Kan jag höra av mig till mitt ex?

Nej!!

Nej, vore mer logiskt om han hör av sig, om han känner att stressen avtagit och att han saknas dig. 
Han var den som gjorde slut, då kan inte du höra av dig. 

Även om man har det jobbigt och stressigt i livet, så gör man inte slut om det är rätt partner man är med. Då försöker man ändra på andra saker. 

Låt i så fall honom höra av sig först. 

Tyvärr tror jag inte det kommer att ske, så ställ in dig på det. 

Om han vill ha dig tillbaka så kommer han att höra av sig. Hör inte av dig till honom, du kommer bara bli ännu mer besviken och ledsen.

Anledningen han gav var nog inte helt sann, bara ett förmildrande sätt att göra slut tror jag tyvärr.
Tror inte det skulle ändra någonting om du hörde av dig. Hur ska han ha tid för promenad när han har "så många bollar i luften" och så mycket att göra? Dessutom med ett gammalt ex? Nja, OM det han skyllde på är sant så är nog inte en promenad med dig någon större prio för honom. 

Försök gå vidare istället. 

Förstår lite hur du känner och tänker. 
För mig är det 4 månader sedan jag sist såg mannen som var den förste jag någonsin varit kär i. Tog 46 år innan jag trillade dit...
Det var han som var den som sa att det skulle vara vi resten av livet och ändå valde han den enkla utvägen att dra sig undan när saker blev jobbiga för honom.

Det var jag som fysiskt avbröt vår relation genom att lämna tillbaka hans nyckel, men han tog nog beslutet minst 1,5 år innan fast utan att egentligen meddela mig det. Utan han bara drog sig undan mer och mer och jag frågade, men fick inga svar.
Så klart elakt att låta mig tro att det skulle vara vi och inge mig hopp om att det skulle fungera.

Dock saknar jag honom 100 gånger om dagen minst! Hela min kropp skriker efter honom. Och allt jag vill är att tala om att jag vill ha honom i mitt liv. Vill åka hem till honom och tala om att jag älskar honom och att det inte finns någon annan som är i närheten av att kännas så hemma för mig så som han gör. 
Det sa verkligen klick första dejten vi var på. 

Min högsta önskan är att han ska inse sitt "misstag" och sakna mig så mycket att det vore värt att försöka lösa det som gjorde att han drog sig undan. Att jag skulle vara värd att "kämpa" för.
Vet så klart att det aldrig kommer hända och så patetisk kan jag bara inte bli att jag ligger på hans trapp och ber på mina bara knän att han ska vilja vara med mig...

Vet i hundan hur man gör för att komma vidare eller hur lång tid det tar innan kroppen slutar skrika efter honom, men jäkligt jobbigt är det!

Var tillsammans i 2 år och 8 månader. Så inte så värst länge egentligen, men det hjälper inte mina känslor tyvärr.
Jag försökte få ur honom saker och ting, men fick inga vettiga svar. Han sa mest att han inte kunde ge mig det jag ville ha så då raderade han sina känslor och placerade mig i kompisfacket. 
Jag hade inga i mina ögon orimliga krav då jag ville att vi kanske skulle hitta på något någon gång i veckan och för mig var en promenad en ok aktivitet. Inte bara se på tv och sova tillsammans 1-3 nätter/vecka. Att vi kanske någon gång kunde göra något hos mig med mitt hem/trädgård och inte bara pyssla med hans om vi gjorde något tillsammans och så ville jag ha sex. 
Jag tycker inte det är några överdrivna önskningar/behov eller att jag skulle vara klängig av mig.

Jo, jag vet det och jag är väl delvis bitter över att han inte sa ifrån direkt när han kände det, men det var ju han som inte för så länge sedan sa att jag var den första som han kände att han kunde tänka sig att leva resten av livet med...
Det var han som hela tiden pratade om gemensam framtid. Han sa alltid vi och vårt om hans saker. Det var vårt hem osv. Han skulle bygga carport till min bil så jag skulle slippa skrapa rutorna, han sa att han skulle ordna en hörna i garaget han höll på att bygga så jag och mina cyklar skulle få plats osv. Han pratade vi under tiden jag funderade på att bryta upp pga sexbrist och att vi inget gjorde.
Så visst känner jag mig lurad och förd bakom ljuset, samtidigt som jag är osäker på om det är drömmen om hur det kunde varit som håller mig kvar. 

Samtidigt som det går ett sug genom hela kroppen bara jag tänker på honom eller ser en bild på honom...

Nej?
Och du det där med för mycket stress/för stressad att ha kvar relationen brukar vara ett svepskäl och en lögn. Ingen normal person gör slut på sin relation för att hen har det tufft på jobbet just då.
Utan en sund person kommunicerar.

Nej, TS, jag tycker inte du ska göra det. Det är inte din sak att fixa detta om det ska fixas, det är hans. Låt dig inte bli trampad på. Hör du dig av till honom trots att det var han som gjorde slut med dig visar du honom bara att det är helt okej att behandla dig så. Det är det inte. 

Han gör slut för att han är stressad av att ha dig i sitt liv, och du funderar på att fortsätta störa honom...?! Lämna stackarn ifred, han orkar inte! Det är slut, acceptera det.

Hej,

Hur gick det för dig? 
Går igenom ungefär samma sak. 

Allt blev för mycket för honom med ekonomin (fick ta extra jobb) och så 3 små barn. Han ville ha förhållande med mig men kunde inte ge mig tiden, han kände sig otillräcklig i slutet så han ville inte ha förhållandet längre. Han ville hitta sig själv och ägna sig helt åt sina barn.

Jag hoppas han mår bra och får sitt liv i ordning och jag hoppas han hittat tillbaka till mig sen.