Har du ett behov av att trycka ner andra för att känna dig bättre själv?

Det du skriver i första stycket är så som du ser på det, men jag håller inte med dig i det då min upplevelse är en annan. Det du anser är ju din sanning men då vi inte har statistik på det är det också en känsla. Precis som min.

Vem avgör vad som är ont och omoraliskt? Du? Jag? Moral är inte ett svartvitt begrepp, något jag ofta tycker det utmålas som här på forumet.

Är otrohet omoraliskt? Även om den otrogna blivit misshandlad av sin partner i flera år och flytt till en annan hen älskar där personen blir behandlad väl? Är du ond om du bryter kontakten med en förälder eller barn? Är du ond om du vill göra slut med din respektive? Eller kan det behövas mer information om det specifika fallet innan man går på en person?

Så är det. Jag har inget emot att någon inte håller med mig. Har personen tillräckligt bra argument kan jag till och med ändra mig . Om alla skulle hålla med varann hela tiden vore det tråkigt och aldrig ge en utveckling.

Om det är vad samhället anser som styr moralismen i en händelse kan ju fallet ?kraftigt misshandlad kvinna lämnar sin man för någon som hjälper henne då hon inte annars tagitsig ur förhållandet och dött? eller varianter på detta ses som inte omoraliskt handlat, då jag tror många skulle hysa förståelse för agerandet och inte se det som fel. Om en person då i sin trådstart inte beskriver allt om situationen utan bara kort - så tycker jag det är onödigt att svara hårt och dömande innan man vet mer om läget.

Det jag menade med mitt argument var även just det att omständigheter kan påkalla hur man bemöter en situation. Om någon uppenbart mår hemskt dåligt i en sits som ger en trådstart så är det kanske inte läge att gå in med hårda släggan direkt även om man kan. 

Du skrev ovan att vad som är moral avgörs av samhället och inte den enskilde. Om ett beteende då är ett som inte anses omoraliskt på samhällsbasis, men en TS är dålig att skriva, så kan det i en trådstart framstå som något annat pga brist på information. Då är det ju bättre att be om mer info själv innan man svarar än att utgå ifrån något och raljera kring det.

Jag anser, och det här står jag verkligen fast vid, att man kan behöva bemöta människor med en förståelse för deras livssituation. Någon som är mitt i en livskris eller depression kommer inte att vara lika trevlig som någon som mår bra. Hur mycket jag än anser mig ha rätt i sak om jag diskuterar med vederbörande kommer jag inte trycka lika hårt på det på samma vis som om jag diskuterar med någon som livet leker för. Då försöker jag diskutera på ett annat vis, och inte till varje pris vinna varje argument där och då bara för att jag anser att jag har rätt i mitt sätt att se på saken.

Se mitt svar innan i hur jag menade.

I det övriga håller jag helt enkelt inte med dig. Någon som mår dåligt kommer ofta vara en sämre version av sig själv. Medmänskligt bemötande då och inte millimeterrättvisa tror jag starkt på. 

Man kan också bemöta någon som beter sig rövigt med saklighet och lugn och inte genom att vara likadan tillbaka. Det är en skillnad på att backa och på att inte spegla personens beteende, utan istället hålla sig saklig. 

Som sagt, vi har olika syn på hur man beter sig.

Ensidig medmänsklighet mot någon som beter sig illa pga depression eller livskris är att vara den större personen. Att hävda sin absoluta rätt även mot någon som mår dåligt är empatilöst. Så ser jag det. 

Att vara saklig och lugn mot någon som beter sig illa, gapigt och elakt är dock effektivt. Att bemöta någon som skriker med skrik ger bara oljud. Att bemöta med lugn ger en skillnad.

Sen undrar jag hur du menar när du säger stt medmänsklighet bygger på ömsesidighet? Den första definition som kommer när man googlar begreppet är:

Medmänsklighet (latin: humanitas), att känna medkänsla med andra människor, ofta syftandes på medmänniskor i mindre privilegierade situationer än en själv. Dygd inom religion.

Besläktat med altruism i modern filosofi.

Så en människa som är deprimerad och berer sig dåligt pga sin depression förtjänar inte medmänskligt bemötande? 

Som sagt, här står vi långt från varandra. Du anser att mitt sätt är naivt, jag anser att ditt sätt är oempatiskt och kan vara skadligt.

För min del ser jag inte att vi kommer längre i den här diskussionen så vi kanske inte vinner något på att fortsätta hävda att den andre har fel?

Om du är deprimerad kanske du mer sällan tar dig ut ur huset. Då kan nätet bli din plats. 

Om du är deprimerad kanske du uttrycker dig sämre än annars, mer ältande, mkndre dynamiskt, mindre empatiskt och mer egocentriskt. 

Att bemöta en människa på nätet som är deprimerad och ensam i övrigt med hån, med att kalla den för okvädningsord eller kyla - när det ofta kan skina igenom att personenjust är deprimerad i hur den skriver, det anser jag inhumant och otroligt onödigt.