Ärliga uppbrott

Man säger att man insett att man inte passar helt ihop. 
Att man vill ge båda chansen att få ett lyckligare liv på annat vis. 

Däremot ska man inte vara naiv och tro att det går att göra såna här samtal utan att såra, det blir ledamot hur man än gör liksom. 

ledsamt, skulle det förstås stå. 

Det är då man omformulerar sig till något neutralt och säger nånting om att man känner inte att man passa ihop, att man inte längre vill samma saker, att man utvecklats åt olika håll.. Etc.. Då kan man vara ärlig utan att gå in på detaljer. 

Sen beror det ju på hur relationen sett ut och om man kämpat för något som inte funkat, om man har kunnat kommunicera med varandra. Det styr ju också hur man kan formulera sig.

Och så kanske man inte behöver tänka för mycket.. Ibland är det så att partnern faktiskt vet mycket väl varför man gör slut... 

Vi har vuxit ifrån varandra, skulle jag nog säga i ert fall.

Det går inte att göra slut utan att nån blir sårad även om man faktiskt är överens om att gå isär. Det kan vara själva beslutet ATT göra slut som gör ont. 

Grejen är väl att undvika att vara en skitstövel och inte peta för mycket i självklara saker. Man behöver inte smeta in det i ansiktet varför man gör slut. 

Ibland är det bäst att låta bli att säga något mer än att man vill avsluta. 

Att en person ställer motfråga och blir ledsen har väl oftast mer att göra med att den tror att det är ett misstag, att man inte hörde rätt osv och att dom vill ha en förklaring för att på studs kunna ändra sig och kunna stanna kvar. Överlevnad helt enkelt. 

Jag har blivit dumpad med frasen "Jag vill inte vara tillsammans med dig för du har fler röda flaggor än en kinesisk militärparad" Blev ledsen och arg i stunden men det var faktiskt roligt uttryck i efterhand. 

Jag håller med om att det var slagfärdigt, men det var riktigt sjukt att använda det uttrycket för att dumpa dig. Vilka var flaggorna? Vad var de många problemen? Vad tyckte personen att du skulle göra åt dem? Hade personen bra och rimliga svar på dessa frågor? 

Låt mig gissa inte, då det var en manipulativ skitskalle av valfritt kön. 

Om jag tar mitt inlägg ovan som exempel så kan man ju, om man läser illvilligt, läsa in en snål, galen person som aldrig gör ett handtag och som borde låsas in på institution.

Alternativt ser man det som jag ser, att jag utgått från mig själv och att folk är bättre än de är, vilket  funkar bra för mig i relationer om de andra är snälla och toleranta för mina egenheter. Jag är för tolerant, och det ledde till att jag tolererade gestapoidiotens av och på beteenden i kärlek. Jag tolereras även den självdiagnosticerade "psykiatrikern", killen som kollade "shemaleporr" och tyckte jag var snål eller han som inte ville kyssas på grund av sin veganism och runkade av sig själv med mig intill och tyckte jag var knäpp.

Många av oss är toleranta i unga och inte fullt så unga år. Ett litet boktips till kvinnor som varit toleranta och blivit dumpade av idioter 

www.nok.se/forfattare/r/amanda-romare/

När jag tänker lite på det så ser jag ett samband mellan att ha svårt för intimitet och hellre titta på porr och runka själv än att ha ett gemensamt sexliv och utsagor vid slutet av en relation med avsikt att såra. Man är mindre benägen att ta hänsyn till andras känslor och har då lättare att uttrycka att man tycker att någon är snål eller städar dåligt. Men gestapoidioten var i och för sig mån om att låtsas som att hans lögner om sex-och spelmissbruk och generellt trista sätt inte funnits i relationen, utan sa att vi haft mysiga och fina stunder men nu behövde gå skilda vägar, i någon sorts inre övertygelse om att jag skulle glömma att han var en idiot.

Så människor som dumpar med svepande ord är nog ändå minst riskabla att ha  som ex betraktat. De är inte inriktade på att göra skada, utan att minimera skada. 

Så klart måste man ge någon typ av förklaring, den andra undrar ju.  Men nåt i stil med att "vi är så olika,  jag vill göra mer saker än du, och det blir svårt för oss då..." eller når liknande.

