Gå från 1 till 2 barn, hur var det för dig/er?

Mellan barn 1 och barn 2 är det 8 år. Det var ingen stor lmställning. Barn 2 och barn 3 är det 21 månader blev det lite omställning. Man fick ändra om lite i rutiner som skulle fungera för alla. Barn 3 och barn 4 är det 3 år. Ingen skillnad för barn 3 och 4 hängde bara med kändes det som. Haha

Tyckte det var värre att gå från två till tre barn än från ett till två....
14 månader mellan de två första. Själva grejen att få ett andra barn var ingen större grej men båda sov som krattor och sen är det ju tätt mellan dem så det blev ju intensivt. Men jag visste å andra sidan inget annat och åkte bara med... Mellan de två första och trean är det 4 och 5 år i åldersskilland. Varför jag tyckte det var jobbigare med trean vet jag inte... Var nog känslan att man inte räckte till. Det blev så....spretigt? Två är hanterbart, en tredje är plötsligt "en för mycket" (missförstå mig rätt).

Tack för era svar! Vi är ju överlyckliga över att få ett andra barn - så det är mest intressant med olika perspektiv på det hela. Tycker vi mest fått höra hur vi ska njuta nu med ett barn för hujhuj vad det är hopplöst med två, och det blir ju lite trist när allt man hör är det, haha.

Vi förstår ju också att det kan bli supermycket precis i början - samtidigt hoppas vi ju att utbytet mellan syskonen sen framöver kommer göra att vår sömnbrist är värt det. 

Vi har bara 12 månader mellan 1an och 2an, så det var inte så stor omställning att gå från 1 till 2. Istället för att byta en blöja blev det två, istället för att natta en bebis så var det två, istället föt att dra runt på en enkelvagn så var det en dubbelvagn, istället för en unge att krångla på kläder så var det två o.s.v. Våra var ju så täta så man var ju fortfarande 110 % inne i bebisvärlden. Var betydligt större omställning att gå från 0 till 1 barn - och då var vår första bebis världens enklaste, nöjdaste och smidigaste bebis.

Enda jag verkligen upplevt som en stor omställning var fyran som kom mitt i allt alldeles prematurt och ställde till det

Det enda som är är väl att mina ungar har en ganska skitjobbig ålder vid 2 (till ca 2,5) år, så bara av den anledningen hade nog JAG upplevt det som rätt jobbigt att ha en nyfödd och ha en 2-åring samtidigt. 

Vi har 3,5 år mellan våra. Det var verkligen ingen omställning alls. Däremot var det en stor omställning för mig att gå från inget till ett barn. DET  var tufft och det var slitigt för mig som person och för oss som par när vi skulle försöka hitta våra roller igen.

Sen kom tvåan, och då satt allt bara. Det rullade bara på. 

Jag  väntar fortfarande på den där chocken som jag varnades av alla olyckskorpar om...mina barn är 11 och 13...lol

Skämt åsido.
Klart det är en omställning men samtidigt så är det ju mycket som är lättare. Jag var mer självsäker i mitt föräldraskap kring att läsa signaler och veta vad som förväntas, hur man hittar bra rutiner och vad som är lämpligt (hur ofta ska de äta, bada, hur vet man att allt är som det ska) etc.
När jag var själv med yngsta kände jag mig typ barnfri (för att det liksom kom naturligt) medan med äldsta var jag som mer ute på okänt vatten eftersom han var i en ålder som hela tiden var ny för mig.....
Sen är ju barn olika så klart men jag upplevde det ändå som en lättare och mer avslappnad bebistid med bebis nr 2...

En del av omställningen är ju att hitta sätt att möta båda barnens olika behov samtidigt och klara av att göra det på egen hand (dvs när den andre föräldern är iväg). Med barn 1 kunde man ju totalfokusera på bara det barnet men med 2 måste man ju som hitta kompromisser och rutiner vid t.ex aktiviteter eller läggning som fungerar för båda...och det kan kännas väldigt tufft emellanåt. 

Mitt råd är att ni tidigt turas om i att vara själva med bägge barnen så att båda två föräldrarna kan känna sig trygga och självsäkra i detta....bra för förhållandet, vardagen och barnen...

Kom ihåg att peppa er själva och varandra om otillräcklighetskänslan kommer flygande. Tänk att ni inte måste vara perfekta....och jämför er inte med andra...
Något som jag försökte göra var att både ha koll på barnens framsteg och utveckling men även min egen.
Att berömma sig själv för den häftiga utveckling som sker med en själv i föräldraskapet...
Jag skrev en liten rad varje vecka i en vanlig kalender och är så glad för det idag...(jag gör det fortfarande...)

Förändringen ligger väl i att du har ett till barn att ta hand om. Även om du får en lätt bebis (vad nu det är) eller en likadan upplevelse som du hade med din första och som du ju har erfarenhet, så är det en till. En till som vill ha av din tid, som kan bli sjuk, som ska matas, tas till förskola osv.
För mig var det skitjobbigt och jag ångrar inte barnet så här i efterhand men jag ångrar att vi inte stod emot normen och avvaktade. För jag kände innan att det nog inte var så himla smart utifrån våra förutsättningar. Vi kunde tänkt till lite. 

Jag tyckte det var stor skillnad mellan 1 och 2 barn.
Vi levde ganska lika som barnlösa som med 1 barn. Vi hade många nära som så gärna ville hjälpa till och sköta. Vi var unga och studerade. Det var lätt att ta med sig 1 unge vart som helst. Vi hade helt enkelt avslappnad inställning.

När nästa barn kom blev det familjeliv på riktigt. Nu fanns det inte samma möjlighet att leva som innan. Vardagspusslet krävde så mycket mer. Vi har sex år mellan barnen, skulle aldrig ha fixat 2 småbarn samtidigt så det var ett medvetet val. Bör tilläggas att jag haft en man med resande arbete så jag har tagit hand om barnen själv nästan 50% av tiden.

Jag har just nu en precis fyllda 2åring och en 3 månaders hemma. Jag dessutom är hemma med båda på heltid (äldsta går alltså inte på förskola) och jag väntar fortfarande på den där chocken. 

Det går förvånansvärt bra. Visst, vissa dagar kan vara tuffa men det är rätt sällan det händer. För oss handlar det nog om att vi är duktiga på att avlasta varandra, jag och min man, samt att vi delat upp oss när det gäller nattning och var vi sover. Min man nattar och sover med den äldre i ett eget rum, då han fortfarande vaknar på natten ibland och gärna vill krypa upp i sängen. Jag sover med liten. Vi går och lägger oss samtidigt som barnen för att maximera antalet timmar man får sova. 

En annan sak som jag tror hjälper är att jag oftast inte har någon tid att passa. Eftersom att stora inte går på förskolan så är det ingen stress där man måste komma iväg för att lämna/hämta en viss tid. Vi formar vår dag lite hur vi vill. Idag var vi t.ex. ute redan vid 8 och lekte, andra dagar så är det skitväder och vi stannar inne på förmiddagen för att gå ut på eftermiddagen. 

Det är en otrolig lyx att få vara hemma såhär. 

Vad gäller arbete, sömnlöshet och allmän chock var det tusen gånger värre att få andra barnet. Första var en sån där superlättsam bebis som åt, sov och var nöjd. Andra var en hnb:are. Inget hade kunnat förbereda mig på det! 19 månader mellan barnen och som tur var kunde pappan vara hemma rätt mycket eftersom han var egen företagare. Hade aldrig funkat annars. Nu när de är lite äldre har de stor behållning av varandra pga närheten i ålder. 

Från noll till ett barn tycker jag var den största omställningen. Från första till andra tycker jag det känslomässiga var jobbigt under graviditeten - kommer jag älska det andra barnet lika mycket och hur kommer mitt första barn känna? Men det blev ju såklart inga problem. Barn nummer tre och fyra har bara gått av farten - möjligtvis lite kruxigare med fyra barn när det gäller hotellrum och bilar

1+1=3 kändes det som. 2 år 2 mån emellan 

Vi har 1.5 år mellan våra och nu är den yngsta 1 år? Jag tyckte att vissa saker var jobbigare från 0-1 och vissa från 1-2. Att ha en bebis som ammar konstant och att man är låst i soffan i princip var jag van vid från 1an. Att aldrig riktigt kunna sitta och slappna av om dagarna då de sover i omlott var dock det jobbiga med två. 

Det är också jobbigt att de är i lite olika faser i början - en springer runt och vill gräva i sandlådan, åka rutschkan, gunga, medan bebis kanske bara åker vagn. Jag tänker att det blir lättare och lättare ju mer de närmar sig varandra i intressen iaf när de är nära i ålder?