Hjälp! Ni med akut snitt första barnet, hur blev det med andra?
Är nu gravid med mitt andra barn och är i vecka 33. Hade med sonen som föddes 2015 en hemsk förlossning som har skrämt upp mig rejält inför denna förlossning och har gett mig sådan ångest och panik. Gick två veckor över tiden och sonen valde att vilja komma ut samma dag som jag skulle bli igångsatt. Dock gick det inte vägen då jag under 12 timmar endast öppnade mig 2 cm, från 3 till 5. Var en smärta från helvetet som fick mig att svimma vid ett tillfälle. De spräckte foster hinnan, men sonens värden sjönk under under processen och det hela avslutades med ett akut kejsarsnitt. Var skräckslagen för att behöva göra ett snitt och ville absolut inte göra det i skräcken för att bli opererad på i vaket tillstånd. Så hela sonens förlossning blev en katastrof som upplevelse. Jag har inte varit påverkad av det förens nu när en ny förlossning börjar bli en verklighet. Jag var tidigare helt inställd på att göra ett kejsarsnitt då tanken på förlossningen gett mig sådan ångest och panik, fått mig att gråta hysteriskt och näst intill ångra alltihopa.
Ska in till läkaren för att prata om de olika alternativen jag har inför förlossningen och är så himla kluven i hur jag ska göra. Inget känns tryggt eller bra, kejsarsnittet känns lugnast men alla trycker på hur mycket bättre en vaginalförlossning är, för både mig och dottern i magen. En igångsättning känns helt utesluten med den ökade risken för att det gamla snittet ska spricka, och även min BM tyckte det var underligt att läkaren varit så positivt inställd till den idén. Och även vid en normal startad förlossning är jag oroad för ärret i det tidigare snittet och risken för att det ska spricka. Eller att min kropp kommer svika mig igen och hela processen kommer upprepas.
Hur har det varit för er som gått igenom ett snitt med första av liknande anledningar, hur blev det med andra barnet? Gjorde ni snitt? Vaginalt? Hur slutade det?