Problemet när man gör slut med någon är ju just att man gör slut och inte längre har något större intresse av eller känner ansvar för den andra personens vidare personliga utveckling. Sanningen är ofta jobbig - på båda håll, för jag tror inte att många av oss egentligen är lätta att leva med. Du har väldigt lite att vinna på att informera din snart före-detta om dessa sanningar och det finns samtidigt en stor risk för att man sårar och gör illa, mer än med uppbrottet då. Lite synd, för när ska man annars få reda på hur man egentligen är?

Linda Skugge om sina ärliga uppbrott, som enligt denna text verkar gå till likadant varje gång. Vi har alla våra mönster:

Jag tänker annorlunda än du. Dels brukar jag informera, och faktiskt har jag varit med om att person senare förstått vad den inte förstod vid själva uppbrottet. Så även om man mycket riktigt har ganska lite att vinna på att vara obekvämt ärlig just vid uppbrottet kan det gagna en i längden.

Jag tror att det märks om man säger något för att såra eller för att vara ärlig. Även det som människor sagt till mig i syfte att såra har ju hjälpt mig. Jag är till exempel noga med att ge dricks, för jag vill inte vara snål. Jag bjuder inte hem människor i första taget om de tidigare visat att det är viktigt för dem att betona andras förmåga att hålla saker kliniskt rena, eftersom jag gillar grejer och grejer leder till både trivsel men också viss dammighet.

Jag förstår att jag uppfattas som alltifrån knäpp till självständig och blir därför inte chockad när någon känner sig manad att påtala att de uppfattar mitt sätt att vara på som annorlunda. 

Det är som sagt skillnad på om man träffats ett par gånger eller haft en mångårig relation. Ofta är det ju mest att man inte passar så bra ihop, och då kan man ju tala om varför om man vill, men på ett icke dömande sätt. 

Ärliga uppbrott kräver ärliga relationer... och att man är empatisk och inser att den andre kanske inte riktigt är där än.....

Man kan inte hålla på och kritisera den andre, för man har ju faktiskt valt denna människan på ett plan, utan man bör fokusera på relationen och att den inte fungerar.

Jag tror att man gör varandra en god tjänst vid ett uppbrott, att faktiskt innan tagit upp de delar som inte fungerat och gett den andre en chans till förändring. Sen att inte alla förmår att trots detta ta ett uppbrott bra kan liksom inte alltid hjälpas, men då vet man själv att man försökt....

I slutet av en relation tror jag man gör klokast i att runda av med att just gå vidare, än att hålla på och återkoppla om den andre. Fungerar inte relationen, så kan det ju vara så att inte heller uppbrottet är en höjdare.....

Att göra slut med någon som man uppfattar som en tråkmåns som man är trött och inte längre tänd på görs väl med fördel genom att omformulera det hela till relationen. Typ "Jag känner att vi tappat glädjen i tillvaron och att vi har en livsstil som inte riktigt passar mig.", "Jag känner att jag inte kommer till min rätt, eftersom min spontanitet inte riktigt passar dig..." och "Jag känner att jag inte längre uppskattar dig tillräckligt för att gå vidare och skaffa familj och barn"

Problemet vid uppbrott är dock att man ibland inte alls har koll på vad som gått fel. Många människor har svårt att se sin egen del och tror det är partnern som är en idiot. Eller har gjort saker som är såpass sårande att det faktiskt är svårt att bryta utan att det blir bitterhet och ilska. Typ separationer p.g.a. otrohet, separationer nån månad in i en planerad graviditet, ekonomisk stöld/missbruk, o.s.v.  Lögner hela jävla relationen osv. 

Det handlar om att påpeka varandras olikheter, istället för att framföra dem som den andres fel.

"Eftersom du är slarvig och jag istället kan vara överdrivet pedantisk" är bättre än att bara konstatera "du är så jävla slarvig". "Jag har ju barn och du är van med en livsstil utan barn" istället för "du är lat och oambitiös". "Vi har så olika intressen och/eller livsmål så vi kommer inte att kunna bli ett VI på riktigt" istället för att "jag vill inte knulla med dig längre". osv...

Hälsningar från en som fortfarande är på god fot med alla sina ex.

Jag håller med er bägge, erfaren och Nja. Bra råd. 

" I slutet av en relation tror jag man gör klokast i att runda av med att just gå vidare, än att hålla på och återkoppla om den andre. Fungerar inte relationen, så kan det ju vara så att inte heller uppbrottet är en höjdare" skriver Nja.

