Tvinga barn leka med klasskompisar?

 Med facit i hand hade du så rätt. 

Gruppdynamiken i skolan e en sak. Där leker dom aldrig. Men hemma såg jag att dom delar massor av intressen. Leker samma äventyrslekar experiment osv osv.. det var min dotter som bara låst sig. Bestämt sig vilka hon kan och inte kan leka med. 

Nu säger hon att de är absolut inte bästa kompisar men hon är en kompis. 

Håller precis med dig! Tänkte detsamma när jag läste svaren. Man kan inte jämföra barn och vuxna i allt, särkilt inte vad gäller sociala färdigheter. Dessa barn är dessutom ganska små. Att barn helt får styra sin social utveckling och sina relationer blir väldigt ofta ett problem. Många barn har, vilket är självklar, inte förmågan att se helheten eller se andras behov. Utgår helt från sig själva och är ofta rädda att våga göra nåt annat än all andra. Så är nåt barn utanför är risken stor att alla andra faller in i det mönstret. Är skolkurator och ser ett stort bekymmer med att barn tillåts styra sina relationer själva. Barn, enligt mitt tycke, behöver stöttas och utmanas.

Tycker gott du kan bjuda hem flickan och ta redamer om vad detta handlar om egentligen. Är ditt barn med att sätta flickan utanför eller är det andra barnet knepigt på nåt sätt. Det lär du märk. Det kanske blir superbra och hon får en till vän.

Jag tycker att du gjorde rätt. I den åldern måste alla barn få chans att få vänner, även om de har svårt att få till det själva och även om de till och med har ett svårt beteende. Annars blir ju de barn som ingen väljer själv att leka med utanför, det är väl självklart att det är ett gemensamt föräldraansvar att inte skapa utanförskap. Hur ska en mamma till ett barn som inte har kompisar få till en möjlighet att få det annars om de andra föräldrarnas barn aldrig känner för att ha med dem? De barnen som verkligen behöver träna kompisskap på tu man hand i hemmiljö blir ju utan den möjligheten om de barn som det flyter på av sig själv för får välja bort dem. Nej, jag tycker att det var bra gjort. 

Jag är tvådelad. Men i grunden tycker jag nog du gjorde helt rätt TS. Absolut att barnet inte ska känna att dennes känslor inte är viktiga, men jag tycker också det handlar om att lära barn att umgås med andra än bara bästa vännerna. Sen är det ju inte så att man ska tvinga barnet vid varje förfrågan, men någon gång ibland. Märker man sen att det absolut inte fungerar då kanske man får tänka om.. 

Men generellt anser jag det vara allas vårat ansvar att försöka hjälpa de barn som har svårt att hitta kompisar, men också hjälpa våra egna barn att vara inkluderande. Att vara utanför och ensam är fruktansvärt för barn. Mitt barn lider inte av att någon enstaka gång "tvingas" till att umgås med en "icke favorit kompis", men det andra barnet kan lida mycket av att aldrig bli inbjuden eller alltid få kalla handen vid förfrågningar om att leka. 

Om det andra barnet elakt mot mitt barn och jag vet att det är därför mitt barn inte vill leka, då tycker jag däremot det är en annan sak. Men här tolkade jag det som att det handlade om att de gillade leka olika saker.

Ja kanske. Både jag och mina barn är ofta dom som ?bjuder till?

Barn befinner sig i olika faser. Kanske har det andra barn sagt eller gjort något som bara fick din dotter att känna "nä nu räcker det". De är så pass unga så det är inte så lätt att sätta ord på vad man känner. 
Jag tycker också du gjorde fel. Bättre låta lite tid gå, sen kan det absolut vara så att de plötsligt vill leka igen. 
Du behöver inte säga hela sanningen till andra föräldrar, utan mer avvakta och se vad som händer. Kan de leka med varann i skolan så är det nog inte så allvarligt trots allt. Ibland vill man bara inte vara med samma personer även på fritiden. 
Tjejer kan också vara lite så där att man vill ha sin bästis, medan grabbar ofta leker i stora flockar. Det är förstås bra om de kan leka flera men precis just nu funkar det väl inte för din flicka. Då får man ha is i magen som förälder, och försökta försiktigt nysta i vad det är utan att ställa krav. 

