Gravid med bf Mars

Hej Cottis, usch, jag tycker så synd om dig! ❤️

Jag känner igen det där du skrev med att illamåendet tyvärr har blivit värre igen. Jag känner lika dant. Inte att det är så illa att jag kräks, eller att jag inte kan äta ordentligt, utan det är snarare ett dovt illamående som ligger och spökar i bakgrunden då och då. Jag blir så orolig att det ska bli värre igen, så som det var innan. Men tack och lov verkar det inte så. Dock blir jag sjukt deppig av det. 

Har du pratat med barnmorskan om att du gråter varje dag och att du inte orkar? Finns det inget samtalsstöd eller medicin? Har du någon partner? Vad säger denne? Det måste ju märkas att du inte mår bra av detta? 

Huh, vad synd att det blev extra besök till ultraljud, men förhoppningsvis ser det bra ut! 

Jag har precis tagit min första mätning och det såg bra ut. På onsdag ska jag mäta igen, och då kan jag se om jag följer kurvan som jag ska.

Är det bara jag som är trött på att känna alla sparkar och all rörelse hela tiden? Första gången jag kände en spark började jag gråta av lycka, och visst känns det bra att känna ett kvitto på att barnet lever där inne, men jag känner att jag alltid går runt och spänner mig och inte kan vila ordentligt. Jämt under nätterna och så fort jag tar det lugnt och försöker vila så sätter det igång, som på en signal. Dessutom har jag även sammandragningar på eftermiddagarna som inte gör ont men som är obehagliga och spänner magen. Jag känner mig "trött" i magen hela tiden. 

Vi gnäller tillsammans, Cottis, men jag tror att du har det mycket värre. Jag önskar jag kunde ge dig en kram. Som du skrev är det lite värt just nu, men tänk på att du har klarat mer än halvvägs och att det snart är slut. Tänk på att du gör något fantastiskt! Jag tror att om ett år kommer du inte ångra dig och du kommer att glömma hur olidligt det var. Dessutom är ingen graviditet den andra lik, inte ens för samma person! Det är som ett lotteri och just nu fick du den största niten. 

Styrkekramar till dig och tack för att du delar med dig ❤️ 

Åh, @Cottis, vad lättad jag blir för din skull! Din man låter verkligen snäll också. 

Nu har jag rört mig lite mer och då blev det inte lika mycket sparkar. Jag vet inte alls hur den ligger just nu, men jag ska på ultraljud nästa vecka. Det har blivit en ny känsla nu i magen. Det är inte längre så hårda sparkar på en specifik plats, utan det är mer som "vågor" i hela magen. Det är nytt och jag är inte van vid det. Kanske är det därför jag uppmärksammar det så mycket. Men det är också märkligt att hela jag hoppar till/rycker till ibland utan kontroll, typ som att jag skulle blivit kittlad eller som precis innan man ska somna och så vaknar till igen. Det kanske är musklerna som är trötta... 

@Cottis: tack för ditt svar, vad roligt! 

Ja, precis, jag pratade med barnmorskan om det.

Ja, jag har gjort RUL, detta är extra pga diabetes i släkten och min mamma hade mild form av havandeskapsförgiftning. Jag ska ha ett i februari också, redan inbokat. 

Ja, jag kommer vara i vecka 29 nästa vecka så vi får se hur det ser ut! Men då är jag förberedd på att man inte ser så mycket på en gång då. Men kan de inte zooma ut alltså? 🤔 😆 

Hej Towiie

Jag har 72 dagar kvar och jag känner samma! Jag växlar mellan att i en stynden vara väldigt taggad, självsäker och förväntansfull och i nästa stund vara nervös, rädd och orolig. 😆

Jag tror att det som gör mig mest nervös är att det är första gången och jag vet inte alls hur det kommer gå till. Hur kommer det starta? Hur långt tid kommer det ta? Hur kommer jag reagera på och hantera smärtan? Kommer det vara något fel så det blir komplikationer?

På ultraljudet sade dem att bebisen vägde lite mindre än genomsnittet men att det är okej så länge den utvecklas enligt sin egen kurva. Jag ska tillbaka den 24:e januari och kontrollera. 

@Towiie:

Tack, ja, jag tycker det känns ganska bra att han är liten eftersom jag också är liten! 😄 (Så länge det inte är farligt.) Man vill inte klämma ut en 4-kilosbebis när man själv är mindre än snittet! 😱 😄

@ Towiie:
Ja! Haha!

@myworstenemy:
Oj, jag förstår att det måste vara jobbigt! Jag har en kollega som precis genomgått nästan samma sak som du beskriver, men inte igångsättning.

Hon sade att värkarna ökade jättesnabbt och hon öppnade sig snabbt också, fram till 8 cm. Sedan hände ingenting och hon fick prova olika ställningar, som gjorde värkarna värre men det hjälpte inte att öppna.

Sedan var hon till slut öppen 10 cm och kunde börja krysta men barnet kom inte ut så de försökte med sugklocka men det gick inte så hon fick också göra akut kejsarsnitt och blev helt nedsövd...

Tydligen låg barnet fel och det hade inte upptäckts (???!) Så jag har skrivit nu i mitt förlossningsbrev att jag vill ha ultraljud när jag kommer in! 

Jag vet bara att värkar ska vara regelbundna (sammandragningar har ingen regelbundenhet), de försvinner inte när man vilar (som sammandragningar gör), de gör ont, eskalerar i smärta och ebbar ut igen (sammandragningar brukar vara obehagliga, men inte göra ont). De börjar längst upp i livmodern och flyter neråt (sammandragningar kan komma vart som helst).

Jag har haft många sammandragningar och jag tänker att värkar är värre och annorlunda? 

Just nu känner jag bara att jag har förberett mig så gott jag kan med förlossningskurs och profylax, sedan får man bara hänga med och lita på kroppen och sig själv. 😅 Jag är rädd, men jag känner mig laddad också! Jag längtar efter att få se min pojke. ❤️

@ Cottis:

Du har helt rätt att vi har ett helt proffsigt team med oss! Jag tror inte man behöver kolla upp så mycket. Det viktigaste är nog att mentalt tänka: "Jag klarar detta!" 

Jag kanske låter förberedd men jag känner mig inte förberedd. Jag har "gett upp" att försöka förbereda mig och satsar istället på att lita på mig själv! 

Jag vet inte vad min håller på med. Denna vecka har jag haft ont i revbenen. Först ena sidan sedan andra, men idag slutade det och nu sparkade den definitivt rakt mot blåsan och det var obehagligt men väldigt störigt! Det kändes verkligen som jag skulle kissa på mig, men det kom inget. 

Det känns som att jag borde ha blåmärken vid revbenen men jag ser inga. 😅 Men musklerna har blivit trötta. 

Hej, hur går det för er?

Är det någon som har en bebis som har vänt sig med huvudet nedåt nu? Kändes det något då? Hur känns det när bebisen är på väg nedåt? Jag har som en pirrande/surrande känsla straxt ovanför urinblåsan tror jag. Kan det vara något tecken? 

Jag är klar med inköp och BB-väska tror jag.

Sist jag var på ultraljud (vecka 33+0) hade han inte vänt sig än.

Jag undrar om han har gjort det nu för i veckan som gick var det ett tillfälle då det kändes som att hela magen krängde till/snördes ihop och jag fick ta stöd i kanten på diskbänken för det kändes som jag höll på att sätta mig på golvet. Jag undrar om han vände sig då och nu är på väg nedåt.

Jag läste att det kan trycka på nerver där nere då, så jag undrar om det är någon som förbereder sig därinne! 

Härligt, Towiie! När är BM för dig?