Är det okej att göra slut med en vän?

Jag hade mått jättedåligt av att varit ovetandes om att en vän kände så för mig. Det är lätt pga rädsla att man gör fel val, som jag anser att du gör. Jag tycker du ska berätta om din upplevelse, för tyvärr är du väldigt falsk mot din vän även om du på ett sätt vill personen väl. Men du gör inget gott för någon av er i situationen! Lär din vän något, innan det är försent, så kanske hen kan få möjlighet att bygga bättre relationer i framtiden. Var en bra medmänniska, snälla!

Jag tror du mår dåligt över att vännen faktiskt ignorerar dina signaler om att du vill vara ifred. Om någon inte ringer, jämt tackar nej och aldrig själv tar initiativ till något så förstår ju de flesta att man väntar till kompisen hör av sig själv och man fortsätter inte ringa / bomba med sms.
Du får ju inget andrum. Ibland får det bli pauser. Korta eller långa och sedan tar man upp kontakten igen.
Ibland rinner det ut i sanden. Då får det vara så. Man kan inte tvinga någon att umgås. 

Tror jag har en vän som dig. Saken är att hen är falsk. Känner av vibbarna du pratar om, samtidigt som när jag själv drar mig undan lite kommer kärleksfulla sms och ?Jag saknar dig?. Tror i mitt fall personen som sagt är svag och inte vågar stå upp för sig samtidigt som den innerst inne njuter av bekräftelsen att jag haft möjlighet att höra av mig mer. Tror detta är ganska vanligt, sen när man slutar ge uppmärksamhet eller de märker man börjar umgås mer med nån annan kastar de ut sitt spö för o tanka bekräftelse igen. Är lite som när man dejtar en del, men på vänskapsplan. I mitt fall känner jag mig rätt färdig med min vän också men har nog hängt kvar av gammal vana. Kommer också dra mig ur relationen. Främst för att jag vet att hon egentligen är falsk då hon pratar skit om sina andra vänner hon gärna visar upp sig på Facebook med. Så självklart pratar hon illa om mig också. Även pratat om nån hon känt i mååånga år och som ska vara en väldigt nära vän som hon i nästa andetag hyllar i inlägg på Facebook, så man kan fråga sig varför jag ens fortsatt umgås med personen. 
Tack för ditt inlägg, det öppnade upp en del insikt för en på andra sidan. 

Det låter tråkigt att du är med om det du beskriver. Det låter kanske som att er relation också har passerat ett bäst-före-datum. Vi har också känt varandra i över 10 år och bott utomlands ihop i yngre ålder ett tag och gjort mycket tillsammans, så kanske är det av gammal vana vi fortsätter.

Jag känner dock inte igen mig i allt du skriver, då jag inte njuter av att hon hör av sig och har varit ytterst försiktig med att vara kärleksfull på det sätt du beskriver, just för att jag inte känner att jag saknar eller vill ha umgänget i livet, just nu. Pratar heller inte skit om mina andra vänner och jag har inte sociala medier. Men låter verkligen som en person som är ganska så osäker.

Det kanske kan handla om att vi är så otroligt icke-lärda till att ge ärlig feedback och säga som det är i samhället? Att man hellre "smooth things over" än att faktiskt säga sanningen, även när den är hård? 

Skönt för dig att mitt inlägg gav dig insikt, är väl viktigt att vara ärlig mot sig själv.

Där sa du något, det är faktiskt helt sant. Jag har förmedlat vid flera tillfällen att jag har haft mycket (vilket jag har) - då har hen sagt att jag får höra av mig nästa gång just för att jag har mycket. När det gått en tid, hör hen av sig igen, fast hen skrev att jag skulle höra av mig, och så blir jag lika stressad igen och fundersam "men jag skulle ju höra av mig när jag hinner/vill", som att hen får lite panik över att det gått två veckor till, medan jag är van vid att inte höras med vissa vänner på månader och det är helt okej, inget har förändrats.

Kanske att detta hade sett annorlunda ut om jag inte känt att personen var så "på mig"? Jag känner nog dock att hen inte riktigt förstår mig och det utrymme jag behöver i en vänskapsrelation emellanåt - och det är nog något som aldrig kommer bli som med mina andra vänner, för man har ju inte samma kemi med alla. Alla kan inte vara ens bästa vänner. Alla är vi olika och förmodar att vi bara fungerar på olika sätt, men hen är en bra person och har visat att hen bryr sig, så vill inte skriva något elakt om hen och skylla allt på den andra personen för problemet ligger ändå hos mig i det här tänker jag, det är jag som inte vill. Är väl kanske bara svårt ibland att inse att man känner det man känner fast man kanske hade velat känna annorlunda. Obehagligt att känna motsatsen till någon annans känslor typ. Behöver nog våga säga som det är. Vet bara inte hur.

Det är väldigt sant, jag tror det svåra för mig har varit att jag tänker att det måste ha hänt något dramatiskt, eller att en person är riktigt elak för att man ska kunna avsluta en vänskapsrelation. I det här fallet handlar det om en vän som visat att hen bryr sig om mig, vill umgås med mig och massa positiva saker. Men jag bara känner att det inte känns bra. Jag får ångest och umgås hellre med mina andra vänner där jag inte känner som jag gör med hen.

Det har känts ologiskt att jag inte får energi av en person som visar att hen bara vill vara min vän. När man läser andra inlägg om personer som vill göra slut med en vän är det alltid massa skitsnack om hur dålig personen är på olika sätt, men här är det ju inte så, det här är i det stora hela en fin person. Det är bara jag som känner att jag inte vill umgås, jag känner inte den kemin liksom.

