Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Jävligt tveksamt att jag kommer att få några känslor för det här barnet. Är ju inget kärleksbarn direkt. känns som livet  är slut nu vid 20 om jag ska tvingas vara farsa varannan vecka. Ridå liksom. 

Allrså det var inte oskyddat heller hon åt minipiller men blev magsjuk dagen efter så de skyddade inte. 

Så jävla asjobbigt bara att snacka me tjejen alls just nu. Hon kanske förväntar sig att jag ska bli varannan vecka pappa redan från start. Kanske jag intw ens är lämplig för? Går fan inte. Kan hon ens kräva det? 

Alltså jag har svårt att tro att jag kommer att få några som helst känslor för en unge som föds av en tjej jag bara haft ett engångs med. Aldrig varit ihop ens vi känner ju knappt varandra. Jag är inte alls redo att bli pappa eller gillar inte ens barn. Har liksom nog med att ta hand om mitt eget liv och få det att funka just nu med jobb, ekonomi och bostad  Vill helst bara glömma hela skiten och förtränga allt. 

Jag har erfarenhet i din situation, först lovade mamman samarbete, men detta löfte bröts, mycket för att barnet var ungt, detta fortsatte även när barnet var 6 år, mamman var beroende av underhåll, barnbidrag o bostadsbidraget, tillät inte umgänge mer än vv-helg, 8 år tyckte barnet att åka imellan vv-helg var jobbigt så mamman tog beslut att barnet får välja själv, hon vann även vårdnadstvist.

Råd från läkare och psykolog blev att jobba fram att jag aldrig ska träffa barnet igen, detta tog några år, men gick bra.

Mitt råd är att du glömmer barnet, lever ditt liv, väntar tills du träffar rätt person och skaffa din familj med och lever livet med dessa.

Det är vad jag sedan gjorde, nu är det första barnet vuxet och vi känner inte varandra, läkare o psykolog hade helt rätt, mitt hjärta ligger ännu starkare hos det andra barnet.

Barn är en stor händelse i livet, försöka ha delad vårdnad under första 5 åren är nästan omöjligt och lagen stödjer inte umgänge, man är helt beroende av att mamman vill samarbeta, detta innebär ofta en mycket oregelbundet umgänge där man är helt utelämnad till mammans sätt att agera.
Detta fortsätter sedan i lite högre ålder, där man följer kontinuerligt principen.
Mamman styr och ställer lite som hon själv vill. Livet blir fyllt av besvikelser och ett totalt utelämnande som förälder.

För att spara in sorg och besvikelser för TS är det bäst att bara backa undan.

Vill man ta liknelser har även Marcoolio  berättat i TV om sin relation till sin pappa, den är obefintlig, han träffa sin pappa, visst vi var lika varandra, men att fortsätta kontakten ville han inte, dom känner inte varandra, Marcoolio berätta han kände ingen förlust eller sorg, inte ens en wow-känsla.

Bästa TS kan göra är att gå vidare, finna rätt person att skaffa familj o barn med, ge dom all energi, låt inte ett sprucket oplanerat barn sätta käppar i livet, det kan förstöra mer än vad det ger glädje, ge denna glädje åt dom som man lever med.

Ok så är det tjejer här i tråden som skriver att jag ska ta mitt ansvar å bli farsa på deltid? Medan killar som varit i liknande sits som tycker att jag lika gärna kan skita i ungen totalt för det ändå är morsan som kommer styra allt? Jag har ingen jäkla aning om ett barn blir fucked up på nåt sätt över att växa upp utan någon kontakt med sin farsa. Själv är jag uppvuxen med både morsan å farsan och vi har väl en bra relation å så förutom att de tjatar en jäkla massa på en möjligen. 

Problemet med en ensam mamma är att hon får ensam vårdnad, hon bestämmer allt. planerar man ex ett lov, kan mamman avbryta löftet, vanligast barnet är sjuk, mest troligt handlar det om andra planer mamman kommit på.

Man vet inte vilka dagar man får träffa barnet.
Många gillar inte att man träffat en ny partner, flyttar ihop, får ett nytt barn, där man anser att man bara prioriterar det nya barnet.

Orsakerna kan vara allt mellan himmel o jord. nya cyklar, kläder osv.

Det är mycket få som har fungerande samarbete där man inte varit med från början, (levt ihop), knappt par som levt ihop får ett fungerande samarbete, det är bara ett fåtal som har fullt fungerande umgänge o samarbete med barnen efter en skilsmässa 

Oddsen är ganska låga för att det ska lyckas för TS, blir en chansning som mest troligt havererar.

Nä men jag undrade bara om det var
 det var så. Elr så var det samma kille som skrev flera inlägg?

Självklart är det bästa lösningen.

Men det handlar inte bara om att man själv går vidare, får nytt barn, även tjejen som blev gravid går vidare, träffar en ny, får ett till barn o barnen får ett syskon.

Barnet får även en ny pappa, en person som tar över pappa rollen där barnet har helheten av umgänge med den nya pappan, och det blir naturligt att barnet från ung ålder ser den nya som pappa, detta späds på av att nya pappan även är den riktiga pappan för syskonet.

Det var detta psykologen la fram, mitt barn har fått en ny fadersgestalt, därför går barnet in i försvarsställning, barnet har redan en full familj. alla behov är uppfyllda hos barnet, att vända detta ansåg dom som näst intill omöjligt, varav rådet blev, gå vidare med din familj.