Separera eller inte

Det första du ska göra är givetvis att sätta dig ner med din partner när ni är ensamma, typ när alla barn sover. Börja med att fråga något i stil med ?känner du dig lycklig i vårt förhållande??. Lyssna in det han säger och fortsätt sedan med ?jag känner mig inte lycklig längre och har inte gjort det på ett tag nu?. Prata med varandra. Vill ni reda ut det och kunna leva tillsammans? Om ja, prata om vad som behöver förändras för att det ska kunna funka. Exempelvis verkar du behöva att han kan ta konflikter och ställa krav på sin dotter utan att göra dig till syndabock, att ni kommunicerar vid meningsskiljaktigheter istället för att gå runt och vara passiva och tysta etc. Sätt helt enkelt upp ramar och förhållningssätt på det som behöver förändras för att relationen ska kunna överleva och frodas. 
Ta hjälp av en professionell psykolog eller terapeut som ni går till tillsammans några gånger. Det kan hjälpa mycket att få prata med en utomstående som kan dra i andra trådar än de ni själva kanske kan förmå er göra. 

I min värld kan man inte bara lämna en relation, speciellt med barn inblandade, om man inte först gjort allt för att försöka lösa det (under förutsättning att det inte är våld inblandat såklart). Att sitta på sin kammare och fundera och besluta sig om en separation utan att involvera sin partner i sina tankar och känslor tycker jag är väldigt elakt. Han borde ges en möjlighet att förändra det du känner inte funkar, samt även vara införstådd i vad som händer om ni inte kan ändra mönster. På samma sätt som han måste vara beredd att förändra sitt sätt för att du ska känna dig nöjd, måste du vara beredd att göra detsamma för honom. Kanske måste man inte ta varje strid om att det saknas rena bestick utan ibland kanske man kan låta det passera, eller i vart fall med omsorg välja när och hur man tar upp det. Nu menar jag inte att du tar alla strider, utan det är mer som ett exempel. 

Ta steget, du kommer inte att ångra dig! Ingen ska behöva leva med tjurig tystnad i flera dagar och vakna med ont i magen. Det finns ett så mycket härligare liv på andra sidan:) 

Då finns det nog inte så mycket att fundera på, mer än hur snabbt du kan ta upp det med honom. Du får helt sonika säga precis det, att du inte känner dig lycklig och har inte gjort på länge, att du försökt prata om det men upplevt att han inte är benägen att prata eller försöka lösa situationen och att du givetvis vill att ni ska ha en fungerande relation för barnens skull. 

Jag har ingen aning om hur det ser ut för dig ekonomiskt men rent generellt brukar sådant alltid ha en tendens att lösa sig. Om tanken är att ni ska ha barnen varannan vecka/växelvis redan från start har du mycket tid ensam att fundera och planera för ditt liv. Om ni är gifta, och han har det ekonomiskt bättre ställt än du, kan det finnas en underhållsskyldighet för honom gentemot dig som maka. Det kan vara värt att kolla upp med jurist samt även andra ekonomiska delar kring er bodelning. 

Det är aldrig kul att ta steget, men baserat på vad du berättat här kommer du nog må väldigt mycket bättre när det väl är gjort. ❤️

Ok, så detta är egentligen ännu en sån där tråd där pappan tassar på tå för en nästan vuxen dotter? Där du som partner hamnar i bakgrunden och får ta kritiken, om du skulle råka nämna något om hans prinsessa.

Det lilla du skrev om detta fick mig att genast känna att det är kört. Du måste ur detta. 

Att säga att det inte är idé att prata är heller inte acceptabelt. Om jag var du skulle jag säga "Parterapi har vi inte testat, det är möjligen ett sätt att rädda något - om du INTE går med på det så är det lika bra att vi gör slut nu idag". 

Men ärligt talat TS; vill ens du parterapi längre? Vad finns det att glädjas åt i er relation? 

Jag kan väl önska att någon tagit tag i mig och sagt till mig för guds skull skilj dig!
Så jag hade gått tidigare, men så gör ju inte folk utan alla runt omkring sticker huvudet i sanden och så även man själv.
Eller mer att hoppet är det sista som överger människan och man hoppas och hoppas att NU ska det minsann bli en förändring, men så sitter man där igen några månader senare och allt är lika uselt lågt som när man tog upp saker till diskussion för 17 gånger sedan...

Har insett att man inte kan ändra på någon annan än sig själv och vill inte motparten förstå problemet/bekymren så är det bara att gå för sin egen hälsas skull. Oavsett om det gäller kärleksrelationer, släktingar, vänner eller arbete.

Hellre helt ensam än ensam i en relation. 

Och vad är det värsta som kan hända? Det mesta brukar lösa sig med tiden liksom. 

Det var så skönt att få ett eget hem, med bara mina saker att ta hand om och allt var och är precis så som jag vill ha det och jag slipper plocka efter någon annan och jag slipper slösa energi på att störa mig på att den person som borde ta halva ansvaret för hem och barn inte gör det. Så skönt att slippa tjata både ljudligt och i det tysta!

