Separera eller inte

Kolla först och främst ekonomin. Både inkomst och eventuell försäkring (sjukdomsförsäkring, barnförsäkring m.m.). Att du skaffade barn gör det hela mycket komplicerat - barn är dyra och som ensamstående förälder går du möjligen från askan till elden. Du vet vad du har - men vet ej vad du får.

Jo så är det ju.. Men att bo i ett hushåll där man inte kan kommunicera övh tär och ingen av oss känns som speciellt bra föräldrar i nuläget.

Vi är inte dåliga men skulle kunna vara så mkt bättre. Jag skulle kunna ha mer ork och han skulle aktivt vilja göra mer med barnen vilket han inte gör.. Han gör inga läxor, borstar knappt tänderna, packar inga  skolväskor. Han gör inget kul med dom övh.. Så jag vet inte vad som är värst att bo i stort hus och bli understimulerad eller bo trångt och få mer tid och närhet.

Det är inte helt lätt 

Har han någon sorts utmattning eller varför gör han inget och är tyst i flera dagar?

Sur, less, rädd att jag ska fråga nåt han inte kan ge svar på.. Han avskyr konflikter och allt som gör att saker blir jobbiga för honom.. Och med saker innebär att jag ber att han säger till hans dotters pojkvän att han måste torka upp när han pissar utanför,(jag kan inte sägs till då blir det ett jävla liv) eller att jag påpekar att vi inte har ngr skedar att äta med... För han vet att han inte klarar av att få dottern att ens bära upp disken men han blir rädd när om hon bråkar och tar hellre en konflikt med mig där allt blir mitt fel för att jag inte vara var tyst 

Ta steget, du kommer inte att ångra dig! Ingen ska behöva leva med tjurig tystnad i flera dagar och vakna med ont i magen. Det finns ett så mycket härligare liv på andra sidan:) 

Det första du ska göra är givetvis att sätta dig ner med din partner när ni är ensamma, typ när alla barn sover. Börja med att fråga något i stil med ?känner du dig lycklig i vårt förhållande??. Lyssna in det han säger och fortsätt sedan med ?jag känner mig inte lycklig längre och har inte gjort det på ett tag nu?. Prata med varandra. Vill ni reda ut det och kunna leva tillsammans? Om ja, prata om vad som behöver förändras för att det ska kunna funka. Exempelvis verkar du behöva att han kan ta konflikter och ställa krav på sin dotter utan att göra dig till syndabock, att ni kommunicerar vid meningsskiljaktigheter istället för att gå runt och vara passiva och tysta etc. Sätt helt enkelt upp ramar och förhållningssätt på det som behöver förändras för att relationen ska kunna överleva och frodas. 
Ta hjälp av en professionell psykolog eller terapeut som ni går till tillsammans några gånger. Det kan hjälpa mycket att få prata med en utomstående som kan dra i andra trådar än de ni själva kanske kan förmå er göra. 

I min värld kan man inte bara lämna en relation, speciellt med barn inblandade, om man inte först gjort allt för att försöka lösa det (under förutsättning att det inte är våld inblandat såklart). Att sitta på sin kammare och fundera och besluta sig om en separation utan att involvera sin partner i sina tankar och känslor tycker jag är väldigt elakt. Han borde ges en möjlighet att förändra det du känner inte funkar, samt även vara införstådd i vad som händer om ni inte kan ändra mönster. På samma sätt som han måste vara beredd att förändra sitt sätt för att du ska känna dig nöjd, måste du vara beredd att göra detsamma för honom. Kanske måste man inte ta varje strid om att det saknas rena bestick utan ibland kanske man kan låta det passera, eller i vart fall med omsorg välja när och hur man tar upp det. Nu menar jag inte att du tar alla strider, utan det är mer som ett exempel. 

 

Jag har försökt men får bara  att det inte är nån mening att diskutera för vi kommer ingen vart..underförstått att det är jag som är jobbigt fast han vill inte ens försöka diskutera eller komma fram till en kompromiss.. Kompromiss Det är ett ord som inte finns i hans värld. 

Jag har föreslagit familjerådgivning men han vägrar.   Och hans säger bara att han är less han orkar inte mer. Och jag tro att han inte vill ta steget för han vill inte vara den onda. Blir han lämnad är det han det är synd om, och han kan fortsätta uppehålla fasaden utåt om att vara den perfekta pappan (hans Version är att ge sina barn allt dom villa ha utom uppmärksamhet. Han gör ALDRIG nåt med vår gemensamma men öser pengar över de äldre för det är så han är en förälder.. Han är son duktig pappa som skjutsat sitt barn på hockey. Ja vilket han gjort för att han haft eget intresse  han har aldrig skjutsat eller ställt upp för de andra) . . Hans ex fru är inte världens trevligaste men helt ärligt förstår jag me och mer varför hon lämnade. 

Ja jag känner så har haft konstant tryck över bröstet varje morgon sen i somras. Försökt prata men han vägrar, viker bara undan och stoppar huvudet i sanden. Vill ha det perfekt hemma både han och barnet men vill inte bidra själv utan det ska bara vara perfekt utan att man behhver gör nåt själv. Barnet hade ne period där hon varje dag i flera veckor klagade på maten (hon var 19 då) men jag förväntades ändå laga mat för när jag inte gjorde det blev det ett jävla liv 

Då finns det nog inte så mycket att fundera på, mer än hur snabbt du kan ta upp det med honom. Du får helt sonika säga precis det, att du inte känner dig lycklig och har inte gjort på länge, att du försökt prata om det men upplevt att han inte är benägen att prata eller försöka lösa situationen och att du givetvis vill att ni ska ha en fungerande relation för barnens skull. 

Jag har ingen aning om hur det ser ut för dig ekonomiskt men rent generellt brukar sådant alltid ha en tendens att lösa sig. Om tanken är att ni ska ha barnen varannan vecka/växelvis redan från start har du mycket tid ensam att fundera och planera för ditt liv. Om ni är gifta, och han har det ekonomiskt bättre ställt än du, kan det finnas en underhållsskyldighet för honom gentemot dig som maka. Det kan vara värt att kolla upp med jurist samt även andra ekonomiska delar kring er bodelning. 

Det är aldrig kul att ta steget, men baserat på vad du berättat här kommer du nog må väldigt mycket bättre när det väl är gjort. ❤️

Ok, så detta är egentligen ännu en sån där tråd där pappan tassar på tå för en nästan vuxen dotter? Där du som partner hamnar i bakgrunden och får ta kritiken, om du skulle råka nämna något om hans prinsessa.

Det lilla du skrev om detta fick mig att genast känna att det är kört. Du måste ur detta. 

Att säga att det inte är idé att prata är heller inte acceptabelt. Om jag var du skulle jag säga "Parterapi har vi inte testat, det är möjligen ett sätt att rädda något - om du INTE går med på det så är det lika bra att vi gör slut nu idag". 

Men ärligt talat TS; vill ens du parterapi längre? Vad finns det att glädjas åt i er relation?