Jag tror det jag är så ledsen för också är att det alltid blir worst case för mig.
andra får svaga tester... inget problem. Eller blödning som visar sig ofarlig.
för mig är ALLT alltid tecken på MF. Jag får inte vara den där lyckosamma där allt ändå såg bra ut.
Går under av sorg nu. Har gråtit hysteriskt i ett par h så jag nästan kräks.
Prata, sörj, ta hand om dig, gör roliga saker, ta en promenad. Kort sagt vad som helst för att försöka må bättre. Och krama det barn du redan har så du inte glömmer bort den glädjen. 
Tror det mesta kommit ut redan iaf från missfallet så det verkar ha gått väldigt snabbt och smärtfritt förbi. Försöker tänka att det kanske avstannade jättefort i verkligheten och därför inte var så mycket för kroppen att arbeta ut liksom.
Hur är det... bör man göra VUL för att kolla att allt ser bra ut efter innan man kör vidare eller kan man bara försöka igen vid nästa ÄL ändå?
En del av mig är ledsen med för att jag känner att jag kanske är för gammal för det här. Och inte vill vara det...
Beklagar, vet tyvärr hur det känns!
Men ge inte upp! När jag var 36 och hade haft två missfall i rad, vågade jag inte hoppas på att få ett barn.
Men det blev det, tre st dessutom!
35 år: Missfall
36 år: Missfall
37 år: Barn
39 år: Barn
42 år: Barn
Tänkte bara återkomma i min gamla tråd här om nån läser sånt här i framtiden.
Det tog sig direkt för min del utan mens emellan och jag är nu gravid i v 23. Allt ser bra ut hittills.
Så det finns hopp även om man får missfall som 40-åring.
Alltså, åh så underbart härligt att höra!! Får tårar i ögonen här... Stort, stort grattis - och stort, stort lycka till nu! 
