Ärliga uppbrott

Jag håller med om att det var slagfärdigt, men det var riktigt sjukt att använda det uttrycket för att dumpa dig. Vilka var flaggorna? Vad var de många problemen? Vad tyckte personen att du skulle göra åt dem? Hade personen bra och rimliga svar på dessa frågor? 

Låt mig gissa inte, då det var en manipulativ skitskalle av valfritt kön. 

Om jag tar mitt inlägg ovan som exempel så kan man ju, om man läser illvilligt, läsa in en snål, galen person som aldrig gör ett handtag och som borde låsas in på institution.

Alternativt ser man det som jag ser, att jag utgått från mig själv och att folk är bättre än de är, vilket  funkar bra för mig i relationer om de andra är snälla och toleranta för mina egenheter. Jag är för tolerant, och det ledde till att jag tolererade gestapoidiotens av och på beteenden i kärlek. Jag tolereras även den självdiagnosticerade "psykiatrikern", killen som kollade "shemaleporr" och tyckte jag var snål eller han som inte ville kyssas på grund av sin veganism och runkade av sig själv med mig intill och tyckte jag var knäpp.

Många av oss är toleranta i unga och inte fullt så unga år. Ett litet boktips till kvinnor som varit toleranta och blivit dumpade av idioter 

www.nok.se/forfattare/r/amanda-romare/

När jag tänker lite på det så ser jag ett samband mellan att ha svårt för intimitet och hellre titta på porr och runka själv än att ha ett gemensamt sexliv och utsagor vid slutet av en relation med avsikt att såra. Man är mindre benägen att ta hänsyn till andras känslor och har då lättare att uttrycka att man tycker att någon är snål eller städar dåligt. Men gestapoidioten var i och för sig mån om att låtsas som att hans lögner om sex-och spelmissbruk och generellt trista sätt inte funnits i relationen, utan sa att vi haft mysiga och fina stunder men nu behövde gå skilda vägar, i någon sorts inre övertygelse om att jag skulle glömma att han var en idiot.

Så människor som dumpar med svepande ord är nog ändå minst riskabla att ha  som ex betraktat. De är inte inriktade på att göra skada, utan att minimera skada. 

Linda Skugge om sina ärliga uppbrott, som enligt denna text verkar gå till likadant varje gång. Vi har alla våra mönster:

Jag tänker annorlunda än du. Dels brukar jag informera, och faktiskt har jag varit med om att person senare förstått vad den inte förstod vid själva uppbrottet. Så även om man mycket riktigt har ganska lite att vinna på att vara obekvämt ärlig just vid uppbrottet kan det gagna en i längden.

Jag tror att det märks om man säger något för att såra eller för att vara ärlig. Även det som människor sagt till mig i syfte att såra har ju hjälpt mig. Jag är till exempel noga med att ge dricks, för jag vill inte vara snål. Jag bjuder inte hem människor i första taget om de tidigare visat att det är viktigt för dem att betona andras förmåga att hålla saker kliniskt rena, eftersom jag gillar grejer och grejer leder till både trivsel men också viss dammighet.

Jag förstår att jag uppfattas som alltifrån knäpp till självständig och blir därför inte chockad när någon känner sig manad att påtala att de uppfattar mitt sätt att vara på som annorlunda. 

Det är som sagt skillnad på om man träffats ett par gånger eller haft en mångårig relation. Ofta är det ju mest att man inte passar så bra ihop, och då kan man ju tala om varför om man vill, men på ett icke dömande sätt. 

Jag håller med er bägge, erfaren och Nja. Bra råd. 

" I slutet av en relation tror jag man gör klokast i att runda av med att just gå vidare, än att hålla på och återkoppla om den andre. Fungerar inte relationen, så kan det ju vara så att inte heller uppbrottet är en höjdare" skriver Nja.

Jag har en tendens att vilja avsluta helt. Jag har noll relation till dem jag brutit med, även om det finns de som jag hade kontakt med i några år och känner att jag står på god fot med, som det till och med hade kunnat vara givande att träffa på.

Jag har samtidigt en vilja att "svara och förklara" , så om någon skickar en massa sms så har det hänt att det inte blivit så bra, för att jag svarar, kanske är i affekt och så vidare. Med facit i hand så håller jag med dig, man ska inte hålla på och återkoppla till den andre i all oändlighet om den inte vill släppa eller vill "ha svar". Det som man har delat kan till och med bli ännu mer nedsmutsat om det visar sig att man länge gått med helt olika bilder av hur relationen var.

När en relation tar slut är det antingen, som någon skrev ovan, att den andre mycket väl vet vad den har gjort men vill få ett fint avslut ändå, vilket ju är svårt om det inte alls har varit bra. Eller så har den andre verkligen varit så uppe i sig själv att det kommer som en chock att det nu är slut. Jag har varit med om att ha tagit upp samma saker flera gånger innan men att det ändå verkar komma som en chock för personen att det är därför man avslutar. Då har man haft en relation med en person som inte alls har sett en, eller ännu värre, har sett, men bara inte bryr sig om att man själv mår dåligt i relationen. 

Alfhilda, tack för att du satte ord på det där med att idiotförklara och gegga till för att slippa vara the bad guy. Jag kan ju säga att det tagit mig många år att fatta det du beskriver, men har inte haft ord för det förrän nu, så stort tack till dig för att du skrev ner det. 

Avslutet kan aldrig bli bättre än relationen i sig. Så är det nog. Dåligt avslut, dålig relation. Bra avslut, bättre relation. Obegripligt avslut, obegriplig relation. Jag läste detta i dagens DN: