Anledningen han gav var nog inte helt sann, bara ett förmildrande sätt att göra slut tror jag tyvärr.
Tror inte det skulle ändra någonting om du hörde av dig. Hur ska han ha tid för promenad när han har "så många bollar i luften" och så mycket att göra? Dessutom med ett gammalt ex? Nja, OM det han skyllde på är sant så är nog inte en promenad med dig någon större prio för honom.
Försök gå vidare istället.
Förstår lite hur du känner och tänker.
För mig är det 4 månader sedan jag sist såg mannen som var den förste jag någonsin varit kär i. Tog 46 år innan jag trillade dit...
Det var han som var den som sa att det skulle vara vi resten av livet och ändå valde han den enkla utvägen att dra sig undan när saker blev jobbiga för honom.
Det var jag som fysiskt avbröt vår relation genom att lämna tillbaka hans nyckel, men han tog nog beslutet minst 1,5 år innan fast utan att egentligen meddela mig det. Utan han bara drog sig undan mer och mer och jag frågade, men fick inga svar.
Så klart elakt att låta mig tro att det skulle vara vi och inge mig hopp om att det skulle fungera.
Dock saknar jag honom 100 gånger om dagen minst! Hela min kropp skriker efter honom. Och allt jag vill är att tala om att jag vill ha honom i mitt liv. Vill åka hem till honom och tala om att jag älskar honom och att det inte finns någon annan som är i närheten av att kännas så hemma för mig så som han gör.
Det sa verkligen klick första dejten vi var på.
Min högsta önskan är att han ska inse sitt "misstag" och sakna mig så mycket att det vore värt att försöka lösa det som gjorde att han drog sig undan. Att jag skulle vara värd att "kämpa" för.
Vet så klart att det aldrig kommer hända och så patetisk kan jag bara inte bli att jag ligger på hans trapp och ber på mina bara knän att han ska vilja vara med mig...
Vet i hundan hur man gör för att komma vidare eller hur lång tid det tar innan kroppen slutar skrika efter honom, men jäkligt jobbigt är det!