Orosanmälan våld

Jag har pratat med många vänner och släktingar efter vi varit på det första akutbesöket. Och alla beskriver liknande situationer, eller värre. Dvs att de blir arga på sina barn då och då.

Tror knappast hela mitt nätverk behöver samtalsstöd och utredning. Eller borde jag anmäla dem hela bunten?

Tack! Men de har öppnat utredning på alla ungarna, för det fanns tydligen inga alternativ när det gäller oro om våld. Vågar man tacka nej till stöd, ser inte det dåligt ut?

Tänk om nåt av barnen får något riktigt problem framöver, då kommer vi ligga sämre till om vi inte "medverkat" till allt möjligt? Eller?

Om man läser manualerna för socialtjänsten, tex BBIC, så är det ju hundratals saker som borde utredas, och för alla barnen då? Skulle ta lång tid.

Det är svårt att förklara känslan. Rent intellektuellt vet jag att allt med all sannolikhet kommer sluta väl. Men känslomässigt är det jobbigt, känner verkligen igen det "att få hjärtat krossat". Har tappat mycket självförtroende som mamma, jag brukade inbilla mig att jag gjorde ett helt ok jobb.

Men det är ju himla synd att han aldrig kunnat beskriva på vilket sätt han blivit slagen.

Vid akutbesöket hos soc sa han tydligen att han ibland blev "puttad" av alla andra i hemmet (inte bara mig). Men tydligen inte med någon vidare kraft eftersom han aldrig hade trillat av puttningen, eller att det hade gjort ont.

När han var hos polisen kunde han beskriva konfliktsituationer i hemmet i allmänhet, men inget våld alls. Och på direkt fråga varför han sagt att han blivit slagen hade han svarat "jag minns inte" (vilket ju är helt rimligt eftersom det var 1.5 månad senare).

Och om man frågar honom om han blir slagen av nån i skolan, så säger han "ja" och beskriver sedan en situation när ett annat barn brutit mot reglerna (utan våld).

På akutbesöket var de superhårda och förklarade att vi absolut inte fick skuldbelägga honom för hans utsaga. Så för att inte riskera att göra det av misstag har vi inte frågat honom något alls om det hela.

Vi kunde inte inbilla oss att det skulle ta så här lång tid - de sa att det skulle dra igång inom max två veckor. I sånt fall hade kanske en handläggare kunnat bena ut det, men nu minns han inte längre.

Nu har vi äntligen fått komma på ett första samtal med vår soc-handläggare. Min man och jag var där utan barnen. Hon verkade inte alls orolig för våld i hemmet, utan snarare var hon orolig för hur vi föräldrar mådde. Tex huruvida vi skulle orka upprätthålla regler hemma trots att vi hade en anmälan hängade över oss. Det verkar som de kommer lägga ner allt efter att ha checkat av vissa punkter i en lista.

Vi fick se vad som låg till grund för anmälan, och det verkar som 6-åringen brett på ordentligt inför en fritidspedagog. Allt började dagen efter vi hade ett stort bråk hemma, han och jag. Och sen har fritidspedagogen pratat med honom två gånger till och han har berättat lite allt möjligt. Tex att jag orsakat alla hans blåmärken på knäna, vilket uppenbart inte stämmer om man ser hur han rör sig utomhus.

Dagen efter sista samtalet med pedagogen blev vi kallade till soc, och där hade han inte sagt att jag slagit honom. Så det blev nog nåt knas i dynamiken med fritidspedagogen.

Skönt att äntligen få veta vad det handlar om, så man slipper gå runt och oroa sig!