Jag hoppas det.

Bröt nyligen kontakten med den enda väninna jag hade. Det känns lite ensamt och sorgligt just nu men jag tror ändå nånstans att detta var det rätta beslutet att fatta för min del.

Anledningar bakom mitt beslut är flera - väninnan är hopplöst osjälvständig, har nåt slags inlärd hjälplöshet sen barndomen som gör att hon ber om hjälp med nästan allt som en vanlig kvinna i hennes ålder (över 40) klarat av helt själv sen tonåren.

Hon låter sig styras med järnhand av en släkting som sköter ekonomin hennes. Hon vågar inte säga ifrån om pengar och när hon ska ha av dem. Hon ber snällt och vågar inte stå på sig när släktingen försöker bestämma allt. 

Hon låter sig utnyttjas ekonomiskt av andra människor, vågar nästan aldrig säga ifrån utan låter folk köra över henne totalt. Är feg och vågar inte ta en konflikt på den punkten.

Snål trots att hon har flera hundratusen på banken efter ett arv. Påstår att hon nästan aldrig har råd att gå ut och fika så det enda vi gör i princip är att promenera.

Jag har bjudit på massa saker, egengjort bak, drinkar, godis m.m. men hon har aldrig gjort samma ansträngning för mig. Jag har inte mer pengar att röra mig med i vardagen än vad hon har.

Hon skulle nog aldrig komma på tanken att bjuda på en vanlig hemgjord sockerkaka och frågade man henne så hade hon nog bara sagt ?jag vet inte hur man gör?. Att kolla upp ett recept i en kokbok blir väl för mycket av en utmaning för henne.

Hon förstår inte hur hennes egen mobil fungerar och klarar inte av att ens sänka ljudet i den när vi pratar. Hon är inte villig att lära sig mycket, varken när det handlar om hennes ekonomi eller internet och datorer. 

Hon har sällan med några egna idéer om vad vi ska hitta på vid våra träffar. Mest jag som kommit med förslag. Hon påstår sig aldrig ha råd att göra nåt men ändå köper hon dyra teer och dyra varor i vissa butiker och marknadsstånd.

Hon ställer ofta dumma frågor till mig där jag himlar med ögonen (inombords) och undrar för mig själv varför hon inte kan tänka lite på eget bevåg och lista ut de mest banala saker helt ensam.

Hon verkar tro att all hjälp ska komma serverat åt henne utan att hon varken behöver tänka eller agera själv.

Hon har ett stort arv på banken men står ändå i flera timmars kö utanför stadsmissionens brödutdelning då och då.

Detta sista känner jag också ett sånt oerhört förakt inför.

Själv fick jag inte ärva ett öre (i rena pengar) när en familjemedlem till mig gick bort men ändå - skulle ALDRIG snylta åt mig på det viset.
Vedervärdigt beteende. Stadsmissionens gåvor är till för folk som är fattiga. Det är inte hon, inte det minsta.

Hon påstår sig vara tacksam över att ha mig som vän men samtidigt är hon inte villig att vara en lika god vän tillbaka. Hon tar gärna emot allt vad jag kan göra för henne men ger väldigt lite tillbaka. Inte så konstigt att man till sist tröttnar. Eller?

Jag tolkar det som att det är den oturliga blandningen av att hen varit mer dominant förr men har viss dominans kvar och du i sin tur är mycket konflikträdd, alltså har du fått hålla inne med en massa och du känner dig inte trygg med hen, hen påminner för mycket om gamla konflikter osv. 

Vissa bär sig för bedrövligt åt i konflikter, jag vet några få dominanta människor som agerar som om de skyr inga medel och det sätter sina spår. I slutändan har de inte lika stort umgänge då dominanta är själviska och även om de kan visa fina känslor och ha en stark beskyddarinstinkt är de också hänsynslösa i andra sammanhang. Ni är en dålig matchning, helt enkelt. Hen har dock jobbat på att förändra sig till det bättre och frågan är om det är du som lever kvar i det förgångna hur kompisen var förr än hur kompisen är idag. Ni har nog gammalt skit som ligger kvar och skramlar - för din del. Jag hade först om jag varit dig se om du kan ta dig förbi ångesten och se varför du har den. Om din vän kan gottgöra det hen gjort fel i det förflutna.

Det kan också vara så i och med att du är konflikträdd av dig att hen påminner om någon annan i ditt liv tex en förälder som varit dominant med allt som kommer med det, det goda och det dåliga, och då är det egentligen en blandning av både det och hur kompisen varit och kanske fortfarande är, som ställer till det för dig, ger dig den här ångesten. 

Valet är ditt såklart hur mycket du vill jobba med dig själv angående det här eller om du vill fly från det och hur mycket det är värt, hur mycket hen har förändrats. Jag har själv bojkottat relation/er i mitt liv då de påmint för mycket om någon annan som inte varit bra för mig, ångesten är ju ett sätt att varna men kan vara överkänsligt och bero på något helt annat, så man måste ju läsa in den rätt. Det har också varit relationer där jag insett att felet ligger hos mig och då har jag stannat i situationen, tagit ett djupt andetag och bara varit öppen och ärlig och stark i det, ägt mina ord och faktiskt skitit i utgången. Då har det visat sig att personen som fått ta emot det här har tagit emot det på ett bra sätt och så har vår relation fortsatt.