Utredning/insemination/ivf 2023

Hej! 

Jag hakar gärna på den här tråden! Har fortfarande lite svårt att ta in att vi landat här och det är inte säkert att vi kommer behöva gå hela vägen till IVF, men vi har en bokad tid för start av fertilitetsutredning den 2 februari. Innan dess ska vi lämna blodprover och min man ska lämna spermaprov. 

Vi gör detta privat då vi har barn sedan tidigare.

Vår historia är att vi har en son som är född 2018. Den graviditeten tog totalt 1,5 år att få till och vi hade ett missfall på vägen. I januari 2022 bestämde vi oss för att det var dags att börja försöka med syskon, vi har väntat några år med det på grund av att min man har pluggat. Nu ångrar man ju att man väntade. Jag blev gravid i juli, men det slutade med MA i vecka 11. Vi började försöka direkt på första ägglossningen efter MA men vi har inte fått något nytt plus. Det här har tagit väldigt hårt på mig och i december tog vi därför lite prover för att se hur våra värden låg. Vi lever väldigt hälsosamt och har alla förutsättningar (jag har regelbunden mens osv) så magkänslan sa att något inte stod rätt till. Mina värden såg bra ut men min man har tagit tre spermaprov (hemmatest, därav tre stycken för att våga ta ställning) och alla har varit negativa. Så hux flux så har vi fått en indikation på att hans spermier tydligen är trötta. Det känns så himla oväntat och ledsamt. Det verkar ju inte vara 0 spermier eftersom vi lyckats med 3 graviditeter (ett barn) men uppenbarligen simmar de dåligt. Det kanske alltid varit så, med tanke på tiden det tog att få till vår son för 5 år sedan. 

Anledningen till att vi bestämt att gå vidare med utredning är helt enkelt för att jag (och mannen såklart) inte pallar mer. Jag orkar inte försöka fler månader utan att veta om det kommer funka, jag orkar inte vänta på den där ensamma lilla trötta spermien som ska orka sig upp till ägget. Jag mår ännu sämre av att jag faktiskt blev gravid efter 7 försök och plötsligt så togs allt ifrån mig några veckor senare. Skulle varit föräldraledig tillsammans med mina två bästa vänner och min svägerska. Så det här suger verkligen, speciellt eftersom BF på den graviditet jag förlorade börjar närma sig. Jag fyller dessutom 34 om några veckor så även den klockan börjar ju ticka nu. 

Nu blev det ett långt inlägg, får se om någon orkar läsa :) 

Vickan31 skrev 2023-01-12 12:00:36 följande:

Hej Jensu! 

Superbra att du startat en ny, aktuell sån här tråd  Jag är också i startgroparna med fertilitetsutredning, och har gjort en sådan tidigare med mitt ex samt att vi hann göra en IVF-behandling också innan det förhållandet tog slut. 

Nu kanske du redan hunnit vara på läkarbesöket när jag skriver det här, men min erfarenhet är att första läkarbesöket så går de igenom dina blodprover samt gör en gynundersökning och eventuellt spolning av äggledarna beroende på vart du är i din cykel. Har du en manlig partner också som de tagit prover på eller ska ta prover på framöver?

När jag och mitt ex gjorde utredning ansåg läkaren att vi hade rätt till att få hjälp via IVF, så efter att läkaren skickade in en remiss för IVF tog det tre månader för oss att få svar på att den var godkänd, och efter det hade kliniken vi valde tre månaders väntetid, så sammanlagt ett halvår väntade vi i alla fall. Då bodde jag i Stockholm och hade flera kliniker att välja mellan, så väntetiden kan ju variera 

Hur har det gått för dig med första läkarbesöket?

Tack för lite inputs om vad som händer på första mötet :) Vad jag förstått så kommer de på vår konsultation kolla våra prover (blodprover och spermaprov som vi tar innan konsultationen), gynundersökning samt en allmän hälsokontroll. 

Ser att du bodde i Stockholm när du gjorde detta förra gången (beklagar att det inte blev något). Vilken klinik var ni på då? 

