fornminne skrev 2023-04-28 19:31:02 följande:
Nej, man fattar inte hur en del är funtade. Jag var med och examinerade en kvinna som för det mesta satt tyst på lektionerna, men skrev bra hemtentor. Sen kom muntlig tentamen. Hon förstod knappt ens frågorna! Och var själv svår att förstå, pratade alldeles för dålig svenska för högre studier. Engelska funkade inte heller.
Efter lite luskande kröp det fram att hennes son skrev tentorna åt henne. Det anmäldes förstås och hon blev avstängd.
Jag förstår att hon gärna ville ha examen i ett bristyrke. Men att fuska sig fram när det redan finns så många i dessa yrken som brister i både språkkunskaper och annan kompetens, är för jäkligt. Och totalt respektlöst mot framtida kollegor och patienter. Varför inte gå den långa vägen och faktiskt LÄRA sig?
Jag känner igen typen av student. De antingen kan eller vill inte gå den långa vägen. Jag tror att en del tänker att bara de kommer in på utbildningen (alltså de som fuskar på högskoleprovet och liknande) eller bara tar sig igenom utbildningen, så kommer det att lösa sig. De har faktiskt delvis rätt, anställda har sådant högt skydd i svensk lag att det kan vara näst intill omöjligt att bli av med någon när denne väl fått en tjänst, även om de uppenbarligen brister i kompetens och/eller inte passar på jobbet.
Att det sedan finns en anledning till att de knappt klarar gymnasiekurserna som krävs, det tänker de liksom inte på. Förmodligen för att de tycker att problemet inte ligger hos dem, det är lärarna som är för hårda/rasistiska/whatever.
Dessutom, gymnasiet (och grundskolan) ger godkänt till elever som inte ska ha det. Det såg jag många exempel på som lärare på universitetet, att vissa studenter knappt kunde svenska/engelska (inte bara utlandsfödda, heller). De hade klarat gymnasiesvenskan/-engelskan, men när deras uppgifter/tentor hamnade på mitt och mina kollegors bord, så blev det tvärstopp. Helt plötsligt började lärare ställa krav på dem, och det var omtumlande för många! För att inte tala om att de förväntades kunna saker som att hålla deadlines, att de inte blev insläppta på föreläsningen om de kom försent, eller blev utkörda från labbet om jag märkte att de inte förberett sig innan. De flesta lärde sig snabbt, i alla fall, och skärpte till sig. Men, så finns det den lilla klicken som känner sig kränkta och illa behandlade när det inte längre är acceptabelt att bete sig så.
En hel del av min tid gick åt till att lära studenter svenska/engelska och gymnasiematte, trots att jag undervisade kemi. Den svenska skolan är verkligen undermålig. Inte minst märktes det ofta en skillnad, både i kunskapsnivå och attityd, hos de utbytesstudenter vi hade. En helt annan arbetsmoral, inställning och respekt i många fall.
Jag antar att vissa när de möts av kraven som finns vid högre studier, att de är så inställda på att de SKA gå denna utbildning, att de istället för att jobba hårdare eller hoppa av som en normalt funtad människa skulle göra, istället fuskar. De har säkert rationaliserat för sig själva varför fusk är rättfärdigt för just dem. Jag kan förstå impulsen att fuska, jag har själv känt den. Jag och några kursare diskuterade ibland, halvt på skämt, halvt på allvar, hur man hade kunnat fuska om man velat. ( Ingen av oss förverkligade någonsin detta. Det var mer en livshanteringsmekanism när det var som stressigast och jobbigast.) Men, steget att tänka tanken och att faktiskt göra det är ganska långt, även om man är säker på att man skulle komma undan med det.
