Separera eller inte
Det första du ska göra är givetvis att sätta dig ner med din partner när ni är ensamma, typ när alla barn sover. Börja med att fråga något i stil med ?känner du dig lycklig i vårt förhållande??. Lyssna in det han säger och fortsätt sedan med ?jag känner mig inte lycklig längre och har inte gjort det på ett tag nu?. Prata med varandra. Vill ni reda ut det och kunna leva tillsammans? Om ja, prata om vad som behöver förändras för att det ska kunna funka. Exempelvis verkar du behöva att han kan ta konflikter och ställa krav på sin dotter utan att göra dig till syndabock, att ni kommunicerar vid meningsskiljaktigheter istället för att gå runt och vara passiva och tysta etc. Sätt helt enkelt upp ramar och förhållningssätt på det som behöver förändras för att relationen ska kunna överleva och frodas.
Ta hjälp av en professionell psykolog eller terapeut som ni går till tillsammans några gånger. Det kan hjälpa mycket att få prata med en utomstående som kan dra i andra trådar än de ni själva kanske kan förmå er göra.
I min värld kan man inte bara lämna en relation, speciellt med barn inblandade, om man inte först gjort allt för att försöka lösa det (under förutsättning att det inte är våld inblandat såklart). Att sitta på sin kammare och fundera och besluta sig om en separation utan att involvera sin partner i sina tankar och känslor tycker jag är väldigt elakt. Han borde ges en möjlighet att förändra det du känner inte funkar, samt även vara införstådd i vad som händer om ni inte kan ändra mönster. På samma sätt som han måste vara beredd att förändra sitt sätt för att du ska känna dig nöjd, måste du vara beredd att göra detsamma för honom. Kanske måste man inte ta varje strid om att det saknas rena bestick utan ibland kanske man kan låta det passera, eller i vart fall med omsorg välja när och hur man tar upp det. Nu menar jag inte att du tar alla strider, utan det är mer som ett exempel.