohälsa?
Den som föds med NPF-diagnos och har svårigheter med socialt samspel, är det hens fel att det försvårar i relationer?

Jag tänker inte i ordet fel utan i ordet ansvar.
Oavsett vems fel det varit så är det mitt ansvar att förändra mitt liv och göra det bästa av situationen.

Jag tror mycket på den gamla sinnesrobönen:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan
och förstånd att se skillnaden.

Exempelvis 
Jag har en förjävlig rygg. Ont så in i helvete varje dag. Det är mycket som jag inte fixar längre.
Vissa dagar så vill jag inte stiga upp.

Men jag stiger upp. Jag ger inte upp
Jag tränar och gör övningar flera gånger per dag.
Jag gör allt jag kan men måste ändå acceptera att det inte räcker hela vägen fram.
Jag är dock glad för det jag orkar.

Om jag ska vara ärlig så är den ultimata egoismen att tänka att du har rätt till någon annans kropp mot dens vilja.

Att hjälpa varandra även om du inte har just det problemet (som de exemplen du tar upp) är en självklarhet i ett humanistiskt samhälle men du kan inte tvinga någon till en relation eller använda någons kropp utan dens samtycke.
Eller tycker du det är rimligt att tvinga någon att donera blod eller donera organ för att någon annan råkar behöva det?

Om du menar stötta Incelrörelsen där kvinnor ställs som ansvariga för mäns ensamhet och ansvariga att lösa deras ensamhet, så nej.

Om du menar att stötta människor oavsett kön som lider av ensamhet att hitta lösningar och må bättre så självklart.

Lön är inte en förmån utan betalning för ett arbete som någon har utfört. Det är stor skillnad på de orden. Förmån är ett samlingsnamn som används för att beskriva alla de ersättningar en anställd kan få av en arbetsgivare UTÖVER lön.
Något man får extra.

En relation är inte en förmån eller lön.
Det är något som skapas mellan 2 människor och har med känslor att göra. Det kan handla om vänskap eller kärlek. 
Du måste bidra själv för att en relation ska uppstå och du måste jobba för att den ska bestå men det finns inga lagar eller regler som bestämmer.
Om den du vill ha relation med,  inte längre vill finns det inget du kan göra. Du kan aldrig tvinga någon att älska dig.

Det som är jämförbart med arbetsmarknaden och relationsmarknaden är ju att du måste ha det som en arbetsgivare/vän eller partner vill ha för att få jobb eller en relation. Det kan innebära att du måste anpassa dig.

En stor skillnad är att på arbetsmarknaden kan man lagstadga för att överbygga orättvisor och ojämlikhet. 

På relationsmarknaden kan du inte det. Du kan inte lagstadga att människor måste bli kära i alla. Det går inte.
Man får välja bort i relationsmarknaden. Man får välja bort på grund av utseende, ekonomisk status, religiös tillhörighet, etnicitet, könstillhörighet, sexuell erfarenhet, personlighet, funktionsnedsättning...ja allt egentligen.
Och det kan kännas orättvist när man inte tillhör de självklart valda.
Som en evig gympalektion.

Men eftersom dessa två marknader inte har med varandra att göra och inte heller omfattas av samma påverkansmöjligheter rent lagligt så blir det märkligt att jämföra dem.
Och ensamma män kommer aldrig vinna kvinnors hjärtan med åsikten att om vi kvinnor vill ha lika lön så ska de få ha sex och relationer.

Jag vet att många ofrivilliga singlar ser rött när det nämns att de ensamma är ansvariga för förändringen i sitt liv, för känslan hos dem är nog att det inte spelar någon roll vad som görs...
Samtidigt så är det ju sanningen. Den krassa och på samma gång förlösande sanningen.

Jag är kvinna och har aldrig valt min partner utifrån de kriterier som trådstartaren och andra lagt fram som avgörande på relationsmarknaden. 
Jag blir kär i en person. För mig är värderingar och personlighet avgörande. 
Rent krasst är jag ju idealkvinnan i alla avseenden utom ett.
Jag skulle aldrig någonsin bli kär i någon som ser kvinnor som ansvariga för mäns ensamhet, som på allvar tycker att rätt till lika lön och rätt till sex är samma sak....
Alla i incelrörelsen skulle väljas bort kategoriskt av mig. Inte för utseende, utbildning, lön etc. Utan för kvinnosynen. 
Enkelt uttryck: Vill du ha relation med kvinnor måste du tro och vilja oss gott.

Vanligtvis hoppar jag över dina inlägg.
Men detta var bara så dumt.

Nej min man ser inte män som ansvariga för kvinnors ensamhet.
Däremot såg han sig ansvarig för SIN ensamhet och gjorde något åt saken.
Och tack vare sin vackra personlighet, sina sunda värderingar och sitt mod är han inte längre ensam utan lever i ett jämställt förhållande med massa härligt sex.

Ursäkta.
På vilket sätt är att välja en man utifrån hans värderingar och personlighet att välja uppåt?

Nu var ju dock det inlägget du svarade på ett svar utifrån mitt inlägg där jag beskriver hur jag väljer utifrån värderingar och att kvinnosyn är en viktig del i det.
(...) svar om min man var i min mening en väldigt märklig tolkning av mitt inlägg och ditt allmäna svar om kvinnors val (helt stick i stäv kring vad jag faktiskt skrev) lika märkligt...