Min bror är en liten oxe. 12 år, väldigt stor och gigantiskt stark. Även aktiv. Han är med på idrotten i skolan och kan gå mil om dagen. Simmar mycket i perioder.
Hans vikt har varit föremål för folks oro nästan sedan han föddes. Han föddes stor och har alltid varit stor. När han började skolan började karusellen med orosanmälningar och samtal på riktigt,men inte så mycket hände så länge han bodde med mamma. Mamma gjorde nämligen rätt på pappret. Maten var hemlagad, varierad och näringsriktig. Godis, snacks osv begränsat, särskilt som brorsan inte direkt gillar sånt. Portionerna var, enligt mammas uppgifter, normala. Han rörde på sig och var asstark. Så ofta blev det ett konstaterande att han helt enkelt är stor ändå. Det mamma inte förstod själv tror jag, var att portionerna var långt ifrån normala för vanliga personer. Hon tyckte själv att hon och brorsan åt lite eller lagom när de delade en falukorvsring. Vi kunde dela 4 pers, jag har en syster också, på 1 kg tacofärs med tillbehör, där de två åt minst 2/3 själva. 1 kg pasta gick åt och kanske blev en matlåda över. En fläskkotlett tunnare än 2 cm fanns inte på kartan. Och massor av kolhydrater och massor med sås och massor med onödigt socker. Inte som godis, utan i såsen, i gratängen, i panneringen, I köttbullarna.
Jag tror som sagt att mamma inte förstod att det här inte är normalt. Hon tänkte nog aldrig på sånt som portionsstorlekar och dolt socker, och om något var hon fetträdd, och reagerade aldrig på skillnaden mellan min och brorsans portion.
Mamman fick en stroke förra sommaren. Hon bor på vårdhem nu vilket är jobbigt och sorgligt. Min lillebror bor hos mig och min familj. Maten är lite annorlunda sammansatt med mindre kolhydrater och mer fett, men frför allt är de mer normalstora. Mellan det och att han är lika aktiv dom alltid, och han växer på längden har han börjat smalna av. Fortfarande väldigt stor, dock.
Orosanmälningar kan Vara bra, men inte alltid det händer något ändå.