Om vi som föräldrar misstänker att något barn är utanför, tycker jag att vi har en skyldighet att lägga oss i och uppmuntra vårt barn att umgås med den som är utanför. Det är man kan prata om utanförskap och mobbing - hur skulle det kännas om man själv var utsatt? Samma gäller kalas inbjudan, man bjuder aldrig en hel klass förutom ett par stycken - det borde vara lag på det

Jag tycker också du gjorde rätt. 

Jag fattar inte riktigt ni som säger att barnen alltid ska få välja kompisar. Alltså, vi vuxna är ofta hemma hos vänner med mer eller mindre jämnåriga barn, eller bjuder hem vänner. Då får ju barnen hänga, både med andra barn de klickar bra men även halvbra med. Så är jag också uppväxt och ser inga nackdelar, bara fördelar? Att hänga nån timme med icke-bästisen efter skolan nån gång ibland kan väl inte vara betungande för ett barn.

Samtal om utanförskap och mobbing redan i tidig ålder, tror jag lägger grunden för hur våra barn beter sig mot andra människor senare i livet. Empati, respekt och rättigheten att få vara annorlunda. Att känna utanförskap och att bli mobbad kan liknas tortyr, i själen och kan ge djupa sår för resten av livet. Med respekt för detta, är det allas ansvar att göra vad man kan för dessa utsatta barn - medmänskligt

Oj, ja nu vågar man ju inte fråga någon. Jag är i den sitsen som har en dotter som inte riktigt kommit in i klassen. Har därför tänkt fråga någon i klassens förälder om deras vill leka.
Hemskt om man inte ska kunna göra det.

Nej men gör det, absolut! Här blev det jättebra! Förra veckan hörde jag att de lekt i skolan med så det hjälper att engagera sig som förälder (är iaf min erfarenhet)!

Mitt barn vänjer sig vid att leka mest med de som är "tryggast" = de hon känt längst. Plus kan va ganska dramatisk för att få sin vilja igenom märkte jag, men öppnar man upp lite blev det bra för alla märkte jag.

Anonym Hel, hur tolkade du tråden som att man inte vågar fråga? Självklart får man fråga, men man får respektera det svar man får.

Vi har aldrig tvingat våra barn att leka med någon de inte vill leka med. Däremot har vi uppmuntrat och försökt läsa av situationen. Lärt dem att ibland får man bjuda till. Men aldrig tvingat.

Det betyder inte att de får styra sitt umgänge helt själva. Det finns gränser, både när det gäller hur mycket de förväntas bjuda till och vad de själva tillåts besluta. Man bjuder inte alla i klassen utom några få på kalas. Man bjuder några eller ingen. Man är guste mot andra, i en grupp försöker man inkludera alla, osv.

Men det är också viktigt att lära sina barn att deras vilja också räknas. Att inte bara sätta andras behov främst. 

Jag är säker på att din dotter kan komma in i klasen. Organiserade gruppaktiviteter kan vara en bra början. Föreslå det! 

Det är synd att inte alla föräldrar tänker som du. Du gör helt rätt och jag läste att det även gick bra att leka, vilket det ju oftast gör. Det är jättebra att träffas lite på fritiden, det blir en annan dynamik än i skolan och det kan skapas förbättrade relationer som alla har nytta av i skolan. Det gagnar hela gruppen att barn i klassen fördjupar sina relationer. Ju fler barn i klassen som lär känna varandra bättre, desto tryggare grupp och desto mindre risk för mobbning. Om mobbning uppstår så är det negativt för alla i klassen, alla blir påverkade. Så alla föräldrar borde jobba för att alla barn i klassen fördjupar sina relationer med varandra och blir mer trygga i gruppen.