Anonym (Vad?) skrev 2022-12-22 20:08:34 följande:
Mitt barn berättade om hur hennes pappa slog henne i ryggen. Det var en mycket detaljerad beskrivning om händelsen. Jag var också med när det skedde. Han hade lagt handen på hennes röst, föst henne lätt mot hennes rum och sagt att det faktiskt var sängdags, fastän hon hävdade att det inte var det. Inget våld var inblandat. Möjligen var pappas ton lite skarpare än normalt, eftersom hon stökade så.
Du menar alltså att mitt barns upplevelse om ?slagen i ryggen? var korrekt och att både min man och jag har fel?
Det där har Vi också varit med om. här om dagen var vi hemma hos sonens kompis. Han ville inte gå hem när det var dags. Jag väntade tålmodigt, förklarade att det är dags att gå, satte alarm på mobilen. Var pedagogisk. Han vägrade ändå att komma. Tillslut behövde jag bära iväg honom (jag kunde ju inte vänta hur länge som helst och han kom aldrig. När jag lyfter upp honom skriker han om och om igen "du nyper mig, du nyper mig" Vilket jag absolut inte gjorde. han kanske upplevde det så men allt jag försökte göra va att få honom att följa med. Inte ens i närheten av nyp. däremot är det ju ledsamt att han upplever att jag försöker nypa honom men men det är inte sant bara för att han upplever det så
igår hände en annan grej. Han hade hämtat ett glas mjölk och gick med det Till vardagsrummet. På väg dit går han in in en öppen dörr och spiller halva glaset. "ojdå" sa jag. "Du ska nog inte gå runt med glaset sådär" hans svar "det var ju ditt fel. Du smällde upp dörren på mig". Vilket var mil från sanningen. Faktum är att jag inte ens var nära dörren utan såg allt hända från håll. Ibland är upplevelser efterkonstruerade, kanske för att ta bort skuld från sig själv?
