Ni med två (eller fler), pojkar, vad har varit bäst?

Jag funderade länge på trådstarten. Det jag tror jag skulle vilja få exempel på är just att de här förutfattade meningarna faktiskt är fel, som jag kan ha i åtanke som mental buffertzon när folk går på mig med de här kommentarerna.

För nu efter att mer än en handfull personer bara senaste veckan tydligt visat att det ?ju var synd att det inte blev en tjej? pga ovanstående skäl är jag som människa rätt less på att mötas av det här. Har slutat berätta när folk frågar, eller säger att vi inte kollat kön. 

Jag ÄR tacksam. 

Det jag behöver är just en mental buffert att ta till när jag möts av såna här kommentarer, och bra svar att säga för att få den som kommenterar att tänka att det kanske inte var så smart sagt.

Som gravid märker jag att jag blir känsligare än annars och när de kommer gång på gång så äter de sig in.  

Du missförstår mig, jag kanske förklarar otydligt vad jag egentligen sökte.

Jag möts alltså konsekvent av kollegor/bekanta som just nu på olika vis uttryckt att det ju var synd att det inte var en tjej. Det nöter. Jag är bara en människa, och får man många kommentarer om samma sak, där summan är att det ändå är lite synd om mig för att jag inte får det så bra eller kommer gå miste om massa saker, så blir det jobbigt. Tycker jag. Du kanske är starkare än mig, eller så är jag hyperkänslig som gravid, men det känns, kan jag säga.  

Att då ha folk som berättar just om sina empatiska söner, om äldre mammor som berättar hur sonen visst hör av sig, att farmor är en viktig person. Sånt gör att jag kan få som en buffert när kommentarerna kommer. Och - för mig - är det skönt. 

Du vill inte förstå, så det känns inte som någon ide att jag försöker fortsätta förklara. Ja, jag har bemötts av de här kommentarerna när folk frågat 1: om jag är gravid och 2: vad det blir.

Och ja, jag är känslig som gravid. 

Ja, kanske borde ställa det som motfråga. 

Kommenterade för en som gav en sån kommentar att jag var glad att barnet är friskt av allt att döma vilket ju är viktigast och att kön inte är något man ju faktiskt väljer utan att det ju är ett barn som kommer. Det var som att prata med en vägg, reaktionen var en av ?nä, det är det ju inte men ändå.? 

Så jag kanske har otur att omges av okänsliga människor eller folk utan taktkänsla, eller något.