Jag har en tendens att vilja avsluta helt. Jag har noll relation till dem jag brutit med, även om det finns de som jag hade kontakt med i några år och känner att jag står på god fot med, som det till och med hade kunnat vara givande att träffa på.

Jag har samtidigt en vilja att "svara och förklara" , så om någon skickar en massa sms så har det hänt att det inte blivit så bra, för att jag svarar, kanske är i affekt och så vidare. Med facit i hand så håller jag med dig, man ska inte hålla på och återkoppla till den andre i all oändlighet om den inte vill släppa eller vill "ha svar". Det som man har delat kan till och med bli ännu mer nedsmutsat om det visar sig att man länge gått med helt olika bilder av hur relationen var.

När en relation tar slut är det antingen, som någon skrev ovan, att den andre mycket väl vet vad den har gjort men vill få ett fint avslut ändå, vilket ju är svårt om det inte alls har varit bra. Eller så har den andre verkligen varit så uppe i sig själv att det kommer som en chock att det nu är slut. Jag har varit med om att ha tagit upp samma saker flera gånger innan men att det ändå verkar komma som en chock för personen att det är därför man avslutar. Då har man haft en relation med en person som inte alls har sett en, eller ännu värre, har sett, men bara inte bryr sig om att man själv mår dåligt i relationen. 

Ingen vill vara The bad guy som gör slut och ses som skitstöveln, alla vet hur ont ett avslut gör, alla vet hur det känns att bli dumpad och det är väl därför väldigt många försöker vara empatisk och göra det bästa möjliga av situationen. Men man får inte fastna i fällan och bli allt för geggig och på nåt sätt idiotförklara sin partner...

Jag har upplevt en del tuffa avslut som dumpad och jag har själv tagit initiativ till skilsmässa. Det som för min del bara gjorde mig mer sårad och förbannad var dom gångerna avsluten blev fegt geggiga och bara gav upphov till mer frågor och ännu fler luddiga förklaringar. I nåt slags försök att vara empatisk. Det blev för mig bara som om jag var 4 år och fick skäll för att jag kissat på mig... Jag kände mig så nedvärderad. 

Man kan vara schysst och göra slut på samma gång. Ge inte fler förklaringar än du själv kan stå för. Sen är resten upp till den som blir lämnad. 

Jag var ärlig mot min exman och sa att jag orkar inte mer, nu har jag kämpat så länge för någon förändring men jag känner inte att jag får nån respons. Nu går jag innan allt blir så mycket värre. Han visste så väl vad detta handlade om och kunde inte säga så mycket om det.

Vuxna människor har inte ansvar för hur motparten väljer att agera på ett uppbrott. Hur snäll man än försöker vara så kan det ändå bli skitmegafel när det sjunker in. Vi kan aldrig veta på förhand hur nån reagerar på att bli dumpad. 

Alfhilda, tack för att du satte ord på det där med att idiotförklara och gegga till för att slippa vara the bad guy. Jag kan ju säga att det tagit mig många år att fatta det du beskriver, men har inte haft ord för det förrän nu, så stort tack till dig för att du skrev ner det. 

Jag tror detta är en väldigt viktig del i att göra slut. Att man faktiskt inte ska fortsätta att förklara efteråt, utan att det är just INNAN uppbrottet och vid själva uppbrottet som man göra ett bra avslut.

Och man kan faktiskt bara göra ett "bra avslut" ifrån sig själv. Hur den andre hanterar det hela kan man faktiskt inte styra. 

Väldigt många relationer går ju sönder för att det finns motsättningar som inte går att lösa, som faktiskt förvärras i samband med separationen. 

I min värld så tar man ett ordentligt snack i samband med att man lämnar, men man fortsätter absolut inte att svara på frågor och "diskutera" uppbrottet och anledningen till uppbrottet. 

Man ska som ex, inse att man är fel person att bolla relationen med, när den upphört. Likaså gör man klokt att inte själv "kräva" massa svar om man blir lämnad... 

Avslutet kan liksom aldrig bli bättre än relationen i sig... 

Avslutet kan aldrig bli bättre än relationen i sig. Så är det nog. Dåligt avslut, dålig relation. Bra avslut, bättre relation. Obegripligt avslut, obegriplig relation. Jag läste detta i dagens DN: