Orosanmälan våld

Låter absolut som du behöver hjälp med att tygla din ilska. Om barnet uppfattat att hen blir slagen så är det så. Då är det så barnet upplever det. 

Tror inte ni behöver vara oroliga. Förmodligen får ni fortsätta med någon sorts samtalstöd och uppföljningsmöte. 

Jag har pratat med många vänner och släktingar efter vi varit på det första akutbesöket. Och alla beskriver liknande situationer, eller värre. Dvs att de blir arga på sina barn då och då.

Tror knappast hela mitt nätverk behöver samtalsstöd och utredning. Eller borde jag anmäla dem hela bunten?

De har 3 månader på sig att genomföra sin utredning, om inget framkommer som kräver förlängning. De brukar vilja prata med de vuxna som bor med barnet och ha ett enskilt samtal med barnet. Om inget uppenbart oroande framkommer läggs allt ner. Du kan få frågan om du är intresserad av något stöd, men det är ok att tacka nej.

Vi har blivit anmälda för något oroande 7-åringen sagt, men sedan framkom inget under utredningen och allt lades ner (allt berodde på en missuppfattning).

Mitt barn berättade om hur hennes pappa slog henne i ryggen. Det var en mycket detaljerad beskrivning om händelsen. Jag var också med när det skedde. Han hade lagt handen på hennes röst, föst henne lätt mot hennes rum och sagt att det faktiskt var sängdags, fastän hon hävdade att det inte var det. Inget våld var inblandat. Möjligen var pappas ton lite skarpare än normalt, eftersom hon stökade så. 

Du menar alltså att mitt barns upplevelse om ?slagen i ryggen? var korrekt och att både min man och jag har fel?

Tack! Men de har öppnat utredning på alla ungarna, för det fanns tydligen inga alternativ när det gäller oro om våld. Vågar man tacka nej till stöd, ser inte det dåligt ut?

Tänk om nåt av barnen får något riktigt problem framöver, då kommer vi ligga sämre till om vi inte "medverkat" till allt möjligt? Eller?

Om man läser manualerna för socialtjänsten, tex BBIC, så är det ju hundratals saker som borde utredas, och för alla barnen då? Skulle ta lång tid.

Har inga råd att ge men kan verkligen känna medlidande. Har själv en 7-åring som är rätt krävande stundtals. Han har svårt att lyssna på förmaningar och följer varje impuls vilket gör att jag och hans pappa tampas dagligen. Han är så fin och smart men har svårt med koncentrationen vilket gör att han svävar iväg och glömmer vad han ska göra. Detta leder allt som oftast till att vi behöver bära iväg honom, fösa, hålla kvar osv. I stundens hetta tolkar han det som att vi försöker skada honom och flertalet gånger sagt att vi slår honom. Vilket vi absolut inte gjort såklart. Men det krossar mitt hjärta när han säger så och jag har också funderat över vad som skulle hända om han fick för sig att säga det till en lärare eller annan förälder. 

hoppas det löser sig för er! 

Det är svårt att förklara känslan. Rent intellektuellt vet jag att allt med all sannolikhet kommer sluta väl. Men känslomässigt är det jobbigt, känner verkligen igen det "att få hjärtat krossat". Har tappat mycket självförtroende som mamma, jag brukade inbilla mig att jag gjorde ett helt ok jobb.

Det där har Vi också varit med om. här om dagen var vi hemma hos sonens kompis. Han ville inte gå hem när det var dags. Jag väntade tålmodigt, förklarade att det är dags att gå, satte alarm på mobilen. Var pedagogisk. Han vägrade ändå att komma. Tillslut behövde jag bära iväg honom (jag kunde ju inte vänta hur länge som helst och han kom aldrig. När jag lyfter upp honom skriker han om och om igen "du nyper mig, du nyper mig"  Vilket jag absolut inte gjorde. han kanske upplevde det så men allt jag försökte göra va att få honom att följa med. Inte ens i närheten av nyp. däremot är det ju ledsamt att han upplever att jag försöker nypa honom men men det är inte sant bara för att han upplever det så  

igår hände en annan grej. Han hade hämtat ett glas mjölk och gick med det Till vardagsrummet. På väg dit går han in in en öppen dörr och spiller halva glaset. "ojdå" sa jag. "Du ska nog inte gå runt med glaset sådär"  hans svar "det var ju ditt fel. Du smällde upp dörren på mig". Vilket var mil från sanningen. Faktum är att jag inte ens var nära dörren utan såg allt hända från håll. Ibland är upplevelser efterkonstruerade, kanske för att ta bort skuld från sig själv? 

Att alla blir arga på sina barn ibland stämmer nog mycket väl. Att alla bör anmälas för att dom behöver stöd och utredning? Nej. 

Förstår inte varför du blir kränkt över att du behöver stöd? Att vara förälder är väldigt jobbigt ibland och vissa barn är mer utmanande än andra. 

Om barnet upplever det så, ja då är det så det är. Just för att barnet har rätt till sina egna känslor och sin egen upplevelse. Något man bör ta på allvar. Säger inte att det per automatik betyder att ni slår barnet men barnets upplevelse bör tas på allvar. 

Om man varje dag behöver hålla fast, fösa undan och fysiskt ta tag i sitt barn för att dom ska göra som man säger då gör man något fel som förälder. (Barn utan diagnose) Tyvärr hårt men sant. Det finns bättre sätt och hjälp att få. 

Syftar till alla inlägg. Går ej att citera.

Om någon tar tag i mig och jag upplever att dom nyper mig då ska det tas på allvar och man får sätta ner barnet igen. Man fortsätter inte då. Börja om från början. 

Det är aldrig ok att tala om för någon annan vad dom känner. Det är förminskande. Alla har rätt till sina egna känslor. 

Men det är ju himla synd att han aldrig kunnat beskriva på vilket sätt han blivit slagen.

Vid akutbesöket hos soc sa han tydligen att han ibland blev "puttad" av alla andra i hemmet (inte bara mig). Men tydligen inte med någon vidare kraft eftersom han aldrig hade trillat av puttningen, eller att det hade gjort ont.

När han var hos polisen kunde han beskriva konfliktsituationer i hemmet i allmänhet, men inget våld alls. Och på direkt fråga varför han sagt att han blivit slagen hade han svarat "jag minns inte" (vilket ju är helt rimligt eftersom det var 1.5 månad senare).

Och om man frågar honom om han blir slagen av nån i skolan, så säger han "ja" och beskriver sedan en situation när ett annat barn brutit mot reglerna (utan våld).

På akutbesöket var de superhårda och förklarade att vi absolut inte fick skuldbelägga honom för hans utsaga. Så för att inte riskera att göra det av misstag har vi inte frågat honom något alls om det hela.

Vi kunde inte inbilla oss att det skulle ta så här lång tid - de sa att det skulle dra igång inom max två veckor. I sånt fall hade kanske en handläggare kunnat bena ut det, men nu minns han inte längre.

Självklart gör man det. Vem har sagt något annat?  Försökte bara förklara att barn ofta kan uppleva något som kanske inte är den egentliga sanningen. 

Av det TS beskriver i sitt första inlägg, hade vi också kunnat bli Soc-anmälda. Alla blir väl arga på sina barn ibland? Säger ifrån på skarpen? Eller var räknas som arg?

Några få gånger har vi blivit hårdhänta. Aldrig våldsamma, men kanske tagit i barnen hårdare än nödvändigt. En gång hände det t ex när barnen var på väg rakt ut i gatan. Det var en ren reflex från min sida.

Jag tror inte du har något att oroa dig för TS, och nej, ingen i din bekantskapskrets behöver förmodligen utredas så vida det inte finns misstankar något värre, som misshandel eller missbruk. Om det räckte med att bli arg och ibland hårdhänt, borde hälften av alla föräldrar bli Soc-anmälda.

Men det är ju just det. Soc MÅSTE ta misstankar och orosanmälningar på allvar. De kan ju inte veta vad som är sant och inte. Det KAN ligga något bakom, som betyder att familjen behöver stöd. Det är mindre vanligt att det är akut, eller så illa att LVU blir aktuellt. I sådana fall finns det oftast annan problematik också och sådana familjer har ofta varit kända hos myndigheterna länge för allt möjligt. Men som sagt, Soc måste ta även mindre allvarliga fall på allvar. Finns inget att anmärka på läggs ärendet ner. Att det tar tid beror nog på att de är överbelastade och har mer akuta ärenden att ta hand om.

Nu har vi äntligen fått komma på ett första samtal med vår soc-handläggare. Min man och jag var där utan barnen. Hon verkade inte alls orolig för våld i hemmet, utan snarare var hon orolig för hur vi föräldrar mådde. Tex huruvida vi skulle orka upprätthålla regler hemma trots att vi hade en anmälan hängade över oss. Det verkar som de kommer lägga ner allt efter att ha checkat av vissa punkter i en lista.

Vi fick se vad som låg till grund för anmälan, och det verkar som 6-åringen brett på ordentligt inför en fritidspedagog. Allt började dagen efter vi hade ett stort bråk hemma, han och jag. Och sen har fritidspedagogen pratat med honom två gånger till och han har berättat lite allt möjligt. Tex att jag orsakat alla hans blåmärken på knäna, vilket uppenbart inte stämmer om man ser hur han rör sig utomhus.

Dagen efter sista samtalet med pedagogen blev vi kallade till soc, och där hade han inte sagt att jag slagit honom. Så det blev nog nåt knas i dynamiken med fritidspedagogen.

Skönt att äntligen få veta vad det handlar om, så man slipper gå runt och oroa sig!

Skönt att du känner viss lättnad.

Synd bara att det finns tusentals andra som råkar ut för samma sak varje år. Synd också att det skapar trauman och oreparabla skador på inblandade och anhöriga. 

Var med om liknade för något år sedan. Jag fick en hjärtinfarkt och jag tror att detta i högsta grad bidrog. Sedan är jag rätt övertygad om att relationer mellan skolpersonal och föräldrar blir minst sagt frostig efter en sådan sak. Det föds ett enormt misstroende. Att sådana tankar ens har föresvävat dem som skapat systemet tvivlar jag på. De har nog inte ens tänkt tanken. Skulle de tänkt tanken måste de vara psykopater hela bunten.