Kan jag höra av mig till mitt ex?

Förstår lite hur du känner och tänker. 
För mig är det 4 månader sedan jag sist såg mannen som var den förste jag någonsin varit kär i. Tog 46 år innan jag trillade dit...
Det var han som var den som sa att det skulle vara vi resten av livet och ändå valde han den enkla utvägen att dra sig undan när saker blev jobbiga för honom.

Det var jag som fysiskt avbröt vår relation genom att lämna tillbaka hans nyckel, men han tog nog beslutet minst 1,5 år innan fast utan att egentligen meddela mig det. Utan han bara drog sig undan mer och mer och jag frågade, men fick inga svar.
Så klart elakt att låta mig tro att det skulle vara vi och inge mig hopp om att det skulle fungera.

Dock saknar jag honom 100 gånger om dagen minst! Hela min kropp skriker efter honom. Och allt jag vill är att tala om att jag vill ha honom i mitt liv. Vill åka hem till honom och tala om att jag älskar honom och att det inte finns någon annan som är i närheten av att kännas så hemma för mig så som han gör. 
Det sa verkligen klick första dejten vi var på. 

Min högsta önskan är att han ska inse sitt "misstag" och sakna mig så mycket att det vore värt att försöka lösa det som gjorde att han drog sig undan. Att jag skulle vara värd att "kämpa" för.
Vet så klart att det aldrig kommer hända och så patetisk kan jag bara inte bli att jag ligger på hans trapp och ber på mina bara knän att han ska vilja vara med mig...

Vet i hundan hur man gör för att komma vidare eller hur lång tid det tar innan kroppen slutar skrika efter honom, men jäkligt jobbigt är det!

Var tillsammans i 2 år och 8 månader. Så inte så värst länge egentligen, men det hjälper inte mina känslor tyvärr.
Jag försökte få ur honom saker och ting, men fick inga vettiga svar. Han sa mest att han inte kunde ge mig det jag ville ha så då raderade han sina känslor och placerade mig i kompisfacket. 
Jag hade inga i mina ögon orimliga krav då jag ville att vi kanske skulle hitta på något någon gång i veckan och för mig var en promenad en ok aktivitet. Inte bara se på tv och sova tillsammans 1-3 nätter/vecka. Att vi kanske någon gång kunde göra något hos mig med mitt hem/trädgård och inte bara pyssla med hans om vi gjorde något tillsammans och så ville jag ha sex. 
Jag tycker inte det är några överdrivna önskningar/behov eller att jag skulle vara klängig av mig.

Jo, jag vet det och jag är väl delvis bitter över att han inte sa ifrån direkt när han kände det, men det var ju han som inte för så länge sedan sa att jag var den första som han kände att han kunde tänka sig att leva resten av livet med...
Det var han som hela tiden pratade om gemensam framtid. Han sa alltid vi och vårt om hans saker. Det var vårt hem osv. Han skulle bygga carport till min bil så jag skulle slippa skrapa rutorna, han sa att han skulle ordna en hörna i garaget han höll på att bygga så jag och mina cyklar skulle få plats osv. Han pratade vi under tiden jag funderade på att bryta upp pga sexbrist och att vi inget gjorde.
Så visst känner jag mig lurad och förd bakom ljuset, samtidigt som jag är osäker på om det är drömmen om hur det kunde varit som håller mig kvar. 

Samtidigt som det går ett sug genom hela kroppen bara jag tänker på honom eller ser en bild på honom...

Skönt att höra att man inter ensam, men beklagar att du upplevt samma.
Jag försökte förklara efter uppbrottet att han kanske skulle hålla sig undan dejtingsidor eller uppge i sin profil att han är asexuell och bara söker sovsällskap...