Tack för fina ord!! Känns fint att ha någon att ventilera med. Har faktiskt följt dig lite i en annan tråd som jag smygläst och jag hoppas från djupet av mitt hjärta att det löser sig för er snart. 

Gällande MA så vet ju realisten i mig att detta drabbar SÅ många och att det egentligen inte är världens undergång (missförstå mig rätt, vill inte förminska någons upplevelse) även om det är otroligt hjärtekrossande. Utan för mig har mycket av min sorg och frustration varit ältandet kring att tiden har gått och nu går. Jag har varit ledsen över att vi behövt vänta länge med syskonförsök och när vi äntligen kände att det var dags så var det först 7 månader som gick åt att försöka. När plusset ÄNTLIGEN kom så förlorade jag det och måste börja om. Jag stressar över att min son blir äldre och äldre, jag stressar över att jag och min man blir äldre, jag stressar över att mina allra närmsta vänners graviditeter går längre och längre utan mig. Jag har en otrolig ångest över att tiden går och jag fortfarande står tomhänt eller vad man nu ska säga. Många säger ju såklart att man ska vara tacksam för det barn man har, men man ska heller inte förminska sorgen i att inte kunna få till syskon. Det kan göra lika ont som att inte få till ett första barn 💔 

Har ni kommit i kontakt med någon klinik nu eller är ni på G att ta kontakt? Förstår det som att du nu försöker med en ny partner, hur länge har ni försökt? Visade förra utredningen något som skulle kunna vara en orsak även denna gång? Förlåt för mycket frågor, men tycker det är intressant att dela erfarenheter 😊 

Tack för svar om kliniken! Vi ska faktiskt till Stockholm IVF (en del av Nordic IVF) så blev lite nervös nu, men hoppas som du säger att den läkaren inte är kvar. Minns du vad läkaren hette? Sophiahemmet låg högt upp på topplistan här också, men kontaktade aldrig dem eftersom vi fick tiden hos Stockholm IVF. Den kliniken
ligger bättre till för oss rent geografiskt än vad Sophiahemmet gör. 

Vickan1, nu läste jag att du ju också har en tid i februari så ignorera min fråga om det 😉

Ingen fara med långt inlägg, jag brukar också skriva långt 🤪 

Så sant det du säger om MA, att det inte är
så vanligt att det händer två gånger på rad. Det händer ju såklart, men ibland måste man också försöka fokusera på de graviditeter som faktiskt går bra också. Vilket ju är fler än de som inte går bra! När vi försöka få vår son fick vi ju missfall också, efter det tog det ytterligare 6 månader innan jag blev gravid igen. Men då vill jag minnas att jag inte var så orolig ändå, kände precis som du säger att nu har vi haft ett missfall så nu borde detta gå bra. Sen tror jag min oro kommer vara större denna gång, eftersom detta på något sätt känns tyngre att gå igenom än vad det gjorde för fem år sen när jag inte hade så ?bråttom?. Vi var ganska tidiga Med att skaffa barn i vår umgängeskrets så hade inte samma känsla då med att folk sprang förbi en.. 

Så himla bra liknelse med tåget verkligen, det är ju så det känns! Förutom att det påverkar hela ens liv mer eller
mindre 😅 Och satan vad den här ovissheten kring om tåget någonsin ska komma tär på en! För mig handlar det dels om ålder men också om att vår son blir äldre. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle ha 5 år mellan våra barn. När vi började försöka så sa jag ?jag hoppas iallafall att han inte kommer hinna fylla 5 innan han får ett syskon?.. Men nu är det inte lika självklart längre, även om vi inte är där riktigt än. Min man har dessutom sagt (för längesen) att han typ vill ha minst tre barn men det känns det som att man har fått släppa för längesen. Nu vill jag inget hellre än att lilleman ska få ETT syskon, sen kommer jag vara evigt tacksam ❤️ 

Okej, men vad skönt att nu är igång med att lämna prover och sådant! Tråkigt att det ska behövas såklart men ändå skönt att det ändå händer något. Att man tar lite action och känner att man kommer framåt. Förstår frustrationen över att inte få något plus efter så lång tid med både ditt ex och din nya kille. Som du säger så fick du ju svar angående äggledaren men annars känns det ju nästan som det måste vara ännu tyngre att ingen orsak hittas? Missförstå mig rätt, självklart vill man att kroppen ska fungera själv. Men när man ändå kommit så långt som till
medicinsk hjälp så önskar man ju nästan att de hittar något de kan ?fixa?. 

