Saknar barnen när dom flyttar hemifrån

Det är bara naturligt att de frigör sig från föräldrarna. Har man en bra relation så består den. 

Jag förstår dig så väl, samtidigt är barnen ju sina egna personer, med sina egna liv, och det är precis så det ska vara. Själv gör jag ingenting för att få träffa de tre av mina fyra barn som flyttat hemifrån; de vet att de är välkomna till mig närhelst de vill och att de kan ringa mig närhelst de vill, men jag säger aldrig någonsin att jag vill att de kommer till mig eller ringer mig. Jag tror att det är det som gör att de fortfarande kommer och spontan-hälsar-på iaf en eller ett par ggr i veckan, och ringer mig i timmar varje vecka :) 

Mitt råd är alltså att inte tjata om att han ska umgås med dig/er, utan låta det komma från honom. Har ni en bra relation (vilket du ju säger att ni har) kommer han att vilja ha kontakt även när han flyttat hemifrån, det är jag helt övertygad om :)

Vi har 5 ungdomar. Äldsta har flyttat. Övriga är mellan 14-21.

De umgås allt mindre med oss vuxna. Skulle inte falla mig in att tvinga dem att umgås med oss. De har skola, träningar, jobb att sköta och däremellan träffar de vänner, pluggar till körkort och allt vad det nu är.
Vi är glada om man får en pratstund med dem tex vid middagen, eller annat tid, eftersom det inte alltid fungerar att alla äter samma tid längre. 

Ska vi vuxna göra något informerar vi om detta i god tid så att de kan delta om de vill. När det planeras för större saker som tex semesterresor har vi sista åren enbart rest med de två yngsta. Övriga har inte varit intresserade samt haft sommarjobb och då valt att stanna hemma. Helt ok för oss. 

Jag tar det hela med ro och tänker tillbaka på hur jag själv var som tonåring. Det var helt klart kompisarna och pojkvän som gällde till 95%. 5% gick till mamma och pappa - och vet du - det är så det ska vara . Har alltid haft en mycket bra relation till mina föräldrar, både som liten och även efter att jag flyttade hemifrån.

Ta det lugn, oroa dig inte så mycket. Den här tiden som är nu är "mellantiden" och ungdomarna ska frigöra sig för att så småningom klarar sig själva. Det vore snarare lite osunt om de föredrog att alltid hänga med föräldrarna, aldrig vill flytta hemifrån etc. 

 

Håller med

Hur gjorde du själv för att behålla din goda relation till dina föräldrar när du växte upp och blev självständig?

Jag förstår dig precis. Jag säger det inte till sonen som är 18 men jag känner det ändå. Jag har varit ensamstående med honom från start och han är mitt enda barn så det kommer att bli ett stort tomrum när han flyttar.

Han har också sitt eget liv med kompisarna, vilket jag förstås är glad för. Om han hade suttit hemma med mig varje kväll så hade jag blivit orolig.

För ett tag sedan var jag på konferens och sov borta en natt. Då var han jättesnäll när jag kom hem och ville titta på film med mig, vilket händer rätt sällan numera. Man får ta till vara på de stunderna. 

Jag tror att de ändå vill komma hem och hänga ibland när de har flyttat. När det händer något jobbigt så är det fortfarande jag som gäller. Jag tror att vi kanske kommer att göra någon resa också. 

Jag hoppas på barnbarn i framtiden. Jag gillar verkligen barn, att vara mamma är det bästa jag har gjort, och jag ångrar att jag inte fick fler barn men det är ju för sent nu. 

Jag har ett barn i övre tonåren som inte har något socialt liv utanför familjen. Sen har jag ett barn som är några år yngre som börjar frigöra sig alltmer. Jag är så glad för hens skull, att hen har kompisar och en aktiv fritid. Där behöver jag inte oroa mig för övergången till vuxenlivet. 

Det är inte en rolig situation varken på kort eller lång sikt att ha ett barn utan sociala sammanhang och jag är orolig för framtiden. 

Åh ja du har rätt. Jag hade varit utom mig av oro om han inte hade kompisar att umgås med. Det är såklart viktigare. 

Mina på 10 och 13 år har också så bitvis, den större mer än den yngre.

Vi har gjort som så att vi har satt upp "familjedagar" ibland. Då är det prio på något att göra med familjen. Det är inte en gång i månaden, men det händer ett par gånger varje år. Allt från besök på nöjespark till skogspromenad har det varit. 

Givetvis är det mycket annat som ska klaffa - en dag utan diverse andra aktiviteter som träningar, matcher osv.