Oj, verkar som att tråden fått eget liv och jag orkar lite läsa ikapp allt. Men kan uppdatera att vi har hörts men setts bara som hastigast men när vi pratat känns allt okej, dock med lite osäkerhet kring hur allt ska bli. Hans ex har lugnat ner sig något (även om hon inte accepterat än) men äldsta barnet har levt ut en del och förstått att något pågår. Det var ju också därför han ville ta det lite lugnare, för att kunna fokusera på att få ordning på saker. Vi planerar att fortsätta träffas på våra barnfria veckor men vi får se i hur stor omfattning det är möjligt med tanke på äldre barnet som inte heller tar det så bra.
gällande våra känslor har han varit tydlig med att hans starka känslor består men att pga den komplicerade situationen behövde han tid för sitt. förstår också att han tyckte det var väldigt jobbigt att jag tog illa vid och det blev därför för mycket för honom att hantera känslor från alla håll, inklusive sina egna.
Med facit i hand inser jag också att vi agerat väldigt fel. Vi har varit kära och inte tänkt på konsekvenserna. Att vi har smusslat har berott på att vi skämts över att träffa någon så tätt inpå samt att vi vet att vi gjorde fel när vi hade kontakt innan separationerna. vi borde väl istället rannsakat oss själva och tagit det lite lugnare. Men det är lätt att vara efterklok.
Allt detta har också fått mig att fundera över annat och jag går faktiskt i tankarna att försöka sälja huset igen, som jag äger med mitt ex och istället köpa en lägenhet som bara är min. Känner ett det vore skönt med en ordentligt omstart, även om jag vet att det skulle bli som att separera på nytt. Barnen skulle behöva lämna sin trygga punkt. det får ta sin tid, men börjar ändå tänka att tiden kanske är inne inom relativt snar framtid. Det har funkat bra att bo varannan vecka i huset men förstår nu också att det gjort det lite svårare att starta det nya livet.
Jag kommer saktaligen lämna denna tråd. Jag fick bra råd i början men har inte längre tid eller ork att följa. Tackar alla er som engagerade er :)