Vad skönt att du har lite bra erfarenheter av Stockholm IVF också 😊 Tråkigt dock att ni hade sån otur när ni var där. Vi finansierar detta själva ja. Eller ja, egentligen inte själva för vi har faktiskt fått stöd av min mamma för att betala detta. Hon kommer hjälpa oss betala utredningen sen får vi se hur vi gör sen om det krävs en IVF, får ta ställning då. I värsta fall får vi ta lån, jag orkar oavsett inte leva o den här ovissheten längre så då får det väl kosta 😔 

Försöker ni själva samtidigt som ni väntar på
läkarbesöket? Jag har ägglossning typ i början av nästa vecka, vilket också innebär att jag kommer hinna få mens innan vi ska träffa läkaren. Drömmen är ju såklart att vi
får lov att avboka tiden, sjukt att man kan bli så
hoppfull varje månad? Att man ändå tror att ?nu
är det nog vår månad? 😅 Hjärnan är fascinerande ibland.. 

Hej! 

Tack detsamma! I helgen har jag bland annat varit på babyshower (som jag själv anordnade 😅). En av de inbjudna avslöjade givetvis att hon OCKSÅ är gravid. Min bästa vän, som var huvudpersonen med BF i februari såg på mig hur jag typ ville dö och var så otroligt imponerad och tacksam att jag styrde upp detta åt henne trots att hon vet vad vi går igenom. Det var lite självplågeri 😅 

Haha men ja alltså det är verkligen en bergochdalbana. Jag känner mig nästan schizofren ibland, som två olika personer beroende på vart i cykeln jag befinner mig 🙃 

Jag tror inte det är så konstigt att man känner stress nej. Alltså det är så många som bara ?men vadå du är bara 34 du har flera år på dig?. Man bara fast nej det har jag ju faktiskt inte i det här syftet? 34 är ingen ålder men just när det kommer till barnagörande så är det ju faktiskt en avgörande faktor och en (enligt forskningen) ganska tydlig gräns som går där vid 35. Gällande min son så
är det ju precis som du säger, han kommer bli en fantastisk storebror och superglad för ett syskon oavsett ålder. Men det är ju verkligen så, känslan av att det inte blev som man tänkt sig. Jag har liksom alltid föreställt 2-4 år mellan barnen och nu sitter man här och vet inte ens om det blir något syskon öht? Det är en obehaglig tanke och då blir ju stressen över hans ålder ännu mer påtaglig 😞 

Fattar att det känns skönt att vara igång! Är din kille rädd att det ska visa sig att det är honom det är ?fel? på? När vi fick reda på (eller ja, via hemmaproverna som man kanske ska ta med en nypa salt) att min killes simmare kanske är lite trötta och att det eventuellt är
orsaken till att vi inte blir gravida så blev han såklart helt förstörd. Men jag har varit så himla tydlig med honom att statistiken visar på att det i princip är lika ofta det är är ?fel? på mannen som på kvinnan. Att vi är två i detta och att det inte är någons fel oavsett vad utredningen visar. Han hade ju aldrig beskyllt mig för detta så varför skulle jag beskylla honom? Det kanske din kille behöver få inpräntat 🙃 Jag har fått tjata på min och verkligen visat (nästan överdrivet) att jag inte tycker att något är hans fel. 

Haha ja men eller hur, varje månad tänker man ändå att nu ska det nog ta sig 😅 Tråkigt att det är dålig timing men ni får försöka tänka att det finns ju en anledning att han behöver hålla sig! Vi har också lite dålig timing denna månad, min ägglossning är beräknad på onsdag och min man är borta ons-tors. Men vi får ju köra på idag och imorgon! Jag tempar och tar ägglossningstest. Har alltid kör utan för min kropp är väldigt tydlig med ägglossningssymtom, men jag ville prova tempning och tester för att få allting bekräftat och också få en exakt längd på min lutealfas samt att jag tog ett progesteronprov förra cykeln. Så behövde veta vilken dag jag skulle ta det. Men annars så tycker jag mest det här med temp och tester är störande, hoppas jag slipper det snart!!! Har bestämt mig för att fortsätta till ett eventuellt plus. 

Du då, kör ni något speciellt för att maxa chanserna? 

Vickan31 skrev 2023-01-17 16:59:43 följande:

Ååh jag lider verkligen med dig, jag vet precis hur jobbigt det kan kännas att se alla förväntansfulla, gravida vänner och själv känna hur avundsjukan smyger sig på. Men superfint av dig att du fixade en babyshower till din bästa vän, det lär hon ju ha uppskattat jättemycket  Skönt ändå att hon vet hur det ligger till för dig. Känns det som att du har vänner och familj att ventilera med om den här resan, för det är ju en väldigt jobbig sak att gå igenom tycker jag, att försöka bli gravid men mötas av mensen gång på gång på gång.

Haha ja men verkligen, jag känner mig också som en helt annan person innan ÄL jämfört med efter ÄL, haha! 

Ja alltså de menar såklart väl när de vill lugna ner en med att 34 inte är någon ålder, men jag håller med dig om att ens hjärna säger någonting helt annat! Tänk om man hade kunna stoppa åldrandet, både på oss och på din son, under tiden man försöker att få till en graviditet, haha! Men skämt åsido, jag hoppas verkligen att ni får möjligheten att ge honom ett lillasyskon snart 

Ja han är nervös inför provet nu, drömmer mardrömmar om det och att han missar tiden för att lämna in det, osv. Han hade ju hunnit tänka tanken redan innan att det skulle kunna vara något fel på honom eftersom vi inte lyckats än, men ju närmare det blir provtagning och läkarbesök desto mer växer nervositeten tror jag. Fy vad jobbigt för din kille, jag förstår såklart att han kände sig helt förkrossad efter hemmaproverna. Men jättefint att du kan peppa och stötta honom, det känns bra tycker jag att jag får vara den stöttande nu för en gångs skull eftersom det annars alltid är min kille som får trösta och finnas där för mig känns det som. Så ja du har helt rätt, jag får försöka att pränta in hos min kille att skulle hans prover visa något så är det ingenting jag någonsin skulle beskylla eller skuldbelägga honom för, precis som han aldrig skulle klandra mig pga min blockerade äggledare 

Aah vad typiskt att han är borta då, men det låter ändå som att ni kommer att kunna få till bra försök och tajma nära ägglossningen ändå  Ja men då förstår jag, det kan ju vara bra att ha kört med temp och tester någon månad, men som du säger kan det ju också vara stressande och därför är det ju inget måste om man har regelbunden cykel att köra med sånt varje månad. Jag har blivit lite besatt av att följa min tempkurva, haha, så jag kör med det varje månad och ägglossningstester nu fram tills läkarbesöket bara för att jag vet att läkaren kommer att fråga om jag fått positivt på ägglossningstest någon gång. Annars äter jag multivitamin för kvinnor och lite extra D-vitamin nu på vintern och min kille äter också multivitamin fast för män då. Du då, äter du några tillskott eller gör något annat nu inför en graviditet? Och efter din killes hemmatester, gör han någonting för fertiliteten som rör kost, vitaminer eller något annat?

Jo det är ju det, och nu när vi ju är i 30+ åldern så
är det ju SÅ många som skaffar barn/syskon 🙄 Känns som ett gravidbesked varje dag typ.. 
Ja hon var lite imponerad över att jag pallade styra upp det, men det är hennes andra barn så det var en lite mindre tillställning vilket kändes ok. Hon vet vad vi går igenom och är väldigt stöttande. Detta barn tog sig på första försöket för dem, men hennes första barn fick de efter att de först gått igenom en mola-graviditet. Så hon vet ju hur det är att kämpa. Mina två närmsta vänner vet vad vi går igenom, hon med babyshowern är en av dem. Den andra väntar också ett syskon, efter ett gäng misslyckade IVF:er. Så båda vännerna vet ju verkligen hur det är att kämpa för att få barn, men nu skulle vi varit föräldralediga tillsammans och det SUGER att de får fortsätta sina gravidresor utan mig 🥺 Sen vet ju min mamma också, det är skönt att prata med henne ❤️ 

Hur har du/ni det? Vet folk i er närhet om att ni försöker? 

Jag förstår att han är nervös, det är ju många faktorer som påverkar. Dels såklart det faktum att det kan vara en
manlig orsak till att man inte blir gravid, men också massa hjärnspöken om att de (som män) inte kan ge oss det de önskar osv. Sen får de säga vad de vill men jag tror absolut att detta också kan kännas som ett nedslag för deras så kallade manlighet. Det är ju inte så det definieras, men jag kan tänka mig att man som kille känner så även om de inte erkänner det. Så det är nog där vi får stötta och göra vårt bästa för att de ska förstå att det är 50/50 (nästan) att det beror på mannen som kvinnan för att ett par kanske har svårt att bli gravida. Det är ingens fel! ❤️ 

Ja det blir ju verkligen en stress det här med tester och tempning, jag vaknar på nätterna och måste kolla klockan osv. Ägglossningstester är jag inget fan av för jag lyckas typ aldrig fånga peaken. Jag tog ett nyss som jag anser är näääästan positivt, men närmre än så kommer jag typ inte. Lägger in en bild! Ägglossningen är beräknad imorgon och idag fick jag även en rejäl tempsänkning. Så jag tror nog det släpper imorgon! Min man åker imorgon bitti så vi hinner med en sista omgång ikväll haha 😅 

I övrigt så käkar vi en daglig vitamincocktail båda två. Jag äter också en multivitamin för kvinna men vi äter inte kött (dock fisk, mejeri och ägg) så vi stöttar upp med B-vitamlner, fiskleverolja, zink, magnesium,
folsyra och D-vitamin. Denna cykel tänkte jag köra en sån monsterdos av D-vitamin ikväll eftersom jag misstänker ägglossning imorgon. 

Vi lever generellt rätt hälsosamt med lagom dos av träning, hälsosam kost osv. Något jag misstänker kan ha påverkat är att min man haft en tuff period på sin utbildning under 2022 och sen kört 6 månaders praktik i en helt ny karriär (han har utbildad sig inom ett krävande yrke både fysiskt och
mentalt) samt att han efter examen i början av december också börjat jobba på riktigt. Han jobbar dessutom skift så både dagtid, kväll och natt. Så hans stress och sömnbrist är ju såklart på en icke fördelaktig nivå i det här syftet, men det blir bättre och bättre för varje dag. Dock vet vi ju inte, det tog ju väldigt många försök att få vårt första barn för 5 år sedan också, så det är ju en möjlighet att han alltid haft lite sämre kvalitet på spermierna. Det kommer vi nog aldrig få veta. 

Sen tycker jag det är en svår balansgång det här med hur man ska leva när man försöker. Man kan ju liksom inte sätta livet på paus. Jag försöker tänka på att leva balanserat utan att det går till överdrift. Äter bra, tränar, promenerar, sover och jobbar lagom. Har dragit ner på kaffet men dricker en kopp om dagen. Dricker alkohol när jag känner för det. Pallar inte stressa över att man ska leva the perfect life heller, då blir jag nog knäpp på kuppen. Hur resonerar ni kring sånt? 😊 

Gud vilka långa inlägg jag skriver haha 😂 

Vickan31 skrev 2023-01-19 15:19:43 följande:

Haha, jag tycker bara att det är bra att du också skriver så långa inlägg, för då behöver jag inte ha dåligt samvete över att jag skriver så långt  

Ja men verkligen, det känns som att det enda mitt sociala medie-flöde fylls av är bilder och inlägg med graviditetsbesked, ultraljudsbilder, nyfödda bebisar och livet som småbarnsföräldrar typ. Inte så konstigt som sagt eftersom vi är i den åldern, men det är ändå så påtagligt hur många i ens närhet som blir gravida just nu medan man själv bara får vänta och vänta 

Inte för att man önskar att någon man tycker om ska behöva gå igenom den här kampen för att bli gravid, men det är ju på samma gång ändå skönt att omge sig med människor som har liknande erfarenheter och verkligen förstår, precis som dina två bästa vänner gör! Usch vad ont det gör i hjärtat, den tanken att ni skulle ha följts åt i era graviditeter men så blev det inte så  Glad att höra att din mamma också är ett stöd, det är samma för mig att min mamma, syster och ett fåtal nära vänner vet om det, och det känns ändå bra för jag känner i alla fall att jag behöver deras stöd i det här. Hade varit hemskt om de inte visste om något och typ tjatade varför vi inte ska skaffa barn.

Jag tror absolut att du har en poäng där, att oavsett hur jämställda man känner sig så kan det nog ligga något djupt inrotat i dem att det är s.k. "manligt" att kunna göra en kvinna med barn osv. Och jag tycker att det är fint det du säger att då kan vi finnas där och stötta att det ungefär lika ofta kan bero på manlig faktor som kvinnlig faktor om ett par har svårt att bli gravida.

Oj vad jobbigt att du t.o.m. vaknar och tänker på tempen! Jag kanske har tur som ofta sover som en stock, haha! Men då är ju tempen ett bra komplement, och jag tycker att testet du la upp är väldigt nära positivt!  Tar du ett test om dagen? När jag ser att det närmar sig brukar jag ta två, bara för att jag vill vara lite mer säker på att få se peaken, att testet blir helt positivt.

Det låter ju som jättebra stöttning för fertiliteten med de vitaminer ni äter, att ni lever hälsosamma liv men utan att gå till extrema mått  Det låter såklart inte roligt för din sambo med stressen han har upplevt, och jag kan tänka mig att den stressen har påverkat dig också, men då känns det ju lovande att du säger att det blir bättre och bättre i alla fall  Jag tänker som du, att jag också försöker att tänka på vad jag äter osv, men att det inte kan gå till överdrift. Hade jag gått in helt för att inte dricka alkohol förrän jag blev gravid så hade jag ju inte fått dricka på sammanlagt tre år nu, haha! Och att avstå från alkohol lagar ju inte min äggledare heller så jag tänker att jag får dricka ibland ändå  Ibland går det bättre med kost och träning, ibland sämre, ibland dricker jag alkohol lite oftare och ibland mer sällan, men jag tror att det är viktigt att påminna varandra om att vara snäll mot sig själv. Självklart vill man känna att man gör det man kan för att påverka sina chanser positivt, men vi mår nog inte bra av att tänka att det skulle vara vårat fel att vi inte plussar eller får ett MA 

Idag lämnade min sambo spermaprovet som han varit så nervös för, och det gick bra kändes det som, alltså att allt kom med och han fick lämna det i tid osv. Och i samma veva fick han med sig en kallelse till vårt första läkarbesök! Det blir den 6 februari, så då ska läkaren gå igenom alla provresultaten för oss båda samt göra en gynekologisk undersökning för mig. Hoppas på spolning av äggledarna också eftersom min ena är blockerad sedan tidigare, men det vet jag inte om det blir av den 6/2 eller om de bokar en separat tid för det. Spännande och nervöst det här, men det känns skönt att den 6 februari inte är alltför långt borta nu! Det låter kanske konstigt men jag är så taggad på det här läkarbesöket, haha, och det är väl för att jag känner att nu är vi äntligen på väg framåt istället för att bara stå och stampa på samma ställe. Så vi får hoppas att allt ska gå så bra som möjligt på läkarbesöket 

Haha ja men då är vi ju lika, fingrarna bara går 😅 

Håller helt med alltså, flödet kryllar av gravidbesked och ultraljudsbilder. Som du säger, man är ju jätteglad för deras skull men samtidigt gör det ju ont. En av tjejerna har jag faktiskt aktivt valt att inte prata med om just hennes graviditet, hon är SÅ förstående. Hon gjorde 4 misslyckade IVF-försök innan hon blev gravid så hon vet precis hur jag mår. Och vi var beräknade med 2 veckors mellanrum så jag pallar verkligen inte prata om hennes resa. Vilket hon verkligen är med på och pratar om annat istället ❤️ Träffats har vi inte gjort på länge. Vet inte hur jag hade reagerat om jag fick se hennes växande mage. 

Skönt att du också har vänner och mamma som vet om
och stöttar. Även om man kanske inte alltid vill prata om det så är det ju fint att veta att de finns där ❤️ Sen pratar jag faktiskt med en psykolog en gång i veckan, det är online så lite mindre intimt men alltså så himla skönt. 

Ja precis, det är ju som att deras mandom får sig en liten smäll men det är ju verkligen vanligt. Så vi får bara få dem att förstår det 😊 

Just nu är jag så himla förvirrad och frustrerad på det här med tempning och tester. Som sagt, jag vaknar flera gånger per natt och kollar klockan för att se om jag ska tempa osv. Jag brukar vara en riktig sömntuta men sen jag började med det här har jag sovit otroligt dåligt. Slänger in bilder här, fått två positiva test (två dagar i rad, aldrig någonsin hänt innan) och min kurva. Tycker min temp ligger lågt fortfarande 😔 Men kroppen har verkligen signalerat ägglossning på alla sätt. Tester, sekret, smärtor, tappen osv. Är rädd att jag har lågt progesteron men jag tog ett prov på det förra cykeln och det värdet var ändå helt okej (tror jag). Men tycker min temp borde tagit ett högre skutt? 

Ja nu har vi ätit våra vitaminer i 3+ månader så förhoppningsvis börjar de ge effekt nu. Men ja helt klart så har ju hans livssituation påverkat oss båda. Det har varit en stor livsförändring som han (vi) gått igenom. Det kan ju absolut ha påverkat oss, men samtidigt så vet jag ju att vi hade svårigheter även med första barnet.

Ja herregud jag hade gått under om jag typ inte fick njuta av mat och dryck bara för att jag vill bli gravid. Sen handlar ju som sagt allt om balans. Har du testat några huskurer? Jag har aldrig provat, men vissa dagar känner jag ju för att typ testa det mesta 😂 

Vad skönt att det gick bra för honom att lämna provet!! Kan tänka mig att det var nervöst, men skönt att det är gjort!! En fråga, åkte han själv och gjorde det eller följde du med? Har en känsla av att min man vill åka själv och bara få det överstökat. Han har tid den 26/1. 
Och så skönt att nu fick kallelse med er hem!! Äntligen! Kul också att vi ligger nära i tiden, vi har vårt besök den 2/2. Jag är också taggad haha! Håller med, tror det är för man känner att det händer något istället för att bara fortsätta i ovisshet månad efter månad. Nu GÖR man ju ändå något. 

Och vi verkar ligga rätt lika i tiden denna cykel också, lite kul ju 😉 Jag vet ju dock inte hur min ägglossning betett sig denna månad 😔 Trodde jag skulle ha den i förrgår, sen ändrade NC till igår. Men förväntade mig som sagt en högre temp imorse? Suck!! 

Här är mina två positiva tester (som jag tolkar det) som
jag fick CD13 och CD14 och min kurva. Vet inte vad man ska tro? 

Hur går det för dig Vickan31? 😊 

Nyfiken eftersom vi ligger så lika tidsmässigt! 

