Kompisens pappa, vilken soppa det blev...

Tack för input. Avvaktar med vidare kommunikation men säger till henne nästa gång hon ringer att hon får prata med sitt ex och inte mig. Alternativt en nära vän.
Jag antar att brevet blev mer ett förklarande på vårt agerande. Kanske inte det som behövs i dagsläget. 

Tack, vilket fint svar! Som du säger, en ynnest att få känna såhär för någon! Samtidigt kan jag känna en sorg att vi inte träffades tidigare, en sorg att jag inte kommer att få bilda en kärnfamilj med denna man. Men jag känner mig lyckligt lottad varje stund med honom och det känns fantastiskt! 

Jo, visst finns det en risk att hon känner igen sig om hon mot förmodan skulle läsa här, men då får hon åtminstone hela bilden klar för sig. Just nu verkar hon tro att vi haft ett hemligt förhållande i flera år, vilket inte stämmer som ni vet. Hon är arg och besviken, vilket jag förstår men hon och jag var inte nära vänner. Hon verkar tycka att det är ett stort svek från min sida, vilket jag inte förstår riktigt. Att våra barn är kompisar ser jag inte som en jättestor grej faktiskt. De behöver ju inte blandas in förens vårt förhållande är etablerat och vi är säkra på vår sak. Och då har förhoppningsvis allt detta lagt sig. 

Sen verkar hon se mig som "kvinnan som stal hennes man" vilket, som att allt var planerat in i minsta detalj. 

Jag kan hålla med om det till viss del. Jag och mitt ex hade "stått ut" i flera år faktiskt. Eller inte stått ut i den bemärkelsen att vi lidit men vi var som vänner, under ganska lång tid.

Jag störde mig på honom under flera år innan förhållandet tog slut. Jag vet att han är en fin man men mina känslor var borta sedan länge. Sen kunde vi ha trevligt ihop... Vi kunde snacka om det mesta.. Men jag ville aldrig ha sex med honom, jag fick dra otroligt stort lass med barn och hem medan han jobbade, han gjorde karriär medan jag skulle agera hemmafru men samtidigt jobba 100%. För mig räckte inte orken till, att göra allt detta och ändå visa kärlek till samma man. 

Vi borde ha separerat för flera år sedan men varje gång vi pratade om det så kom vi överens om att det var dumt att kasta bort nästan 20 år så lättvindigt. Sen blev det som det blev. Jag blev kär i en annan och situationen blev ohållbar. Förmodligen hade jag initierat skilsmässa även om jag aldrig träffat Johans pappa, men jag behövde en push för att fatta att det var dags. 

Barnen är tillsynes glada nu, men visst var det en jobbig tid första veckorna som vi började med varannan-vecka livet. Jag tror det har hjälpt att de kunnat bo kvar i huset på heltid. Barnen behöver inte packa och flänga runt, det är vi vuxna som gör. Men tids nog kommer vi vilja ha vårt eget. Jag tänker att den biten får ta sin tid. Det är ganska skönt att byta miljö de veckorna som jag inte har barnen. 

Jag tänker att jag också är en mer närvarande förälder när jag inte är med dem 100 av tiden. Genom att inte behöva dra hela lasset själv har jag mer ork och tålamod när jag väl träffar.

Så även om relationen med Johans pappa dör, så känns detta helt rätt. Jag tror dock att vi har en fin framtid ihop, så länge detta kaos med hans ex lägger sig. Han är en fantastisk människa och vi båda njuter 100% av varandras sällskap. 

Sant sant...Men det är väldigt svårt! Vi la band på oss och försökte göra allt så snyggt som möjligt och så blir det ändå såhär...
Ändå vill jag inte ha något ogjort. De månader med honom har varit som att konstant knapra lyckopiller. 

Liten uppdatering.. 

Hon ringde strax efter jag nattat barnen. Hon var fortfarande väldigt ledsen (såklart) men ilskan var mer hanterbar. Hon förklarade det jag misstänkte, att hon gått och trott att de skulle bli ett par igen så när hon fick veta om oss var det som att separera på nytt. Jag försökte avstyra samtalet och sa att det var bättre att jag höll mig utanför dialogen. Får se om det blir så men just nu måste jag ta en paus från alla konflikter ett tag för min egen sanity. 

Erik och Johan pratade om att leka imorgon men känner mig kluven på hur jag hanterar det. Kanske bättre att avvakta någon vecka till. 

Är väl inget konstigt att man tar ett glas vin med en bekant (som han var då). Det gör folk varje dag utan att bli kära. Så förstår inte vad alkoholer har med saken att göra. Vi söp oss inte redlösa så att vi tappade omdömet. 

Jag fattar det. Men ibland tänker man inte rationellt. vi tyckte ändå att vi agerade vuxet genom att inte låta det gå länge innan separationen. Men förstår att utifrån sett så ser det inte så bra ut 

Det intressanta är att Johans pappa verkar vara den som tagit det stora ansvaret för barnen i sitt förra förhållande. Han var oftast den som hämtade på skolan, var själv med barnen en hel helg osv. Så som jag ser det så var hans förra förhållande mycket jämlikt. kanske har jag själv satt mig i kvinnofällan i mitt förra förhållande, där jag förmodligen tog på mig saker till den grad att mitt ex blev passiv. Det var något vi jobbade på under flera år. Har pratade med honom om detta och han förstod. Men inget ändrades. 

Först nu när mitt ex har barnen varannan vecka så förstår han vilket lass jag drog. 

Nej jag förstår att vi gick över gränsen andra Gången vi drack vin tillsammans. Men inte första gången, då var det en oskyldig Inbjudan som sen ledde till att vi båda fick känslor. andra gången var ett aktivt beslut av oss båda och det borde inte hänt.
men Å andra sidan så låg Känslorna redan där och pyrde, och det var bara en tidsfråga innan Något skulle hända. Gränsen var redan korsad, om än osagt. 

jag tänker lite såhär, känslor kan man inte alltid styra. Man behöver inte alltid agera på dem och det gjorde vi inte heller. Men genom att få känslor var allt redan förändrat