Är det okej att göra slut med en vän?
Jag hoppas det.
Bröt nyligen kontakten med den enda väninna jag hade. Det känns lite ensamt och sorgligt just nu men jag tror ändå nånstans att detta var det rätta beslutet att fatta för min del.
Anledningar bakom mitt beslut är flera - väninnan är hopplöst osjälvständig, har nåt slags inlärd hjälplöshet sen barndomen som gör att hon ber om hjälp med nästan allt som en vanlig kvinna i hennes ålder (över 40) klarat av helt själv sen tonåren.
Hon låter sig styras med järnhand av en släkting som sköter ekonomin hennes. Hon vågar inte säga ifrån om pengar och när hon ska ha av dem. Hon ber snällt och vågar inte stå på sig när släktingen försöker bestämma allt.
Hon låter sig utnyttjas ekonomiskt av andra människor, vågar nästan aldrig säga ifrån utan låter folk köra över henne totalt. Är feg och vågar inte ta en konflikt på den punkten.
Snål trots att hon har flera hundratusen på banken efter ett arv. Påstår att hon nästan aldrig har råd att gå ut och fika så det enda vi gör i princip är att promenera.
Jag har bjudit på massa saker, egengjort bak, drinkar, godis m.m. men hon har aldrig gjort samma ansträngning för mig. Jag har inte mer pengar att röra mig med i vardagen än vad hon har.
Hon skulle nog aldrig komma på tanken att bjuda på en vanlig hemgjord sockerkaka och frågade man henne så hade hon nog bara sagt ?jag vet inte hur man gör?. Att kolla upp ett recept i en kokbok blir väl för mycket av en utmaning för henne.
Hon förstår inte hur hennes egen mobil fungerar och klarar inte av att ens sänka ljudet i den när vi pratar. Hon är inte villig att lära sig mycket, varken när det handlar om hennes ekonomi eller internet och datorer.
Hon har sällan med några egna idéer om vad vi ska hitta på vid våra träffar. Mest jag som kommit med förslag. Hon påstår sig aldrig ha råd att göra nåt men ändå köper hon dyra teer och dyra varor i vissa butiker och marknadsstånd.
Hon ställer ofta dumma frågor till mig där jag himlar med ögonen (inombords) och undrar för mig själv varför hon inte kan tänka lite på eget bevåg och lista ut de mest banala saker helt ensam.
Hon verkar tro att all hjälp ska komma serverat åt henne utan att hon varken behöver tänka eller agera själv.
Hon har ett stort arv på banken men står ändå i flera timmars kö utanför stadsmissionens brödutdelning då och då.
Detta sista känner jag också ett sånt oerhört förakt inför.
Själv fick jag inte ärva ett öre (i rena pengar) när en familjemedlem till mig gick bort men ändå - skulle ALDRIG snylta åt mig på det viset.
Vedervärdigt beteende. Stadsmissionens gåvor är till för folk som är fattiga. Det är inte hon, inte det minsta.
Hon påstår sig vara tacksam över att ha mig som vän men samtidigt är hon inte villig att vara en lika god vän tillbaka. Hon tar gärna emot allt vad jag kan göra för henne men ger väldigt lite tillbaka. Inte så konstigt att man till sist tröttnar. Eller?