annabellelee skrev 2023-02-20 15:02:53 följande:
Jag kan hålla med om att idoldyrkan av kändisar kan bli jobbig.
Kändis X talar ut om sorgen över att pappa inte älskade hen tillräckligt som barn. Varför är det intressant för mig? Kändis Y avslöjar att hens favoritfika är vaniljkex. Och? Kändis Z har en bokpodd som egentligen mest är ett tillfälle för Z att vräka ur sig olika orelaterade åsikter om vardagslivet, som hen själv tror är djupsinniga. Jaha?
Jag undviker därför allt som handlar om reality, kändis intervjuer, poddar som egentligen bara är skitsnack och alla meningslösa tävlingsprogram. De goda nyheterna är att det finns mycket god kultur var! Vetenskapspoddar, naturdokumentärer, klassiska romaner och filmer... Det är bara att njuta!
Vad skönt för dig att du njuter av naturdokumentärer, vetenskapspoddar och klassiska romaner. Väldigt träffande hur du beskriver den anonyma bokpodden. Jag har inte lyssnat på några sådana från Sverige, det fanns en bra amerikansk men den är död nu.
Med det sagt, och jag tror att det framgår mellan raderna, men låt mig förtydliga: jag har alltså älskat när folk talar ut. Det är därför jag så snabbt blev fastkrokad på Familjeliv och det var därför jag tidigare älskade att läsa Hanna Hellquist och Greta fd Thurfjell. De var, tyckte jag då när jag trodde på dem, fenomenala på att kombinera igenkänning och fasa med lagom egensinne. Jag såg många avsnitt av talaut-programmet Malou efter 10 utöver de poddar jag redan nämnt.
Det är någon typ av emotionell pornografi som genomsyrar media, filtrerat genom de kända, och flera av de klassiska romanerna är nyckelromaner, så inget fräscht med dem. Det är bara skönt att protagonisterna är döda och inte plötsligt gör alla de saker jag beskrivit i tidigare trådar, vilket var personangrepp att återge, så jag kan inte ge exempel.
Det jag sörjer är att jag inte längre kan se på den emotionella pornografin och njuta av den. Jag har haft svårt att skriva själv sedan händelsen med Hanna Hellquists krönikor och bland annat Gretas fd Thurfjells försvar av den. Allt mänskligt känns smutsigt och förfelat istället för en yta för igenkänning och möten. Precis som det blir om man ser andras öden som frånkopplade sitt eget, "no strings attached, vad har det här med mig att göra" ? Kulturen förlorar sin mening. Men vad Marcin Wicha gjort i framställningen av sin döda mot, det klarar jag av, så det finns hopp om en mellanväg.