Saknar inte x-maken ett dugg, men saknar väl och sörjer drömmen och framtidsplanerna som jag trodde jag skulle få uppleva tillsammans som familj och par. Och saknar väl ändå den vän han varit i 25 år för nu vägrar han prata med mig fast 4 år gått och han har ny sambo sedan 3 år...

Bytte nyligen jobb för att arbetsgivaren inte ville förstå och göra något åt saker och ting, men när jag väl sa upp mig insåg man allvaret i hur galet stressigt jag haft det och det anställdes 2,5 person som skulle ta över alla arbetsuppgifter jag haft...

Ställde särbon mot väggen angående bristen på sex i vår relation och fick till slut ur honom att han inte var intresserad av att hitta sin sexlust och eftersom jag redan innan visste att jag inte kan tänka mig att leva ett liv med en i mina ögon snygg, sexig och attraktiv man bredvid mig och inte få ha sex med honom så var det bara att hämta mina grejor hos honom och lämna tillbaka nyckeln. 

Någonstans måste man väga vad det ger och vad det kostar/tar.

Känner så igen mig i delar av din historia; det är förlamande för själen att leva så! Mellan hopp och förtvivlan, ibland vet man ju inte ens vad tystnaden beror på. Går några dagar och sen börjar man prata igen, fint, men det hänger på en skör tråd. Jag har också levt så i ca ett års tid där jag på jobbet och på min fritidssysselsättning varit glad och mig själv men hemma butter, less och irriterad. Livet är ju tyvärr för kort för att slösas bort och finns det även barn inblandade så?lämna! Det verkar ju vara det bästa på olika plan; dels att han inte verkar vilja lösa det om han vägrar parterapi men också konflikten med hans barn. Är själv i en relation där vi tappat bort varandra pga småbarnsår och konflikt med bonusbarn men där en händelse gjorde att allting ställdes på sin spets där vi var tvungna att börja kommunicera igen. För min del hade det känts bortkastat om vi verkligen inte försökt, jag känner ju liksom han att där finns något att bygga på, vi har egentligen en stabil grund att stå på. I ert fall låter det tyvärr lite annorlunda. Föreslår som någon ovan att när ni är ensamma eller lyckas bli ensamma pratar om det, antingen tar ni hjälp eller så separerar ni. 

TS. Din upplevelse är inte alls ovanlig. Man har egentligen gett upp men går och väntar på ett mirakel som man vet inte kommer ske. Ändå drar man ut på det, kämpar på och jublar åt varje liten signal på att det är bra. Tex en trevlig eftermiddag eller kväll, kanske att man har haft sex för första gången på länge.

Kom ihåg att det nästan aldrig är helt kasst, det kommer alltid finnas små ljusglimtar. De är inte tecken på att ni har en fungerande relation utan normala avvikelser. 
Så som du beskriver din situation så tror jag det är kört men du kan ändå, för din sinnesro, beskriva ett par enkla kriterier som behöver uppfyllas för att du ska ge det mer tid. Förslagsvis (om jag var i din situation):

1. (överskuggar ALLT annat): Ni måste kunna kommunicera och prata om er relation, om hur ni upplever relationen, känslor och behov för att orka med tillvaron tillsammans.

Detta skulle jag se som ett absolut ultimatum.
Allt annat kan komma efteråt, vilka detaljer som behöver bli bättre, hur barnen ska hanteras, vem som gör vad etc. etc. Alla dessa bitar går att lösa om ni hittar ett fungerande "rum" att prata om det som är viktigt.
I ert fall skulle jag säga att ni måste ha hjälp, dvs. familjeterapi.

Tips 1: gå emot din magkänsla när du tycker det är en bra dag/kväll och ni har det trevligt. Ofta känner man då att man inte vill "förstöra stämningen" genom att prata allvar. Tänk tvärtom.

OM det mot förmodan finns en chans så är det nu du kan nå honom, få till ett kort samtal där han faktiskt lyssnar.

Om du tar det när det är som värst, mörkat, tyst och surt så vet du att du inte ens kommer att få ett svar...

Tips 2: När du kräver/föreslår familjeterapi så kan du mycket väl lägga det utifrån ett ansvar/samvete. Säg till honom att det är hans skyldighet som pappa att göra vad han kan för försöka.
Om han säger att det inte är nån idé så kan du förtydliga att det inte behöver handla om att rädda relationen, det är kanske redan kört. Men ett gemensamt samtal med terapeut kan hjälpa er att hitta ett bra sätt att fungera som föräldrar när ni har separerat.

Vill han fortfarande inte så är det slut.
Det finns inga andra sätt för er att hitta vidare tillsammans.

Det tror jag du vet, oavsett om det kommer en mysig kväll då och då

För hans barns skull ska du absolut skilja dig. För hans barns skull var det absolut synd att du flyttade in eller stannade kvar. Barn ska leva med vuxna som bryr sig. Misstänker att du är en av alla dessa bonusmammor som inte tolererar gap o väsen men gör ingenting och tar inte ditt vuxenansvar för det är hans barn. Tonåringar är ibland vidriga små varelser. Blir ditt eget barn en ängel är det inte för att du lyckats i din uppfostran utan för att du haft tur.