Bästa sättet att få en kärleksförklaring?

Alternativet att stämma träff och säga då, valde jag. Då har han åtminstone gått med på att träffa dig. Så det är det bästa alternativet.

tack. När vi sedan då ses, har du en idé om hur jag skall agera eller vad jag skall säga då?

Nej. Det var något som de som svarade i tråden kom överens om, inte jag. Jag sa att jag skulle överväga det, men jag lovade ingenting. Jag mår skit som singel, det är nästan konstant skit och deprimerande, men jag vet att jag var lycklig med honom och hoppas kunna bli det igen. I vuxen ålder är det annat än kanske några få veckor här och där enda perioden i mitt vuxna liv jag varit lycklig var med honom. Jag får gå tillbaks till tonåren annars för att hitta en tid när jag var lycklig.

Min störning blev typ nedskruvad till hälften av stördheten med honom. Var väldigt mycket mer harmonisk och trygg med honom.Har väldigt lite utöver min kärlek, trohet och sex att erbjuda i en relation ja. Men jag tycker jag förtjänar att försöka mitt bästa att bli lycklig ändå. Vi var ihop i 2 år, vart i sär tre. men jag har hört att han saknade mig och inte ens ville tänka på att dejta i två år efter, lika länge som vi var ihop vilket ändå måste vara en tydlig indikation på att det finns mycket kärlek till mig i honom. Eller?

När vi var ihop fick han mig att känna mig som att han tyckte att jag var helt underbar, att han var stolt över att synas med mig inför kollegor och vänner.. 

Det vet jag inte däremot, trodde du hade din kärleksförklaring färdig, och bara ville ha svar vilken kommunikationsväg som var den bästa...

Och det är därför du måste jobba med dig själv, det är väldigt destruktivt att basera sin lycka på att vara i förhållanden, och du borde ju insett vid det här laget att ditt beteende är det som gör att dina förhållanden inte funkar, och om du inte fixar grundproblemet så kommer de inte att göra det heller...

De flesta människor mår bra av att leva i en nära relation, men om man hänger upp sin lycka helt på den andra blir det ett extremt tungt lass för den att bära. Ytterst få klarar av det utan att bli kvävda. De flyr förr eller senare för att rädda sig. För att ha en långsiktigt fungerande nära relation behöver man fungera ok själv. Inte perfekt, men ok. 

Jag överlever. Sköter mitt jobb (halvtid ibland upp tom 75%, när jag jobbat heltid har det vart si och så med det), betalar mina räkningar så det är väl ok beroende på definition av ok.

Men har svårt att äta på regelbundna tider, sköta sömn (tror jag sovit i snitt 3-4H/natt senaste månaderna så är väl lite lightpsykotisk kanske), tränar bara sporadiskt kan vara 5 pass en vecka, 0 nästa,  lägenheten ser ut som en bomb briserat, inte köpt nya kläder eller en enda ny pryl på över 1 år (så jäkla trist att shoppa ensam), jag spelar tv-spel 4h om dagen eller ibland ännu mer...

Jag behöver verkligen leva i en relation.

Nej. Det var något som de som svarade i tråden kom överens om, inte jag. Jag sa att jag skulle överväga det, men jag lovade ingenting. Jag mår skit som singel, det är nästan konstant skit och deprimerande, men jag vet att jag var lycklig med honom och hoppas kunna bli det igen. I vuxen ålder är det annat än kanske några få veckor här och där enda perioden i mitt vuxna liv jag varit lycklig var med honom. Jag får gå tillbaks till tonåren annars för att hitta en tid när jag var lycklig.

Min störning blev typ nedskruvad till hälften av stördheten med honom. Var väldigt mycket mer harmonisk och trygg med honom.Har väldigt lite utöver min kärlek, trohet och sex att erbjuda i en relation ja. Men jag tycker jag förtjänar att försöka mitt bästa att bli lycklig ändå. Vi var ihop i 2 år, vart i sär tre. men jag har hört att han saknade mig och inte ens ville tänka på att dejta i två år efter, lika länge som vi var ihop vilket ändå måste vara en tydlig indikation på att det finns mycket kärlek till mig i honom. Eller?

När vi var ihop fick han mig att känna mig som att han tyckte att jag var helt underbar, att han var stolt över att synas med mig inför kollegor och vänner..