Jag är på ÄL+5 eller +6 idag, jag är faktiskt lite osäker på när jag hade ägglossning. Den var beräknad CD14 men ändrades till CD15 när jag uteslöt tempen CD14 pga att jag sovit dåligt. Men om jag lägger in den tempen i appen så ändrar den till ägglossning CD14 iallafall 🙈 Men fick ju positivt ÄL-test CD14 så.. Jaja, jag vet inte riktigt 🙃 

Kurvan ser iallafall lite roligare ut än förra månadens. Dock har jag verkligen samma känningar i kroppen som jag brukar ha när jag inte är gravid. Så jag har inte så mycket hopp tyvärr.. 

Försöker luta mig mot läkarbesöket nästa vecka, då känns det inte lika tungt att/om det inte tog sig nu heller! 

Åh, du behöver absolut inte be om ursäkt 🙏🏻 Förstår att Familjeliv Inte är högst på priolistan 😂 Jag skriver mest på kvällarna typ, från tv-soffan. 

Hm okej, så jobbigt när man är osäker!! Men har kroppen visat några tecken på ägglossning då, annat än temp och LH-test (som jag förstår varit negativa). Brukar du alltid få positiv på LH-test? Jag lyckas nämligen sällan fånga peaken, men jag vet att jag har ägglossning. Fortfarande svårt att förstå att jag lyckades få så starka tester två dagar i rad 😂 Förstår också att det är extra frustrerande för dig/er denna månad med tanke på sexförbudet! Då vill
man ju veta att man ändå tajmade så bra man kunde liksom. Jag utgår ifrån att jag hade ägglossning CD14 eller CD15, men jag får nog lämna det där. Om jag lägger in tempen jag uteslöt så flyttar den ägglossningen till CD16 😅🙈 Snurrigt! 

Mitt progesteron låg på 48 nmol/L den 7:e dagen efter ägglossning. Jag gjorde via Werlabs och de har samma referens som 1177. Jag hade helst velat ligga över 50 dock. Men var ändå nöjd med 48 eller vad man ska säga. Har verkligen jobbat på att få bra ägglossningar nu i några månader så vem vet, denna cykel kanske det är högre (kommer inte testa). Vad låg ditt värde på? 😊 

Förstår att det är svårt att prata med folk som haft lätt att bli gravida. Man kan ju inte riktigt föreställa sig hur det här med ofrivillig barnlöshet känns om man inte varit där själv. Det är ju en kris, men en kris som inte är konstant. En kris som kommer och går i tvåveckors-intervaller typ. Och den krisen är fasiken inte så lätt att hantera alla gånger! Kan verkligen rekommendera att prata med någon professionell, det tycker jag absolut du ska prova om du ändå gått i de tankarna! ❤️ Våra samtal handlar inte så mycket om krisen i sig, utan mer om hur man ska hantera alla tankar och känslor och liksom kunna leva livet trots denna återkommande korta kris som kommer och går varje månad. 

Jag har inte heller kört några huskurer, man har ju blivit sugen att prova både det ena och det andra några gånger men jag känner som du - vill inte mixtra med en cykel som ändå fungerar som den ska (vad jag tror) 🙈

Tack för svar om hur din sambo gjorde! Eller hur ni gjorde 🤪 Skönt att kunna göra det hemma! Hade vi nog också föredragit men vi hinner inte riktigt tyvärr, det är en bit att köra till kliniken då vi bor en bit utanför stan. Så det får bli en svängom på toaletten på kliniken för min man haha 😂 Han ska lämna sitt på torsdag. Får man fråga om ni fått resultatet än?

Kan hålla med om att din graf är lite knepig, men jag är ju också rätt ny med tempning så inte alls bra på att läsa
av. Men en av de temparna du uteslutit är ju väldigt låg, brukar det kunna bli så? Jag har förstått det som att man utesluter tempar för att de oftast är för höga pga typ dålig sömn eller alkohol? Men de kanske kan vara väldigt låga också? Jag har ingen aning 🙈🤪